Falsk krupp-inspiratören

Det verkar som att lille Stig har fått samma åkomma som hans storebror hade – falsk krupp. Senaste dygnen har både dagarna och nätterna varit kämpiga för honom men han är en tapper riddare.

Tänk att man kan ploppa ut ur magen och vara så komplett stark med en gång. Hans luftrör är täta och rosslar och ibland när han hostar så gråter han för att det gör ont. Men ändå så sitter han där med pipig andning och leker med sina böcker och ler så fort man pratar med honom.

Han får kämpa även för att få i sig maten men ändå klagar han inte. Okej nu vet jag inte exakt hur han skulle kunna klaga mer än genom gråt, och det gör han till och med mindre än vanligt för att jag antar att det gör ont. Men jag får inga vibbar av att han klagar.

Tänk han har bara varit utanför magen i fem månader och möter redan livets svårigheter like a bows.

IMG_2688

Bild på en sann inspiration för mig som väldigt lätt faller ner i klagoträsket för minsta lilla.

Vi har drabbats av eventuell borrelia

Hej hej!

Idag har det varit en lugn dag dels för att det är söndag men också på grund av att gubben min (älskar att säga “gubben min” om min man, det låter som att jag är 80 år gammal) eventuellt har borrelia. Det är långt ifrån säkert, det är jag som tokgissar, men jag känner igen symtomen från när vår 11-åring hade det förra året.

Vi bor trots allt i en så kallad “röd zon”.

collagefästing-e1523438586831.jpg

Det här är i och för sig en TBE-karta men ändå. Jag tror att det finns en sannolikhet att det är borrelia. [Tar på glasögonen och antecknar massor av beräkningar i ett rutat kollegieblock] ca 77% sannolikhet. Kanske lägre. Kanske 43%. Nånting sånt.

Vi var i alla fall i kyrkan idag och där talades det om Jesu återkomst. Han ska komma tillbaka snart sas det och det tror jag på, även fast man har sagt “han kommer snart” i nära 2000 år. Men allvarligt. Jag tycker det känns som att han är nära nu. Det är lite kvar som ska hända men sen kommer han. Jag tror att han är här inom [tar på glasögonen och antecknar massor av beräkningar i ett rutat kollegieblock] 70 år. Kanske kortare tid. Kanske 30 år. Nånting sånt. Jag tokgissar bara nu.

IMG_2341

Den här bilden är från idag efter kyrkan. Kolla vad stor han blivit! Första gången jag satte honom i den där selen så stack inte benen ut på sidorna, utan han satt på en liten kudde inuti selen, och benen var innanför tyget.

Tänk för ganska exakt ett år sen så var han bara en cell stor, en liten zygot i min mage. Och nu detta. 

 

 

Utvecklingssprång x2? Livet med/som barn #jesus

Stig har sovit lite halvdåligt senaste nätterna. Han har vridit sig och stånkat och har inte kunnat slappna av. Jag förklarade för Fia att han kanske är i ett utvecklingssprång. Barn går igenom såna med jämna mellanrum medan de växer och lär sig.

Gick omkring med honom i sovrummet. Höll honom nära intill i famnen. Passade på att tacka Jesus medan jag vaggade honom. Tackade honom för att han är med mig alla dagar till tidens slut (Matt 20:28). Bra dagar, dåliga dagar, saliga dagar, osaliga. Dagar när jag mår dåligt, dagar när jag mår bra, dagar när allt går bra och när det bara blir fel. Att han är med mig och hjälper mig och gör allting nytt. Alla dagar.

Jag behövde påminna mig själv om det för jag mådde inget vidare. Det kändes som att jag var fel och allt jag gjorde var fel och att jag är trög och att det aldrig kommer att bli nån bättring på det. Att jag bara gör bort mig inför andra och att folk bara står ut med mig för att de måste.

Och medan jag gick där med Stig i famnen och tröstade honom samtidigt som jag pratade med Gud så kom jag att tänka på att precis som Stig ligger i min famn, så ligger jag i Guds famn. Och jag såg mig själv i Stig. Och jag tänkte AHA, jag är kanske också i en tillväxtperiod. Det kanske är därför jag är så spänd och gnällig. Det var i den stunden en härlig, uppmuntrande tanke.

Jag vet inte om jag är i nån tillväxtperiod, säkert har jag bara PMS. Men när jag stod där och tänkte tanken så kändes det som att Gud log mot mig. Och när han log mot mig så där så försvann spänningarna och jag blev lugn och varm och liksom stilla i sinnet, och glad.

Inte så intressant för er att höra kanske. Men det här är ett exempel på hur det kan vara att leva med Jesus. Innan honom hade jag ingen tröst i de här lägena. Eller jo, tv, dator och godis kunde trösta mig lite. Men inte så mycket. Inte på det här sättet.

IMG_2261

Han är tre månader nu (om ni undrar). 

En stor fördel att få barn lite senare

Jag minns när jag fick mitt första barn [sätter mig till rätta framför lägerelden]. Jag var 20 år och jag hade svårt för att amma sittandes. Det gick liksom inte. Mina armar var inte formade för att kunna hålla upp barnet till bysten så det blev bara ansträngt, spänt och jobbigt. Både jag och barnet blev frustrerade och arga. Så jag ammade i huvudsak liggandes. I nödfall kunde ungen få i sig några droppar sittandes upp. I nödfall.

Med andra barnet var jag 22 och amningen var ansträngd vare sig jag satt eller låg (vi har en teori att pojkstackarn inte gillade mjölk). Så det var ingen avslappnad historia alls.

Nu är jag 33 år, har fått mitt tredje barn och kan amma sittandes hur lätt som helst. Med enkelhet kan jag slänga upp bröstet rätt i fejset på barnet som vore det ett framgångsrikt parti dart och han kan äta sig mätt utan att jag behöver spänna armarna. Jag behöver knappt ens lyfta barnet. För mina bröst är längre nu.

Och det ser jag som en stor fördel. Detta är en tidens lön.

Och jo jag vet att andra mammor har lyckats bra med sitt-amning trots små bröst som sitter högt upp osv. Det såg jag när jag själv kämpade. Men själv så lyckades jag inte med detta ädla konstistycke!

IMG_2068

Jag efter att min son fått sig en rejäl mjölkkallsup från ett av mina av tiden amningsförfinade bröst.

Sen har vi hela den där frågan om “offentlig amning är okej” men jag kan säga att jag aldrig har fått några arga blickar eller tillsägelser. När folk inte ignorerar oss så brukar de le och se allmänt glada och snälla ut. Så jag har varit väl bevarad från surbajsar tack och lov.

Sjuk sjuk sjuk

Igår natt fick jag hög feber och ont i exakt alla leder i hela kroppen. Fingrarna, knäna, nacken, tårna, överallt. Låg så stilla jag kunde hela dagen förutom när jag skulle ge barnet mat.

I natt svettades jag som jag tror att jag aldrig svettats förr. Något kopiöst svettades jag, det rann. Men det var inte för att jag tyckte att det var varmt. Tvärt om tyckte jag att det var ganska kallt.

Nu är det dagen efter och jag har fortfarande ont i lederna och musklerna men inte lika mycket och jag har nog ingen feber längre. Så jag ska försöka masa mig upp ur sängen nu och duscha så mår jag nog bra snart!

Det här är från första gången jag höll om Stig efter kejsarsnittet. Mådde väl ungefär i samma kaliber då.

Det är inte första gången som jag blir sjuk kort efter att jag har anlänt hit. Det verkar vara nåt med miljöombytet som ger min kropp panik.

Bon apetit baby

Det verkar som att jag har fött en social person som ser skillnad mellan ansikten och fötter. Så nu ser våra måltider ut så här.

Abort lagligt fram till födseln

Visste ni att man i Canada får abortera sina barn ända fram till förlossningen?

Ni som tycker att abort handlar om “kvinnans rätt till sin kropp”, vad tänker ni om det? För där har vi ju ett land som verkligen lever ut den frasen fullt ut. I Sverige har ju kvinnor bara “rätt till sin kropp” fram till v18, senast till v22.

Anser ni att Canada är ett föredöme när det kommer till kvinnors rätt till sina kroppar?

Jag personligen blir helt förfärad när jag tänker på det. När jag nyss fött Stig tänkte jag på alla barn som är i precis samma fas i livet som honom men som helt lagligt får dödas i Canada. Hur kan ett samhälle ens få kallas för civiliserat där sånt tillåts?

Men jag tänkte mycket på abort under graviditeten också. Ända fram till v18 tänkte jag på att jag skulle kunna döda Stig när jag ville, no questions asked. När jag kom in i v18 kändes det som en seger, fast inte lika mycket för mig som för mitt barn, för äntligen fick han ett egenvärde även i samhällets och vårdens ögon. Om jag sökte abort efter v18 så skulle det finnas människor som försvarade honom, som skulle tala kärleksfullt om honom och kanske erbjuda mig som mamma alternativ, uppmuntran och hopp. Det känns bra när även andra ser ens barns värde och att det finns folk som skulle kunna hjälpa både mig och barnet om vi skulle hamna i nån slags kris.

För hamnar en gravid kvinna i kris på något sätt, ja då är barnet automatiskt också i kris. Så är det bara.

IMG_1221

Min pojke i vecka 12 och redan så söt. Svårt att se på bilden men han låg där inne och kickade och viftade med sina små paddlar till händer.

Jag har tänkt på allt som kan pressa en kvinna till abort. Omständigheter, rädsla, ovisshet, ekonomi, psykisk ohälsa, missbruk, familjemedlemmar, tabun, egoistiska våldsamma manipulativa kärlekslösa män, . Bristen på alternativ. Jag har tänkt på kvinnors utsatthet, på de krav som kvinnor lever under, på normer, ideal och längtan. Jag har tänkt på alla aborter som sker på grund av ren okunskap.

Jag har tänkt på det kalla och elaka språket som många tyvärr använder på ofödda. På skällsorden, skällsord som “tumörer”, “parasiter”, “inte levande”, “inte mänskliga” och “cellklumpar”.

Kan inte ni som använder er av såna ord när ni pratar om ofödda bara sluta med det? Ni måste kunna bättre än så.

Bonusläsning för intresserade: “Canada hides from its embarrasing abortion statistic”

Idag är en vaggdag

Idag är en dag när jag bara växlar mellan att mata och vagga. Han kommer liksom inte till ro och jag misstänker att det är värmen blandat med oroligheter i magen.

Det medför att jag inte kan göra någonting som kräver att jag reser mig upp och går iväg nån meter, för då vaknar han och gråter. Lillprinsen.

Och att gå med vagnen är inte riktigt ett alternativ för jag vägrar gå ut i denna värme just idag.

Jag börjar bli väldigt trött på värmen. Jag kan bita ihop och härda ut för det finns värre än varmt väder och solsken (till exempel att lyssna på Red Hot Chili Peppers) fast just nu känns det faktiskt som att jag vill krypa ur mitt egna skinn.

Men vad är det man brukar säga? When life brings you lemonade you better drink that lemonade.

IMG_1114

 

Det vanligaste och mest unika

Moderskapet är extremt vanligt och har gjorts i alla tider ändå är varje enskilt moderskap nytt och för första gången.

Ibland kan jag undra hur allt bara kan fortsätta som vanligt nu när jag nyss har fött ett barn. Jag har stått med honom i famnen och tittat ut genom fönstret och tänkt: hur kan bilarna bara köra förbi som vanligt när en ny människa har kommit ut till världen?

Att världen bara fortsätter som vanligt när något så enormt har inträffat känns konstigt. Men samtidigt är jag glad för att världen inte stannar för varje gång en människa föds för det skulle bli ohållbart.

IMG_1048

Jag tänker mycket på min egna mamma. Hon och jag har inte haft den bästa relationen. Hon har länge haft missbruksproblem och alla som har någon anhörig med de problemen vet hur det kan förstöra och påverka och sätta djupa spår. Ni som inte har den erfarenheten kan kanske föreställa er någotsånär att det inte är något positivt i alla fall.

Jag har varit väldigt arg och ledsen väldigt länge och ledsen är jag fortfarande på många sätt, men inte längre så mycket på henne. Jag har mer och mer börjat se det fina och hur himla underbar hon är. Hur hon har kämpat, hur hon ansträngt sig och hur hon har älskat, även om den kärleken inte har kunnat bota och hela henne själv.

Och jag är så glad att just hon är min mamma. Jag skulle inte vilja byta henne mot nån annan mamma i världen, inte för en sekund.
Och det har ju rett upp sig bra för mig ändå. Jag har funnit meningen med livet och de sår jag fått från min uppväxt som fortfarande finns kvar känner jag mycket stor förhoppning att Jesus kommer hela i sinom tid.

Jag vill sända ett stort tack till alla trasiga, osäkra och kämpande mammor som inte alltid lyckas men som gör så gott vi kan från det vi har! (ja jag räknar mig själv till dessa). Vi är mer värdefulla än vad vi kan förstå.

Är avundsjuk #bilder

Hello!

Det börjar närma sig en månad sen förlossningen och jag mår bättre än senast jag skrev något om den saken. Har fortfarande en del ont eftersom ryggen och magen har varit kränkta ända sen snittet men jag säger som Cher sa 1998: Im strong enough!

Strong enough för att orka ta hand om barnet och utöver barnet hinna med en och annan familjemedlem och syssla också. Som till exempel förut när jag bar ner tvätt till tvättstugan eller tidigare idag när jag fick lite tid med äldsta sonen.

Jag är både tacksam för kejsarsnittets existens samtidigt som jag är besviken och ledsen att det blev som det blev och att det tar sån tid för mig att återhämta mig. Jag undrar när jag kommer över sorgen för att det blev kejsarsnitt?

IMG_0949

Jag har testat selen som jag köpte i ca graviditetsvecka 12. Den fungerar men det är lite för varmt för att kunna använda den ordentligt. Minsta kroppskontakt i den här värmen och man blir svullen, röd och drabbas av variga bölder och flugsvärmar över hela kroppen.

IMG_0982

Här är Stig med en växt som jag ställde på golvet för ni vet väl vad Spice Girls sa 1997? Spice up your life. Fast jag säger spice up Stigs life med lite grönt *kreativ*. Jag tänker att det är en bra kompensation när ens mamma bara vill sitta inne till dess solen sänkt sig ner mot horisonten och man kan smyga sig ut på kvällskvisten.

Jag är avundsjuk på alla som är ute och njuter när det är så här varmt.  Man hör ibland ateister och icketroende som säger “jag avundas människor med tro, för det verkar så härligt”. Så tänker jag om människor som gillar hetta och solsken och som gärna sitter utomhus på gräsmattor, i parker och på utemöbler och äter jordgubbar och njuter och har the time of the life när det är sånt här helvetesväder. Jag vill också! Det verkar så härligt!

Men så verkar det betydligt svårare att börja uppskatta värme och solsken än vad det är att bjuda in Jesus och bli troende.

Samtidigt så är jag rätt nöjd med min lott i livet när det gäller detta för oftast så är det faktiskt inte soligt *ler*.

“De skall aldrig mer hungra eller törsta, inte heller skall solen eller någon annan hetta träffa dem” Uppenbarelseboken 7:16, en favorit värd att repetera