När jag var Latikberg kyrkas lilla Robert Wells

Appropå det förra nostalgiladdade inlägget så hittade jag det här fotot på mig när jag befann mig i nämnda Latikbergs kyrka:

latikbergs kyrkas robert wells

Jag var nog elva år på fotot men vid fototillfället var jag inte ifred i kyrkan utan uppenbart hade jag ett helt gäng med åhörare.

För jag var inte blyg alls när jag var i den här åldern. Jag älskade att spela piano på avslutningar och jag njöt varenda sekund som jag fick sjunga lite solosång inför publik.

Men nånstans på vägen upphörde det här utåtriktade beteendet helt och hållet och jag blev inåtvänd. Vad det gäller piano så har jag knappt ens petat på ett piano sen jag slutade hänga i Latikbergs kyrka på sommarloven, vilket var någonstans i högstadiet. Händer att jag kan sakna det.

Jag hade det i alla fall väldigt bra som kunde vara i kyrkbyggnaden på det sätt som jag kunde. Jag har svårt att se det som nåt annat än en Guds tröst, även fast jag inte förstod det som det då.

footprints-in-the-sand

Japp, dagen är kommen – dagen då jag delar dikten ”spår i sanden” helt oironiskt. Men vadå, den är ju skifin!!

Folk som inte fattar hur man ska bete sig i en kyrka <3

Jag läste den här artikeln i Dagen om ett hårdrocksband som spelat in en musikvideo i en kyrka utan att fråga kyrkoherden, och jag fylls av nostalgiska minnen.

Jag ser tillbaka på när jag själv brukade invadera min bys kyrkbyggnad om somrarna.

58657_96075548

Jag spelade på flygeln och på orgeln, lekte med kyrkklockan (undra om nån hörde att den stod och klingade på random vissa dagar?), klättrade upp i kyrktornet och slog upp luckorna och satte mig där och skrev med utsikt över skogarna.

Ibland tog jag med mig min lillasyster och vi skrev högtidliga tal som inte var särdeles kristliga, tal som vi sedan ropade ut från talarstolen i allvarlig ”präst-ton”. Vi intog sakristian, skådade prästklädseln, och så sprang vi omkring mellan bänkraderna som vilda babianer. Hade vi haft rökmaskiner och ett hårdrocksband så hade vi högst sannolikt även spelat in en musikvideo.

58657_34092583
Kyrkbyggnaden i Latikberg var som mitt andra hem om somrarna. Utöver de gånger min lillasyster var med så var kyrkbyggnaden en plats där jag fick vara själv. Att det skulle finnas en Jesus också hade jag inte den blekaste minsta aning om, trots alla psalmböcker och avbildningar som fanns där på honom (när jag såg Jesus hänga på korset så tänkte jag ungefär: vad är det för fel på människor som hänger upp sånt här på väggen??).

För inte får man sug efter Jesus och förlåtelsen etc bara för att man invaderar en kyrka, särskilt inte om man jagas ut därifrån av vaktmästare/församlingsmedlemmar/präster/kyrkoherdar (hehe).

Det är klart att man inte ska invadera kyrkor. Så jag vill inte tynga stackare som nödgats jaga ut folk. Men jag bara måste säga att jag känner sån himla värme för människor som inte fattar eller struntar i hur man ska bete sig i en kyrkbyggnad. Människor som kommer dit och stör och som inte förstår när man bör sitta eller stå eller varför prästen klär sig i bordsduk. Jag känner så för er att jag knappt vet vad jag ska ta mig till (inser jag i skrivandes stund).

10301141Ni som ser denna bild och tänker: vad håller de på med?  Ni som gnuggar er i ögonen och zoomar in och undrar: Är det en svensexa?

Åh vad jag önskar att ni också skulle ta emot Jesus ordentligt och komma till kyrkorna och röra om lite där. Sveriges kyrkbyggnader skulle verkligen behöva er undrande närvaro. Min kyrka är bra på många sätt, men det vore så fett nice med fler nyfrälsta kristna där som inte varit kristna ett helt liv (och då menar jag absolut inte att det är nåt fel på de som varit kristna i ett helt liv, men det skulle ändå vara nice med fler nya). Människor som är vilsna i den här kulturen.

Till er som känner er obekväma och udda i de kyrkbyggnader ni besökt, ni som inte känner er tillräckligt ”heliga”, ni som inte vet om eller när ni ska sitta eller stå, och som tycker att kyrkbesök känns som en krystad teater som ni inte kan manuset till, som att människor ser fel med er, vill jag säga sju saker:

  1. Grejen med kristendomen handlar inte om kyrkobyggnader och dess interiör och att kunna ett manus utantill osv. Den handlar inte heller om symbolisk klädsel eller till synes vördnad för broderade servetter (för det är bara till synes, oftast, hoppas jag).
  2. Grejen med kristendomen är inte att vara fri från sina tyngder INNAN man blir kristen. Det sker medans. Det är ju det som är poängen.
  3. Grejen med kristendomen är Jesus, och att bjuda in och ta emot honom i sitt hjärta. Att erfara och erkänna att man behöver honom. Detta är inte på något sätt beroende av vare sig byggnad, manus, rekvisita eller utsmyckade textilier. Inbjudandet och  mottagandet av Jesus kan ske var som helst, och på ett språk och med ord som just du förstår. För mig skedde det hemma i lägenheten.
  4. Grejen är att genom Jesus få personlig gemenskap (vilket innebär att hålet på insidan fylls igen) med vår fina goda levande och personlige Gud YHVH (han kallar sig YHVH i Bibeln, men tyvärr tycks det ha glömts bort hur det uttalas, vilket är så himla weird).
  5. Grejen är att få syndernas förlåtelse och att få börja om från början, som ett nyfött barn. Vem har inte önskat det ibland, att få börja om på nytt? Så härligt att det är möjligt.
  6. Grejen är att få hjälp genom Jesus att själv förlåta andra för allt som de har gjort mot en genom livet (alltså inte ”glömma och gå vidare”, ”sluta tänka på” eller annan slags låtsasförlåtelse, utan förlåta, på riktigt, bli förlöst från det för alltid),
  7. att lära sig att göra och älska som Jesus, med Jesus som ständigt närvarande lärare och stöd.

Då kan man kanske undra att vad gör man som ivrig sökare om det inte är säkert att man som ny och oviss får hjälp att hitta in i sin egna relation med Jesus när man söker sig till en kyrka?
Jag säger att vågar du och vill så testa för man vet ju aldrig. Man kan bli rätt överraskad. En kyrka som till synes verkar ointresserad av att släppa in nya och berätta hur man kan ta emot Jesus i sitt liv etc kan visa sig dölja oväntat mjuka delar där under. Många kyrkor är som dolda skatter gömda helt öppet verkligen. Ett tips kan vara att fråga nån ”kan du hjälpa mig att be för att ta emot Jesus i mitt liv?”. Annars så kan du ju faktiskt alltid fråga Jesus själv om ledning att hitta till din församling, även om du inte är frälst än. Han kommer på nåt.

Hm vet inte hur jag ska avrunda det här inlägget så jag avslutar det bara så här.

coolasolbrillor2

Man kan söka herrens ansikte på flera sätt

Min man tror att jag gillar allt som har med Jesus att göra, så därför är det inte så konstigt att han second hand-shoppade just detta jättepussel till oss att lägga över jul.

img_2254

2500 bitar och en Jesus som hänger korsfäst i alperna. Ja man kan ju riktigt se framför sig den schweizare som slog igen Bibeln med en smäll och ba  ”ja visst är den bra men fatta vad mycket bättre den varit om han blivit korsfärst vid förvaringsbodarna här utanför!”

Jag försökte uppbåda lite entusiasm för att lägga pusslet, men till slut var jag tvungen att lämna projektet. Pussel med så mycket gräsyta blev väl förbjudet 1982 men jag misstänker att pusslet är äldre än så.

Strax efter att jag lämnat bordet och satt mig för att läsa i stället (typiskt mellandagsbestyr) så hörde jag min man börja tala om Jesus med sådan intensitet som jag aldrig hört honom tala om Jesus tidigare.”Var är Jesus ansikte?”, ”jag måste hitta Jesus ansikte!” sa han om och om igen.

Då blev jag förstås entusiastisk och gled tillbaka till bordet för att berätta för honom att den som söker Jesus ansikte ska finna och så vidare. Jag tänkte att här får man passa på med informationen.

img_2073

Jag hjälpte honom till och med lite med att leta men allt jag fann var laggårdsväggar och ogräs, så jag gick därifrån.

Efter 30-60 minuter nånting så hittade min man Jesus ansikte och då blev han jätteglad.

Ful och oönskad inredningsdetalj

ful inredning anonymJag är i överlag inte kinkig när det kommer till inredning och det är i det närmsta ett mirakel när jag över huvud taget köper nåt för att ”göra det lite fint”.

Men det här, måste jag ändå säga, är lite under min nivå för vad som är acceptabelt:

Jag har ingen tanke på vad mitt hem ska förmedla för känsla, men det ska åtminstone inte förmedla känslan av att vardagsrummet är en rastplats åt en doberman.

Jag förstår inte vad ungarna tänkte när de ställde den där, men hoppas att de en dag ska ta sitt förnuft till fånga så att de kommer hem med vackra vaser fyllda med snittblomster i stället.

Som inredningsdetalj får hundbajspåse en överkryssad geting

överkryssad geting

Det är skönt att inte behöva tänka positivt

Tidigare i livet har jag gått i fällan att man ”ska tänka positivt” när man möter svårigheter och att man typ kan LE bort obehagliga känslor eftersom ”leendet lösgör endorfiner i hjärnans belöningssystem” eller liknande hälsotidningsskräp.

Och jag vill bara berätta att det är så skönt att jag fått släppa allt det där nu när jag tror på Jesus.

Sedan jag kom till tro så har jag på fler sätt än vad jag hade kunnat föreställa mig fått bekräftat att mina känslor och kamper faktiskt är och har varit jobbiga för mig – på riktigt. Inte jobbiga på det sätt att jag behöver känna oro eller ängslan egentligen då jag numer står under den högstes beskydd.  Men blir jag ändå oroad, ängslig och ledsen så får jag ingen som helst skit för det över huvud taget. Mina känslor bemöts precis som de är utan skuldbeläggande för att jag har dem. Flera gånger har de till och med plockats fram då jag har obearbetade sorger. För Jesus lär mig inte att på olika sätt ”tänka bort” mina sorger och besvär utan han lär mig snarare rätt och slätt att allt som är dolt måste komma ut i ljuset och att han torkar mina tårar.

Så i stället för att höra att jag måste rycka upp mig för att jag har det så bra så har jag fått en famn att vila i och bli tröstad av, som ett barn.

Äntligen slipper jag ”livsvisdomar” såsom

  • ”Le och världen ler med dig!”
  • ”Du är din egen lyckas smed!”

Och supervärstingen..

  • ..”Ingenting är ont eller gott i sig själv, frågan är bara hur du väljer att se på det!”

Och jag kan säga att sen Jesus befriade mig från kravet på positivt tänkande så har jag fått det mycket lättare att faktiskt tänka positivt.

Skönt.

panik

Kallades till vuxenpsyk för uppföljning

Idag hade jag en kallelse till vuxenpsyk i Kungälv och det tyckte jag var spännande eftersom det var över ett år sen som jag var där. Jag funderade lite på varför de kallat mig, har de läst min blogg? Men tänkte att det mest logiska är om det handlar om någon slags uppföljning.

medeltidsborg

Jag har hittills inte riktigt kunnat bestämma mig om jag tycker att det är bra eller dåligt att de har placerat en vuxenpsykavdelning bredvid en stor och mörk medeltidsborg. Men jag tänker ändå att det är fint, förutom när det regnar och åskar och man nästan kan förnimma människoskrik från vuxenpsyk.

En gång när jag skulle dit hade det blivit elproblem i byggnaden och enda lyset som fanns till förfogande var en röd saftblandare som blinkade i korridoren. Och det hade väl varit okej, om det inte hade varit för larmet som pep i jämna höga intervaller och kuratorn som inte ville bli störd medan hon skalade sin clementin.

Men det var förr när jag fortfarande var deprimerad. Idag är nya tider, idag placerades jag i den här fina källaren:

källaren

Ungefär så här gick mötet idag till: 

Läkare: Det var ett tag sen du var här nu! Hur mår du?
Jag: Jag mår bra nu.
Läkare: Sover du bra om nätterna?
Jag: Ja, om jag går och lägger mig.
Läkare: Tar du medicin?
Jag: Nej, jag slutade med det, för jag började må bra.
Läkare: Okej.
Jag: Ja.
Läkare: Du mår alltså bra?
Jag: Ja.
*pinsam tystnad*
Läkare: Tar du droger?
Jag: Nej.
Läkare: Så bra. Då är nu fri att gå.
Jag: Tack.

Kostnad: 300 kronor. 

Så nu är jag officiellt utskriven från vuxenpsyk i Kungälv så de kan nu ersätta mig med någon ny, ung talang med psykiska besvär. Jag hoppas att den personen också får bli frälst och kan få skrivas ut. Jag vill inte vara otacksam eller så eftersom jag vet att jag hade tur som över huvud taget togs emot men… jag vet inte exakt hur himla mycket vuxenpsyk i Kungälv egentligen hjälpte mig med mitt psyke. Tror nästan det blev värre under tiden jag var där?

Nåja! Så kan det gå! Det är förbi nu!

Abort: Lagligt eller olagligt?

Jag har skrivit lite i det här inlägget om hur min syn på abort förändrats sen jag blev frälst.

Jag skrev att jag ”inom kort” skulle skriva kring förbud och nu tycker jag ramen inom vilket ”inom kort” räknas har nått sitt slut så nu tänker jag posta några ord om hur jag ser på förbud och lagstiftning.

Ja först och främst skulle jag vilja säga att det redan är ”förbjudet” med abort. Eller, snarare så här: det finns viktigare värden som man kan rätta sig efter än det som svensk lagstiftning tillåter. Svensk lag tillåter abort och väldigt många människor anser helt klart att foster saknar människovärde. Men det betyder inte att det är sunt, sant, gott eller rätt.

Gud lär oss att foster är små personer även om vi inte kan se den personen just för tillfället. Och eftersom de är små personer så gör det handlingen att ta bort dem mycket grövre, så klart. För det är ju ganska enorm skillnad på att ta bort en ”cellklump” och en liten person.

Och det är här vi stöts, jag och många av de som tycker att abort är bra. De ser inte foster som personer, vilket ju inte är så konstigt om man inte tror på Gud och på att han kan se oss på sätt som ingen annan kan (har själv varit där).

Det är lätt att tänka att eftersom man inte tror på Gud så kan man själv bestämma vad som är sant utifrån sin egna åsikt och utifrån tidsandans ständigt rörliga skiften och nycker. Men det där är en ganska gammal lögn.

Det finns värden som inte är rörliga och som gäller och angår oss alla oavsett om man tror eller inte tror på det, på samma sätt som att Gud finns och angår oss alla oavsett om man tror på honom eller inte.

Vi har alltså en Gud som inte försvinner bara för att alla inte tror på honom.

neverendingstory

Men att tro på honom är, som ni kanske redan har märkt själva, inget tvång. Vem som helst kan när som helst vända sig bort från honom, och det har också människor gjort i alla tider och det finns otaliga exempel på det även i Bibeln.  Så det är en frihet som vi har, och det är en frihet som vi ska ha eftersom den är given av Gud.

En annan sak att alltid keep in mind är att Bibeln inte heller bör läsas utan kärleken som man får genom tron på Jesus, för utan den kärleken är det lätt hänt att det som rör tron och som står i Bibeln bara blir tekniskt, hårt och livlöst.
För även om det som Gud har bestämt står fast och är väldigt väldigt viktigt, så är aldrig en levande relation till honom teknisk, stel och livlös. Gud är personlig och han både vill och kan möta oss i var och ens unika situation, och Bibelns ord är inte bara hårda bokstäver.

Men om vi ska lämna det för en stund och fokusera på mänsklig lagstiftning, så tänker jag så här: 

Det bästa vore så klart inte ett förbud mot abort, det bästa vore om alla fick lära känna Jesus.

bibelbok

Både oönskat gravida och människor som redan har utfört abort behöver höra om hur Jesus kan vända mörker till ljus och flytta till synes oövervinneliga hinder ur vägen (även kallad berg, se Mark 11:23).

Det finns massvis av människor som har gjort abort som idag mår dåligt över det och där aborten ligger som en flis (eller en kniv) i hjärtat som inte vill lossna. 

Och det värsta är kanske att väldigt många inte ens förstår varför aborten gnager på dem då samhället runt omkring ständigt trivialiserar och rättfärdigar abort genom att reducera den ofödda människan till ”en cellklump” och aborterandet av det lilla livet till  ”det var bäst så” och att  ”det är en rättighet” som är ”väldigt bra för kvinnor”.

 

Ledsen

Visst, det finns även de som inte känner så mycket, som gjort abort utan att sörja eller tveka eller känna ånger och som kanske till och med känner sig lättade och glada. Det finns säkert de där beslutet och orsaken till beslutet aldrig gör sig påmint, men det gör ju inte direkt saken mildare för själen. Hur mår de?

Dessa kvinnor behöver oavsett känsla efteråt få veta att de kan be om förlåtelse för vad de gjort (många gånger mer eller mindre helt omedvetna om att det som skett är ont – jag menar – hur ska man kunna veta om alla runt omkring säger att det är bra?) och att de kan få tröst och läkedom från allt som ledde fram till aborten. De behöver veta att Gud har gett ett löfte om att förlåta, hela, upprätta, trösta och förvandla alla oss som med ett uppriktigt hjärta väljer att söka honom genom Jesus.

2kor710* Frälsning är alltså typ samma sak som räddning

Och de som är gravida och inte vet hur de ska göra behöver höra hur Gud ser på och värdesätter liv – inte bara det liv som de bär utan också deras egna liv och sits.

Jag tycker att det är väldigt tråkigt att det abortmotstånd som syns och hörs mest i media och kanske ligger starkast i mångas minnen (den mer nyanserade tycks hamna lite i skymundan?) är den som fokuserar mer på döda och skändade foster än på mamman som bär på barnet i sin kropp.

Vet MAMMAN vem hon är i Guds ögon? Förstår HON hoppet och förvandlingen som nyheten om Jesus innebär för den som vågar sätta sitt hopp till honom?

perfektbarn

Jag tror inte alls på bilder med stympade foster (”Gud är inte en Gud för de döda, utan för de levande” -Luk 20:38) utan jag tror att folk i första hand behöver höra om hoppet och livet som Jesus är. För det är det han är. Han är livet och han är vägen genom mörker, sorg, ånger, brist och elände. Han är den som villl skina upp vägan för oss, rena oss och föra oss samman med Gud så att vi kan leva i och genom honom, precis som det var tänkt från början.

(Om nån som läser det här känner en tomhet inombords så beror det på att du känner den plats där din gemenskap med Gud egentligen borde finnas – vi är nämligen skapta av honom för att leva i gemenskap med honom).

Detta är mycket viktigare att tala om och visa än hur ett aborterat och skändat foster ser ut, tycker jag.

2kor517

Jag har väldigt svårt att se hur det skulle kunna vara gott att tvinga, hota och skrämma kvinnor till att fullborda graviditeter när de av en eller annan anledning inte är övertygade om 1. fostrets värde, 2. sitt egna värde,  eller att det 3. finns hopp om deras framtid.

Men jag kan verkligen inte heller se hur det skulle kunna vara gott att låtsas som att abort är okej och att foster är som vilken skit som helst som sipprar ut från en människas kropp.

Det mest logiska vore kanske att propsa för förbud då abort faktiskt är utsläckande av ett litet människoliv vilket är en tragedi på så många nivåer.

Men jag känner ett enormt motstånd till förbud som ”lösning” för jag tror att det bara vore att lägga duk över ett symtom på en sjukdom som går betydligt djupare in i mänskligheten.

Man kan inte lagstifta tro och man kan inte hota någon till att inse värdet i någonting som den inte kan se.

hebr 111

Jag tänker att foster är ett så himla tydligt och konkret exempel för det här att ha visshet om det man inte ser. Jag till exempel har visshet om att foster är älskade och värdefulla trots att deras outvecklade stadium kan lura en. Denna visshet har jag inte fått för att jag själv har mött och sagt goddag till en massa foster och fått se deras unika skönhet innan de blivit födda, utan det vet jag för att Gud har stigit in i mitt hjärta och fått mig att se saker och ting annorlunda mot hur jag såg det förr, eftersom jag nu fått erfara mer hur han är.

Men kan jag på något sätt lägga min erfarenhet och visshet om det osynliga på nån annan med hjälp av lagar och tvång?  Kan tvång få kvinnor att känna hopp?

Nä, alltså, jag tror inte att det går att vålda ner Guds ändlösa kärlek i halsen på folk. Gud är inte en tvingande Gud. Gud varnar oss gärna, han pekar gärna med hela handen och drar i och hintar oss på olika sätt, men han tvingar oss inte att tro på honom. Och vill inte Gud själv som är universums skapare tvinga någon till tro på det ögat inte kan se, då tror jag att det är bäst att låta bli med sånt.

hes327Jag har inget svar på vad exakt som är bäst när det kommer till svensk lagstiftning. Men det är inte det viktigaste som tur är. Att jag har svar alltså.

efesierbrevet 1:18-19

Det viktigaste är att Gud finns och att Jesus inte bara har, utan även är svaret. Ja jag vet att jag tjatar om Jesus. Jesus hit och Jesus dit. Men jag gör det av väldigt goda skäl.

Jag har ju personligen fått (och får kontinuerligt) uppleva hans förlåtelse, tröst och helande. För även om jag inte har gjort just abort, så har jag ju gjort en hel del andra onda grejer (som är fullt OK enligt svensk lagstiftning) och varit med om en hel del annat ont och trasigt.

Så människor måste få veta att Gud finns. Att han är verklig. Att han har satt upp gränser och riktlinjer. Att gränserna och riktlinjerna finns för vår skull (inte hans). Att han bryr sig om varje unik person, foster lika mycket som gamla vrak. Att han vet varför det blivit som det blivit i våra liv. Att han längtar efter en personlig ömsesidig relation med alla människor. Att han hjälper oss att komma på fötter om vi tagit dåliga beslut, blivit svikna och övergivna genom livet, eller på ett eller annat sätt lyckats hamna på en plats där vi känner att nånting är fel.

Jag önskar jag med ord kunde beskriva hur bra Jesus är men tyvärr så kan jag inte beskriva det mer än mycket halvdant.

psaltaren 107:28-30

Sammanfattat:
När det kommer till abortlagstiftning så tycker jag inte att svensk lagstiftning är det mest relevanta, även om den kan vara mer eller mindre human och i linje med vad Gud visat så klart.

Det mest relevanta, tycker jag, är att abort redan är mot den enda vilja som räknas i slutändan och det kan vara bra att veta om man inte redan vet det (många har inte ens haft en chans att förhålla sig till det).

Och det är alltså en vilja som ju bara vill oss vårt bästa. Jag menar det är inte direkt en dålig grej att han älskar och bryr sig om våra barn redan i magen, såpass att han blir bedrövad om nån gör dem illa.

Så jag personligen sprider hellre kunskap om Jesus, vem han är och vad han har gjort och gör och hur man kan ta emot honom, än försöker ändra på svensk lagstiftning. Jag är nämligen helt värdelös på sånt där… politiskt (bara ordet politik ger mig lite obehag faktiskt) (förlåt alla som ser politiskt engagemang som ett obligatoriskt intresse). Nej jag talar mycket hellre om Gud och jag berättar gladeligen om varför jag är mot abort, men sen huruvida folk lyssnar eller inte är inte upp till mig.

matt1014