Jag kände mig mer död än levande

peak cykelFörra året brukade jag cykla upp till en viss kyrkogård i princip varje dag. Jag cyklade dit, satte mig på en bänk och såg ut över gravarna, jag njöt av tystnaden och tänkte: “jag har mer gemensamt med de döda än vad jag har med de levande”. Sen så cyklade jag hem igen (fast det var inte bara därför som jag cyklade dit, det hade varit lite emo over the top,  jag cyklade dit pga träning också).

cykel

Jag kände mig som en grå massa som slafsade sig fram i segt slem. Eller som att jag försökte simma genom ett stort hav med tyngder runt benen.

Livet kändes mer som en belastning än som en välsignelse och jag såg med viss avund på människorna som låg i sina gravar helt döda. Tänk att inte bara känna sig så gott som död, utan även få njuta av fördelarna med att vara död på riktigt?

Jag kan säga att jag längtade egentligen inte alls efter att dö. Egentligen längtade jag bara efter att få lite vila och ro men jag hade börjat få det svårare och svårare att se hur det skulle kunna ske i livet, för jag hade försökt så många taktiker som misslyckats.

Sen hände ju det här också (det har ingenting att göra med det jag skriver om nu men visst var det mysko):

peak cykel

Nu har det i alla fall blivit vår i Kungälv och jag har börjat cykla upp till den där kyrkogården igen. Och det var när jag såg ut över gravarna som jag påmindes om hur jag brukade tänka förra året när jag var där.

Så sorgligt ändå. Att sitta och känna mer gemenskap med döda och begravda än med levande. Jag var livrädd för levande människor. Men döda var ju harmlösa.  Jag var verkligen trött när jag hade börjat undra om det finns något mer än att med nöd och näppe kämpa sig genom dagarna.

Men så där känner jag inte nu. Jag älskar fortfarande kyrkogårdar känner jag, de är fina på sitt sätt, men jag är knappast avundsjuk på de som ligger begravda där. Jag längtar inte ett dugg efter döden utan ser fram emot evigheten.

Och det var så enkelt!

Allt jag behövde göra var att be till Jesus att ta hand om mig och all min skit.

psaltaren 107:28-30

Jag vet inte riktigt hur jag ska kunna poängtera tillräckligt tydligt hur bra Jesus är?

Tvärt emot vad jag hade börjat tro så behöver man ju faktiskt inte dö för att få vila. Det man behöver är livet, vägen och sanningen. Det man behöver är some piece of dat Jesus Christ.

Och det är ju inte som att allt har känts konstant bra och lugnt sen jag valde att ropa på honom för första gången den där dagen i augusti förra året. Utan han räddar mig gång på gång. Gång på gång på gång. Och han gör det på det ljuvaste vis.

Tack Jesus för att du finns hos mig i varje andetag. Tack för att du tar emot mig när jag faller, att du bär mig genom stormen, stärker mig och bygger upp, formar och helar mig. Tack för att du är min klippa och min styrka. Amen. 


Återkom gärna i morgon! Ska försöka svara på en som ville veta mer i detalj hur det gick till när jag blev frälst.

/Sonja

Uppdaterat: Här kan du om hur jag blev frälst (och hur du kan bli det om du inte redan är det).

 

5 spännande saker som jag hade missat med kristendomen

Här är en lista fem spännande saker som jag hade missat med kristendomen:

jesus_lever

1. Att Jesus lever
Av nån anledning hade jag missat delen av evangelierna där Jesus återuppstår, vandrar omkring både här och där, för att sedan stiga upp till himlen – inte som en döing, utan levande och vid sitt sinnes fulla bruk. Jag hade på nåt sätt fastnat vid att han var död eller åtminstone väldigt svår att få tag på. Det första som hände när jag blev kristen var att hela mitt inre typ sjöng Jesus lever och att han är med mig och att han är glad för att jag äntligen har tagit emot honom. Ja jag vet, det låter lite galet, men det är som det ska och ingen upptäckt har gjort mig gladare och det gör det värt att berätta om.

tro_och_berg

2. Att Gud är personlig, levande och att han talar till oss idag
Förr trodde jag att alla kristna bestämde sig för att tro på det som står i Bibeln utan att få minsta bevis eller bekräftelse för att det är sant. Jag tänkte att naiva och eventuellt hjärntvättade kristna trodde på en ”halvsann” bok i rent godtycke och jag tyckte att det var så himla synd om dom att allt övertygande hände för tusentals år sen men aldrig nu. Jag hade fel!
Gud verkar nu, idag, på många sätt, precis som han gjorde förr, och han gör det med styrka och många gånger med överväldigande tydlighet och för många många människor, däribland lilla jag. Och nu förstår jag: det är inte synd om kristna.

dop

3. Att Helige Ande är jätteviktig
Jag hade knappt hört talas om Helige Ande innan jag blev kristen så jag hade absolut ingen aning om hur viktig helige Ande är. Jag trodde att Anden var kyrkans femte hjul, nån som prästen var tvungen att mumla fram lite hastigt vid dop även fast han egentligen ville slippa för att spara tid. Men så är det inte. Helige Ande är en kommunikationshjälp och guide typ som möjliggör meningsfull kommunikation mellan mig och resten av treenigheten (se punkt 1 och 2 och 4) och det är oumbärligt. Jag personligen vet inte vad jag skulle ta mig till utan Anden, ärligt.

bibelbok

4. Att bibeln inte är en vanlig bok
Innan jag blev kristen så ansåg jag att Bibeln var en vanlig bok, typ klok, intressant och viktig men ändå bara en ovanligt lång bok.
Nu vet jag att bibeln talar till mig och berör mig på ett personligt plan. Det är som att mitt lilla ynka liv är invävt i detta bombastiska och berömda storverk. Jag är en del av bibeln, och dess texter är en del av mig. Jag förstår inte hela bibeln bara för att jag har blivit kristen, men jag förstår den på ett annat sätt. Det är som att orden har liv och att läsa den kan ge mig en frid och kraft som är svår att förklara. Bibeln sitter på en intelligens utan motstycke och det är så mycket som rör sig i den både i högt och lågt, samtidigt. Så nä Bibeln är ingen vanlig bok.

klassisk

5. Att Jesus är svaret på allt som jag har letat och längtat efter 
Jag har ofta fått höra att alla stora religioner och andliga ledare i grunden är ungefär sak samma eftersom dom alla predikar om kärlek, och jag har köpt detta och tyckt att det verkar trovärdigt. I och med detta har jag tänkt att alla religioner är ungefär lika rätt eller fel. Det var inte förrän jag i desperation uppriktigt bad Jesus om hjälp som jag förstod att han är precis den han utger sig för att vara: “Jag är vägen, sanningen och livet. Ingen kommer till Fadern utom genom mig” säger han i Bibeln Joh 14:6. Jag kommer inte hem dit jag alltid längtat genom goda gärningar, positivt tänkande eller för att jag typ lär mig meditera jättebra. Jag behöver Jesus.

Förr tyckte jag att Jesus var uppblåst när han sa att vägen till Gud går genom honom och jag tyckte att kristna var ännu värre när dom repeterade vad han sagt. Jag tyckte inte att det var schysst mot andra religioner. Men nu repeterar även jag orden och jag gör det med glädje på grund av vad orden betyder. Vi är älskade, vi är efterlängtade, vi är räddade och vägen hem ligger öppen och klar.

Det finns så klart många fler upptäckter som jag vill berätta om och jag upptäcker nya grejer hela tiden. Men det här får räcka för denna gång.

Och kom ihåg att bibeln inte är känd för att bli tolkad entydigt. Det jag menar är så klart att det här är min syn och tolkning och att jag inte talar för alla kristna. 

Läs även:Jag är kristen nu” och “En ny näringsrik kost

Jag är kristen nu

Ni som har följt min blogg ett tag minns kanske när jag skrev det här inlägget om min depression.

 Ja jag vet inte var jag ska börja men inte länge efter att jag skrev det där inlägget så blev jag kristen. 

Jag kan inte förklara exakt hur det gick till. Jag var trött, slut och utan hopp. Jag kände mig förlorad och förtappad. Jag var rädd för allt och det kändes som att den här världen höll på att rasa över mig och sluka mig helt och hållet. I hela mitt liv har jag känt att jag haft en gnista inombords som fört mig framåt även i jobbiga tider men vid det laget kunde jag knappt ana den gnistan längre.

Även fast jag på många sätt klarade vissa saker bättre än jag gjort tidigare, så kändes allting så himla meningslöst.

Och på nåt sätt så blev det så illa att jag bad. Jag hade läst nånstans att “there is power in the name of Jesus” så jag tänkte “jaja kan jag prova setralin så kan jag väl prova det här med” och så bad högt för mig själv typ så här: “Jesus ta bort det onda” och “Jesus nu lägger mig själv i dina händer, jag klarar inte mer själv”. Jag tyckte till och med själv att det kändes skitkonstigt, men jag gjorde det ändå.

Och det var i princip som att jag la mig som vanligt på kvällen för att vakna till en helt ny sorts dag. Det är svårt att beskriva. Jag har berörts i mitt innersta och det har förändrat allt.

I början var jag jättejätteförvånad för jag är inte den “kristna typen” (vad det nu är för typ?) men plötsligt ville jag gå till kyrkan. Jag ville läsa bibeln. Jag ville prata med andra som känt och känner samma sak. Jag ville förstå vad som hände och jag kände ett nästan desperat behov av att dela det med nån.

Så jag gick till kyrkan och njöt och jag läste bibeln och blev helt varm i hela hjärtat.

Samtidigt har jag varit osäker. Inte osäker i tron, nej, den är det vackraste som hänt mig och jag vill aldrig någonsin vara utan den igen. Nej jag har varit osäker på hur jag ska typ.. föra mig kring den. Den kom så hastigt och mitt liv var inte anpassat. Hur skulle vänner reagera? Och skulle jag till exempel kunna be bordsbön utan att familjen fick sitta där och lida av förvirring och obekvämlighet?

Jag har funderat en hel del kring om det går att vara kristen lite grann i smyg, utan att säga nåt. För jag har själv tyckt i typ hela mitt liv att kristna är rätt stora töntar som lägger alldeles för stor vikt på en bok och jag förstod rätt snabbt att nu kan ju jag också anses vara en av dom där töntarna. Och jag har funderat på om jag verkligen är okej med det, för jag bryr mig rätt mycket om vad andra tycker om mig.

Så till sist kom jag fram till att det är bäst att jag håller min tro för mig själv. Skojar bara.

För att sammanfatta så mår jag mycket mycket bättre nu. Och kanske viktigast av allt så känner jag hopp. Men jag tar det inte för givet. Jag tar det dag för dag, ett ögonblick i sänder.

Fast det är inte så att jag går omkring i nån knasig eufori eller lyriskt tillstånd konstant nu. Så är det definitivt inte. Vissa saker ändrades ögonblickligen, till exempel min lust och vilja att leva (nu vill jag aldrig dö hehe) men andra saker kommer och får ta längre tid, kanske rent utav mycket längre tid. Rädslorna, oron och problemen finns liksom fortfarande där, men dom välter inte ständigt omkull hela min värld längre. Mitt hus är inte längre byggt på grus.

bibelord

Du kan även läsa inlägget: “En ny näringsrik kost“och “5 spännande saker som jag hade missat med kristendomen