När min son nästan blev uppäten

96D53FD5-2D1C-46E6-B878-8FC541B96388

Jag och familjen befinner oss just nu i min lappländska hembygd och det är väldigt efterlängtat och trevligt, i love it. Vi har exakt 0 mottagning men vi får låna wifi av en granne, därmed är det möjligt att skriva detta blogginlägg.

Vi har badat och fiskat och kurat ihop oss inomhus från regn. Just nu är maken och minsta barnet ute i en lada här utanför och tittar på snöskotrar. Det är mycket att utforska här för en motorintresserad (helt motorbesatt) liten pojke. Många gamla bilar att sitta i och låtsas köra.

DSC03794

Igår var vi och fiskade och jag fick en aborre. Jag tyckte aldrig om att fiska när jag växte upp så det här var nog första fisken jag dragit upp på 25 år. Det var urspännande. Och inte visste jag att aborre är så stark, och att det kan bli en sådan kamp för handleder och fingrar att få upp dem!? Stora sonen fick även han fisk – en gädda. Det var så roligt för när vi tog den i håven och la upp den i båten så skreks det rätt ut, för vi är ovana fjollor. Men med en kniv i huvudet var gäddan snart död och uppäten.

FCBFF8D6-7234-4430-90FA-BC81A7AF644A

Det har dock tagit ett tag för barnen att acklimatiseras. Första dagarna avled de nästan på grund av myggen och den yngsta sonen blev värst utsatt. Jag själv har inte besvärats särskilt mycket, kanske för att övrig familj tycks fungera som attraktivt insektsbete, så barnen kröp näst intill ihop i depression först. Så köpte vi insektsskydd för över 1000 spänn och då blev det bättre.

B8FD3534-1FEA-4194-9022-7FFAB59F40E7

Så här såg lillen ut en morgon när han vaknade. Ögat igensvällt. Men han har varit vid gott mod hela tiden, vi har faktiskt inte märkt av att han blivit biten (utöver röda prickar och svullnader och blod). Han har varit som vanligt.

Snart kommer vi att dra vidare ut mot kusten och till min syster i Umeå-trakten. Det ser jag också fram emot. Det finns ingen plats som Norrland!

Det här är superlöjligt

I morgon fyller minstingen två år och jag känner mig nervös. Har känt mig nervös i flera dagar. Är orolig att hans födelsedag inte kommer att bli bra nog.

Vilket är löjligt. Det är ju knappast för att han bryr sig, han skulle vara lika glad om vi inte firade alls. Det är först när de blir lite större som de får men för livet av att inte fira födelsedagar. Så ska man passa på att inte fira/fira jättedåligt så är det nu.

Nej det här är känslor som passar mer för en förstagångsmamma än för en  trebarnsmor.

Jag tror att det mycket beror på att jag saknar familjen. Jag skulle önska att vi kunde bjuda fler. Jag tycker nog att det känns lite vemodigt och ensamt. Svärmor, som är släktingen som bor närmast, kan inte komma pga corona.

Så går jag omkring och har ont i magen och tänker på att den här födelsedagen hade kunnat vara mycket mer. Jag vill visa upp honom och jag vill att fler som bryr sig ska se hur fin han är och hur stor han blivit.

DSC02884

Igår ramlade han och slog sig i ansiktet så vi fick gå till vårdcentralen och tejpa och plåstra. Han var väldigt tapper och repeterade sista ordet i sköterskans varje mening, vilket hon tolkade som att han gav sitt medgivande samt höll med i allt hon sa.

DSC02893

Han var hemma “sjuk” måndag och tisdag. Med “sjuk” menar jag lite snorig. De måste ju vara hemma för ingenting nu för tiden. Ser ni konstverket i bakgrunden? Den köpte Kungälvs Kommun för 1292 1823819 123 kronor och den kallas i folkmun för “blobben”.

Det är sånt här som gör att människor blir föraktfulla när de hör kulturmänniskor säga att de vill ha ekonomisk ersättning under corona. Det är den dyra och fula offentliga konsten som etsar sig fast, det är den som pöbeln minns. Så varje gång en kulturperson säger att den vill ha bidrag eller pengar, så kommer man ihåg blobben utanför Kungälvs kommun och tänker “du har fått tillräckligt din slusk”.

Det är bara den omedelbara djuriska instinkten som talar när nån råkar kalla en konstnär för parasit, så är du kulturmänniska, ta det inte personligt och gå inte in i depression. Kultur är viktig. Det måste man ju anta att den är. Jag skojar bara, det är klart den är viktig. En del av den.

DSC02895

DSC02896

Ha det bra, nu ska jag sova. Ni får gärna be för oss 🙂

 

När man liks inte kan jobba

Nu har jag varit hemma i över en vecka, och mer lär det bli, för lillen är snorig och lite hostig.

Jag har utrustning så att jag ska kunna arbeta hemma men det är bara att glömma. Jag skulle inte kunna fokusera ordentligt på vare sig jobbet eller på honom, bara tanken på att försöka hantera båda samtidigt ger stressmak i munnen.

Så jag är hemma 100% och tar dagen som den kommer.

DSC02853

Det är inte svårt att se glaset halvfullt i det här, veckan har varit supermysig. Det är full blown vår i Kungälv och lillen är hur rolig och gullig som helst. Vi har varit ute på upptäcksfärder och han lär sig nya ord varje dag. Och så kan han så där lite udda ord som man inte fattar att han lyckats snappa upp och memorera.

Som vulkan.

“Kaan” säger han när vi läser boken med en vulkan, och “ptchhh” (ljudet av vulkanutbrott). När snappade han upp det? Vilket minne han måste ha.

DSC02856

14-åringen har också varit hemma på grund av torrhosta, och vi har haft tid att umgås mer än normalt, något som jag verkligen har saknat. Vi har haft massor av tid att prata och diskutera precis som vi jämt gjorde förut. På den tiden då hon var intresserad av vad jag hade att säga om saker. Jag frågade henne om hon tror att hon och jag hade varit vänner om vi var lika gamla, och utan en sekunds betänketid svarade hon “NEJ”.

DSC02695

Jag har målat lite mer med vattenfärg, eller ja, jag har målat en bild till. Den blev bättre än förra anser jag själv och jag blev särskilt nöjd med den lilla timrade redskapsboden där på ängen. Ni vet ett sånt där litet hus där man förr förvarade sina grejer men som nu står och multnar och förfaller överallt i de norrländska skogarna. Jag älskar dem. När man var barn var de en guldgruva till lek.

Funderar dock på att byta naturtemat och måla en helikopter nästa gång.

DSC02852

Vår församling har fortfarande möten på söndagarna (färre än 50 pers) men vi går inte dit. Vi har hostiga barn (varav en av dem hade feber förra helgen) så jag som dessutom är asocial ser ingen poäng i att gå omkring och träffa massa folk just nu i det här läget.

Jag hoppas att det inte är det lugn före stormen för det här landet som det verkar som att det kan vara. Kom ihåg att Gud finns.

Ha det bra!

 

Lista på vad ni ska bunkra

Är det inte konstigt hur fort man vänjer sig med något som är onormalt? Coronavirus är onormalt och nytt men jag börjar redan känna att alla anpassningar är en självklar del av livet. Jag har svårt att minnas hur livet var innan allt det här började. Va, har jag inte alltid burit med mig spritgel i handväskan likt en pepparspray mot andra människors spontana utsöndringar?

Idag for vi till en affär och bunkrade toapapper och ris, för det är tydligen vad man gör nu för tiden. Vi förstår inte varför. Varför just toapapper och varför i all världen ris?

Äsch, sak samma! Vi sitter alla i samma båt. Nu gäller det att stå enade i krisen och gå huvudstupa in i gruppmentalitetens härliga värld.

5D65EC49-D486-4A11-B961-57EFF39158C6

26B6570A-4736-4500-9354-FC6D5DF19E25

Lista på saker att bunkra:

  1. Toalettpapper
  2. Ris (denna punkt kan du skippa om du vill)

Glad att jag inte längre går omkring och kallar ofödda barn för “klumpar med celler”

Förr var jag en av alla dessa människor som på ett robotlikt sätt kunde rapa fram att ofödda barn (aka cygots, embryos, foster) bara är “klumpar med celler”.

Idag vill jag bara uttrycka lättnad och tacksamhet för att jag inte längre är en person som gör så.

För det är inte bara ignorant, det är fullständigt ovärdigt.

Jag har fått mycket kritik för att jag har vänt åsikt om abort och det har bitvis varit tufft. Jag är, som jag har sagt många gånger, konflikträdd, och jag vill gärna välja medelvägar så ofta det går. Men mer och mer så blir lättnaden uppenbar för mig.

Jag bekänner mig till en Gud som värdesätter alla människoliv mycket högt, och jag tillhör ett folk som strävar efter ett liv i linje med Guds vilja. Och det här folket är bland de enda invånarna här i Sverige som ser de ofödda människoliven och värnar dem. Vi är bland de enda som ser dem som värdefulla i en kultur som utpräglat har vänt dem ryggen och stängt dörren till att ens erkänna deras mänsklighet.
I den här kulturen kallas dessa minsta och mest sårbara bland oss ofta för “klumpar med celler”. Tänk att få tillhöra denna uråldriga rörelse som vägrar att göra så.

Ja – vi är i underläge, och ja – vi får mycket skit för vårt ställningstagande. Vi blir anklagade för allt möjligt hemskt. Det är svårt och utmanande och ibland får man frågor som är omöjliga att besvara på ett enkelt sätt. Ibland gör det ont och ger ångest och man önskar att man bara kunde anpassa sina åsikter till det som ger minst motstånd. Vilket ändå skulle bli mycket svårt, för vissa saker kan inte bli osett när man väl sett dem.

Vi är på rätt väg. Jag lärde mig nyligen att de första kristna kallades för “De som tillhör Vägen”. Jag gillar det.

Och till dig som gjort abort och läser det här – jag är inte ute efter dig på något sätt. Jag vill att du ska må bra. Om du inte redan läkt från aborten eller aborterna, så önskar jag inget hellre än att du ska bli det. På efterenabort.se, som drivs av föreningen Livsval, så finns det hjälp att få om du själv skulle vilja. Om du har svårt att gå vidare så är du inte ensam och det finns hjälp att få. En del söker hjälp först tiotals år efteråt. Kan även tillägga att jag inte har något att göra med det arbetet, så känner vi varandra privat så ska du veta att jag aldrig får reda på vilka som tar kontakt med dem. Det är strikt konfidentiellt.

IMG_6403

Bilden är solblekt och otydlig. Men här såg jag min nu 12-åriga son för första gången. Min blindtarm hade spruckit, jag hade blod i buken, men mitt i all smärta och rädslan jag kände så tickade tydligt ett litet litet hjärta. Ett hjärta som fortfarande slår. Jag var i graviditetsvecka 8. En del kallar detta för en klump med celler. Det är ovärdigt.

Bloggar blir godare att äta om de är snygga

“Man äter även med ögonen” brukar man säga om mat och jag tror att det kan vara så med blogg också, att en snygg blogg är härligare att läsa.
Så jag tror att jag måste ta och göra nåt åt min döfula blogg. Jag minns på den gamla goda tiden när jag la tid åt att göra rätt avancerade layouter på min blogg. Det blev döfult även det, men på ett mer intressant sätt åtminstone.

Jag funderar på att måla en header. Kanske har vi vattenfärg nånstans. Jag såg en tutorial på youtube om hur man målar landskap, jag kanske ska testa?

Senaste halvåret har jag knappt skrivit något för hand alls, vilket jag annars brukar göra dagligen, och jag tror inte att det är bra för mig att inte skapa med händerna. Måla brukar jag aldrig göra men det passar bra att börja nu.

DSC02554

När det kommer till innehåll på bloggen, som är det viktigaste, så har jag inte så mycket matigt att fylla bloggen med just nu. Jag skulle kunna skriva om böcker jag läst, för läser gör jag kontinuerligt och vissa böcker är riktigt bra. Men då måste jag sätta mig ned och tänka igenom och sätta ord på varför jag tyckte att de var bra..

Jag skulle behöva sova lite mer än vad jag gör men för det mesta får jag skylla mig själv för att jag inte går och lägger mig i tid. Jag har förr kunnat vara uppe till 01 utan problem men nu är jag trött även fast jag lägger mig vid 23.

Kanske är det för att våren börjat komma. Jag mår alltid dåligt när solen börjar skina med sina äckliga, men livgivande, strålar.

Nej nu ska jag gå, den minste i familjen ropar på mig med bestämd stämma. Han har precis vaknat från sin tupplur. Jag har det bra jag. Även fast jag är trött, så får jag en känsla djupt inom mig som vill ha ännu fler barn, haha, det är dock inte något som vi planerar.

Jag hoppas att ni har det bra! Gud välsigne var och en av er, där ni sitter och där ni står.

Kanske inte vad man vill höra i dessa tider

DSC02544

När jag lämnade lillen på dagis så mötte jag en förälder med barn som tydligen kommit tillbaka efter att ha varit borta ett tag. Och precis innan dörren stängdes bakom mig hann jag höra föräldern säga: “…vi har varit i Italien och åkt skidor…”

T r e v l i g t .

Jag undrar hur vi kommer att se på det här i efterhand. Kommer vi säga att vi överdrev? Att vi tog för lätt på det? Auktoriteter och experter på området kommer med olika bud. Som lekman vet man inget. Men i efterhand kommer alla veta.

En av de största dagarna i mitt liv: parkeringen

6CE3B89F-7083-459C-ADD8-4503EA513FBF

Här är en av Kungälvs finaste platser. Kungälv är i överlag rätt fult tyvärr, jag misstänker att vi saknar stadsarkitekt, men på den här platsen är det fint. Och bakom krönet av kyrkan där, har jag ett av mitt livs starkaste minnen av en av mitt livs största dagar. Vill ni höra?

En av de största dagarna

Året var 2005, jag hade precis fyllt 20 år och jag och Joakim bodde i Göteborg men jag gick skola i Kungälv uppe på berget (som ej syns i bild). Joakim hade dagen före fått anställning på Volvo, men han hade inte hunnit börja än så han var hemma. Det var en vanlig dag men på morgonen slog tanken mig att jag kanske var gravid. Jag åkte ändå till skolan, men eftersom jag inte kunde koncentrera mig så ringde jag till Joakim och bad honom hämta mig på parkeringen som syns bakom krönet på kyrkan.

Den korta stund som jag stod på parkeringen och väntade på att han skulle komma med vår knallrosa Volvo 142 (vi hade målat den själva) har etsat sig fast stenhårt. Jag kan inte närma mig den där parkeringen utan att påminnas om den dagen.

Vi åkte till apoteket och köpte ett graviditetstestet. Svaret på graviditetstestet kan vi se här.

1174636_10151636179702001_2037983004_n

^ Och här ^

 

Mitt liv just nu: Längtan. I allas liv: Corona

Just nu så är mitt liv präglat av längtan. Det är längtan i stort och smått. Längtan efter att leva ut kreativitet, längtan efter Norrland, längtan efter att lära mig nya saker.

Jag kan ibland bli orolig att jag ska dö när jag ser framåt, dö så att jag missar allt. Förr gav det mig nattsvart dödsångest men numer kan jag åtminstone trösta mig med att även om jag dör så är livet inte slut för det, och jag antar att man får fortsätta upptäcka efter det att man återuppstått. För det kan inte vara så att man väcks upp och helt plötsligt vet man allt. Jag tror att livet med Gud handlar väldigt mycket om upptäckter, även i samvarons perfekta form.

Varför känner jag mig som ett barn när jag pratar om uppståndelselivet?

IMG_6307

Min dotter var med i tidningen för ett par veckor sen.

IMG_6304

På jobbet har de lagt upp smörgåsbord efter smörgåsbord med spritservetter och spritgelé. Är det bara jag som har så på arbetsplatsen just nu? Min man berättade att de slutat köpa in äpplen på hans jobb, och bara tillhandahåller frukter med skal.

Ute på nätet finns två stycken grupperingar som lite slåss med varann: Den ena som anser att coronaviruset är under kontroll och att vi inte behöver oroa oss, och den andra som anser att coronaviruset kommer döda alla svaga och sjuka ur Sveriges befolkning om inte folk slutar resa till Italien på sportlovet.

Hur har ni påverkats av corona?