Youtubeparets abort

Jag såg ungefär det mest sorgliga jag nånsin sett på youtube ikväll. Jocke, som i “Jocke och Jonna”, berättade att Jonna blivit oplanerat gravid. Det var oväntat eftersom de haft så kämpigt med att bli gravida med deras dotter.

De bestämde sig för att behålla barnet och att de skulle fixa det trots att det kändes svårt (deras dotter är bara en bebis, yngre än lillstigen, så de fick först panik och funderade på abort). De firade det nya barnet och berättade för vänner och började leva i förväntan. Men sen så hände det extremt jobbiga grejer som gjorde att Jonna (som har varit öppen med psykisk ohälsa och psykoser) inte såg nån ljusning så hon gjorde abort ändå i total förvirring och uppgivenhet. I vecka 14. Och hon har helt rasat ihop efter detta. Jocke berättar i ett youtubeklipp med titeln “VI FÖRLORADE VÅRAT BARN“.

Jag klarade inte av att höra så mycket mer efter att han berättat detta. Blev så ledsen för deras men nog främst för Jonnas skull. Jag hoppas vid Gud att hon ska kunna resa sig efter det här och att hon ska överleva, få tröst och läka.

För er som inte vet så är Jocke och Jonna väldigt kända på youtube. Min dotter följer dem  av och till så jag följer dem lite löst jag med eftersom jag hör när hon tittar på deras videor och jag tycker att det är viktigt att åtminstone försöka få en överblick om vad ungdomarna ser. Deras youtubekonto är ganska extremt, och deras så kallade “prankvideos” som de gör mot varandra har ibland gått över gränsen och blivit psykologisk terror och rena övergrepp. Men allt skämtas naturligtvis bort som “bus”, och jag tror inte att de själva vet var sunda gränser går eftersom de har väldigt svåra uppväxter bakom sig. Hemskt är det och jag brukar inte se på det, och förstår inte hur man kan se på det och skratta och anse att de är “sköna” när de gör som de gör. De är så vilsna. Men de söker genuint lugn och ro i sina liv, de söker bot och bättring och försöker uppnå det tillsammans och kämpar med vad de har. Det är uppenbart tycker jag, att de strävar efter ett bra och schysst liv, och jag hoppas på dem. Men de är som sagt så så vilsna.

Jag önskar man kunde vara deras föräldrar, stänga deras sociala mediekonton, skydda dem, berätta om Jesus, ge dem chili cheese och oboy.

Barnet var ju välkommet och hon gjorde abort i panik, för att saker för stunden kändes övermäktiga. Det är en hård sak att leva med.

Jag trodde aldrig att jag skulle be för Jockiboi eller hans fru, men det har jag gjort ikväll. Känner mig som en tonåring som går och blir känslomässigt engagerad i ett bökigt och ohälsosamt offentligt youtubepar som berättar allt för kamerorna även fast det nog ofta hade varit bättre om de hållit lite på sitt privatliv. Men ja den här gången blev jag känslomässigt engagerad som ett barn och jag hoppas nog att fler ska be för dem.

Nu måste jag sova. Ha det bra allihopa, och om du som läser det här har gjort abort och känner sorg efter det så finns det hjälp att få. Skriv till mig så kan jag koppla samman dig med nån med kunskap och erfarenhet.

God natt!

Tio organiserade barnfingrar

Det som är skrämmande med filmen Fåglarna av Hitchcock är hur farliga fåglarna blir när de går ihop i stor mängd. En fiskmås och några sädesärlor är inte skrämmande egentligen men skulle de organisera sig och go bat crazy så är man i fara.

På samma sätt är ett barnfinger inte alls hotfullt, men när det blir tio barnfingrar som organiserar sig och går till attack så brukar jag alltid tänka på den här rubriken.

schimpans.jpg

 

Men hjälp så vemodigt!

Igår kväll när jag vek tvätt och fick syn på en nytvättad amnings-bh så kom jag på att jag inte har ammat lillstickan på två dar och nätter. Det har bara inte blivit av och jag har inte tänkt på det. Han äter så bra på dagen, han vaknar inte på nätterna, och amma som tröst behöver jag liksom inte. Är amningen över nu? Redan? Står inte ut med vemodet. Så mycket vemod!

Det påminner om när barnen har slutat med blöjor, eller börjat skola, eller gå på toa själva. Det är slutet på en era. Det är slutet på något som har varit en ganska stor del av livet, och sen är det bara över. För alltid. FÖR ALLTID *får hjärtsnörp*.

(Eller ja de kan ju börja med blöja igen tex men ni fattar vad jag menar)

Blir nedstämd bara jag tänker på de billiga och sladdriga amnings-bharna som jag köpte billigt från Kina via wish månader innan jag skulle föda. Ska de bara slängas nu? För säljas vidare kan de inte göra. För sladdriga. För använda. För fula.
Jag vet inte om jag kommer ha hjärta att göra mig av med dem.

Flera gånger har tanken att skaffa ett till barn studsat som en pingpong-boll i mitt huvud.  Lite så här: “Hey! Jag har en idé! Skaffa ett till barn! Då får du amma! JÄTTEBRA IDÉ!”. Hjärnan föder tankar som är allt bra dumma i huvudet ibland, och snabbt går det. Så varje gång tanken kommer så plockar jag ned den och stampar på den likadant som Olivia Newton John stampar på cigaretten i slutet av Grease (vilket hon gör vagt och osäkert, men ändå målmedvetet)(Grease är ingen favorit förresten, avskyr musikaler, så sjuka).

Nej det är bra som det är. Men vemodigt.

Näsblodsmusik

Det finns en ganska smal genre musik som jag vill kalla för näsblodsmusik.

Bakgrunden till att jag vill kalla det för det är för att låtarna ger mig vibbar av  blodförtunnande mediciner och/eller enorma mängder stark astmamedicin.

Mitt tydligaste exempel på det är låten “räck mig min hand” med Arthur Erikson som jag la på lillens spellista utan att ha lyssnat på den ordentligt först.

Varje gång jag hör den så blir det som att blodet blir tunt och hjärtat börjar slå stressat – som av astmamedicin. Och det har alltså inte med eventuell ålder på sångaren att göra. Det har att göra med att låten osar astmamedicin.

Här är ett annat exempel på näsblodsmusik, Guld och gröna skogar av Hasse Andersson.

Anledningen till att jag kallar det för näsblodsmusik är för att det känns som att jag ska börja blöda näsblod när jag hör låtarna, och på grund av det tunna blodet, den höga pulsen och den eventuella bristen på vita blodkroppar som låtarna förmedlar så känns det som att näsblodet i så fall skulle komma i en ödesdiger mängd.

Så ja, jag har tagit bort Räck ut din hand från sonens spellista. Jag vill inte att han ska få hjärnskador.

Katastrof på tryggt avstånd

Visste ni att ordet “apokalyps” betyder “avslöjande”/”avtäckande”, och att det innebär att något uppenbaras?

Det är åtminstone inte vad jag tänker på när jag hör ordet apokalyps. Jag tänker på en katastrof som utplånar jorden. Så det kan ju vara tryggt att komma ihåg när folk börjar skrika att apokalypsen är nära. “Vad skönt, en uppenbarelse är nära”, kan man då säga och fortsätta vika tvätt.

Det var i alla fall lite katastrofvibbar i Falkenberg i veckan eftersom det var översvämning. Vattnet stod högt i Ätran, så högt att det översvämmat delar av gångvägen, och vattnet dundrade och brusade våldsamt.

IMG_3426

Vilket vi inte lyckades fånga i den här bilden.

IMG_3413

Och inte i den här bilden heller. Såg förresten en så himla sann text på Varbergs Museum om bland annat Ätran som jag måste dela med er.

IMG_3445

Exakt!! Känner precis samma inför “Hisingen är Sveriges femte största ö”, har bloggat om det här. Södra Sverige är fint men kan vara så patetiskt ibland med sina försök att framstå som imponerande.

Det är i all fall en särskild känsla att se naturen vara våldsam och respektlös och lämna gränsdragningarna som vi har satt upp för den. Man fylls liksom med både beundran och fruktan.

IMG_3428

 

Bockstensmannens frisyr

Igår var jag och familjen och såg på lik på Varbergs museum i Varbergs fästning, och det var inte mindre än Bockstensmannens lik.

IMG_3448

Om jag ska vara helt ärlig så tycker jag att det är makabert, men samtidigt – hade det varit lika intressant att stå och titta på Bockstensmannens otroligt välbevarade klädsel (såg ut att vara från igår!) om inte hans kropp låg i en glasmonter precis intill?

Det är himla spännande att försöka föreställa sig vardan var på 1300-talet. Hur man steg upp och tog på sig sina filtkläder innan man gick till jobbet (en video gick på repeat där en Bockstensmannen-imitatör gjorde just detta) (och hälften av videon stod denna karl och drog i nån höftTRASA som fungerade som kalsong, jag blev generad!), och så gjorde man så varje dag till en dag då nån pålade ner en i en mosse hux flux utan nån förklaring till eftervärlden, så att allt arkeologerna kan göra är att förlita sig på gissningar.

stenbocksten.jpg

Det äckligaste* var kanske att de lagt bockstensmannens naglar i en hög bredvid själva kroppen. Och att de lagt hans hjärna i en plastbytta där det tidigare legat kanske potatissallad.

Jag undrar hur länge man måste ha varit död för att det ska vara politiskt korrekt att göra så med ett lik. Bockstensmannen har varit död i typ 700 år. Var går gränsen? Skulle man kunna göra så med ett 300 år gammalt lik? Ett 150 år gammalt lik? Ett 70 år gammalt lik?

Hur gammal tycker du att ett lik måste vara innan man kan ställa ut det?

View Results

Loading ... Loading ...

Eller kan det vara så att det aldrig är riktigt okej att göra på det viset med en människokropp?

Jag har inte jättesvårt för Bockstensmannen, men vet att jag hade svårt för människofostren som fanns på Naturhistoriska och det hade jag svårt för långt innan jag insåg vad abort är. Jag tyckte att det var så makabert att ställa ut små döda människor på det sättet. Jag tyckte att de borde få nån form av begravning, inte ligga i formalin till allas beskådan. Ändå kände jag ingen avsmak inför abort? Ibland är man allt bra slö.

Riktigt lika starkt känner jag inte för Bockstensmannen, men ändå är det något som känns fel med att hans kropp med tillhörande mjukdelar ligger där som dragplåsterobjekt. För ja, de är verkligen stolta över hans välbevarade “mjukdelar” som helt krasst ser ut som en hög med dynga för det otränade ögat. Förutom håret som ser ut som att vara från vilken schamporeklam som helst.

*Nej det äckligaste var helt klart den uppstoppade grisen som fanns i ett annat rum på museet. Den såg väl okej ut vid första anblick men ställde man sig närmre kunde man se igensydda hål på kroppen och läget kring grisens mun var allt annat än acceptabel, vi snackar Frankensteins gris, jag fick kväljningar. Får mig att tänka på min stora sons reaktion en gång när vi var på naturhistoriska. Han sprang mellan montrarna med gråten i halsen och skrek “MEN DE ÄR JU DÖDA”.

IMG_3450

BETYG VARBERGS MUSEUM: 

Det var en bra dag, för man fick en hel del att tänka på. Inte bara det här med när det är okej att ställa ut döda människokroppar, utan också att man hittat isbjörnskranier och valskelett i Varberg och att folk höll på med massa grejer, jag orkar inte skriva ut allt här.

VILKET LIK VAR BÄST? BOCKSTEN VS. RUNGIUS

Jag har sett två stycken gamla kvarlämningar av människor. Rungius som ligger i en kyrka på gränsen mellan Sverige och Finland (ett 300 år gammalt lik), och så Bockstensmannen. Av de två så vinner helt klart Rungius. Han har mer kött på benen och förlorade en arm efter att tyska nazister dansat med kroppen.

Men jag måste säga – stort minus åt forna dar då man begravde folk under kyrkgolvet. Förstår verkligen att folk samlades i hemmen i stället vilket i och för sig kanske var upptrappningen till genuin väckelse i landet, vem vet, skulle inte förvåna mig. Gud har en förmåga att vända misstag till välsignelser.

Och på tal om väckelse: Känner du som läser detta inte Jesus på ett personligt plan utan har bara hört om honom från andra? Skulle du vilja lära känna honom? Känner du en tomhet och ett mörker inombords som du gärna skulle vilja att Gud fyllde ut med liv och ljus? Bjud in Jesus i ditt liv, be honom att tvätta dig ren från all synd, och bli en ny skapelse, ett nyfött barn till Gud. Vet det låter konstigt men, ja, det här tror jag på pga egen erfarenhet.

Ha det bra!

Oroande trender på sociala medier

Igår drog jag i de stora vokabulären eftersom det är lite spännande att dra i dem ibland [skakar en plåt fast inte lika våldsamt som igår] och idag tänkte jag att jag ska skriva om en sak som oroar mig. Det är en ganska vanlig sak, nämligen ungdomars beteende på sociala medier.

Jag har sett så mycket skit där på sistone att jag inte vet var jag ska börja. Så jag skriver en lista rätt upp och ner på vad jag kommer på just nu.

  1. Ungdomar kör nåt som heter “a-f” och det innebär att folk ska skicka en bild på sig själva som sedan ska betygsättas av mottagaren från A till F, där A betyder att personen är snygg och F att personen är ful.
  2. Det finns en app där man kan skicka frågor anonymt och där skriver folk inte sällan hur ful, töntig och vidrig personen är, samt att sexuella, intimkroppsliga frågor ställs till till exempel flickor i 12-årsåldern. Och det är inte helt ovanligt att de här flickorna svarar. 
  3. Barn och ungdomar lägger upp bilder på sina ansikten när de gråter. Tårarna rinner och man ser att den här personen inte mår bra. Ofta med någon kryptisk text till.
  4. Folk får skicka in bilder på två personer, och sen ska mottagaren bestämma vem av personerna som får en sopkorg under sin bild, och vem som får ett hjärta. Man måste alltså välja vem av två personer som man tycker bäst om.
  5. Barn och ungdomar lägger upp traumatiserande bilder på djurplågeri. Typ sälar som får tarmarna utdragna, hundar som blir flådda levande och för ett tag sen såg jag till och med en som lagt ut en bild på ett litet barn som blev slaget. Det finns ingen specifik avsändare av filmerna, ingen organisation som söker gåvor eller liknande, det är bara “kolla vad hemskt”. Och det är såna bilder som kanske aldrig riktigt kommer försvinna från näthinnorna.

Det finns egentligen ingenting som inte redan har sagts angående det här som behöver sägas igen. Vi försöker alla redan att hålla reda på allt som våra barn gör på nätet, grejen är bara att det är näst intill omöjligt att hänga med i svängarna. Det bara väller in ny dynga varje dag från den fronten.

Det bästa jag kan tänka mig att göra är att försöka ge barnen ett sunt sociala medie-förnuft så att de själva kan göra en bra bedömning, och det gör man enklast (tycker jag) genom att ha lite koll på vad för trender de håller på med så att man kan diskutera problemen och hur man eventuellt kan delta på ett schysst sätt. Ofta kan ju den kunskapen användas senare när nya trender bubblar fram.

Men det är att hänga med i allt som händer som är det svåra, , ofta blockar de här smarta ungdomarna alla torftliga vuxna som visar tendenser till goda råd.

Jag önskar att det fanns en sida där man kunde få uppdateringar och tips på vad som är “inne” på sociala medier just nu. Till exempel “aktuellasnaptrender.se” eller liknande. Och där skulle man kunna se exempel, få en beskrivning, och så ett förslag på hur man kan prata om just den trenden på ett bra sätt med sitt barn.  Det tror jag skulle kunna hjälpa oss vuxna att navigera lite i det här träsket som barnen lever stora delar av sina liv i.

Nej jag är verkligen inte avundsjuk på människor som växer upp idag. Tack gode Gud för att jag får vara 33 år 2018.

 

Tecken på vår kulturs undergång

Jag vill helst inte dra i de stora spakarna och använda ord som “nu är undergången nära” samtidigt som nån skakar en stor plåt i närheten så att det låter som åska, men just när det kommer till ASMR på youtube så vill jag verkligen göra det.

Vår kulturs undergång är nära [ljud av någon som skakar en plåt] och ASMR är ett av tecknen. Och för en gångs skull så har nåt jag skriver inte direkt koppling till min tro eller till någon text i Bibeln (såvitt jag vet) utan det är bara en logisk konsekvens av en befolkning som har tid och utrymme att fylla sitt huvud med saker av denna karaktär.

pexels-photo-321552.jpeg

Vad är ASMR?

ASMR är videor där människor viskar och gör ljud in i micken samtidigt som de filmar. Ljuden kan bestå i att kvinnor med långa naglar pickar och river på ett bokomslag och gurkor, eller så kan det vara nån som äter låt säga honung. De smaskar och slickar sig om läppar och fingrar så att det blir tydliga och distinkta men ändå lösa ljud. Många av ASMR-videorna är pornografiska även fast ingen är naken och jag blir förfärad när jag ser att även barn spelar in, för de vet ju inte vad de håller på med. Hos barn kan man se kommentarer från män som till exempel: “Viska mer”.

Människor beter sig helt svagbegåvat framför kameran och det här sitter alltså tusentals människor och tittar på och njuter av, av någon anledning.

Ja för jag blir bara irriterad. Nej irriterad är fel ord. Jag blir arg och illa till mods varje gång jag råkar se eländet. Vad i hela friden. Är det det här som händer när man bor i fred och trygghet länge? Är det det här man gör av sin tid när man inte har ett potatisland att skörda, en matta att tvätta och piska i timtal eller en ko att vakta och mjölka?

Idag kom barnen och sprang med datorn och skrattade och visade mig mig en ASMR på en ung kvinna som satt fast ett plastöra på micken som hon stod och slickade och sög på så att kletiga saliv-ljud bubblade fram i högtalaren. Barnen tyckte att det var det dummaste de sett då kvinnan var vuxen och uppsminkad och borde veta bättre (det var lite som att se en vuxen person söla vid matbordet som en bebis, vilket säkert också kommer bli video-trend snart, kom ihåg var ni hörde det först) och barnen såg inte det jag såg, nämligen att det den sliskande kvinnan gjorde var sexuellt.

Man kan se en kulturs undergång på många sätt. Det finns många intellektuella teoretiker som har skrivit böcker om det här på ett bildat och begåvat högskolebaserat sätt. Till exempel “man kunde se att Romarriket var på väg att lösas upp när…” och “Mongolernas kejsardöme började verkligen falla sönder när… ” . Jag säger att ett säkert symtom får vår västerländska kulturs sista refräng är ASMR.

Finns annat också som får mig att tänka “vår kulturs kollaps är nära” så klart men ASMR är det här lilla lilla exemplet på en mycket utbredd tendens som visar att vi är ett förvirrat, gränslöst och vilset omkringflackande folk.

En annan av sakerna är att det finns en rätt långt gången diskussion om att införa könsidentiteter som fungerar som nån slags volymknapp där man själv får välja var man befinner sig på en ickedefinierbar “könsskala” där “man” och “kvinna” finns med nånstans på skalan, men man kan inte säga exakt var. En sådan fundamental gränslöshet kan kanske kännas bra för några enskilda individer men det kan aldrig vara bra när man bygger ett samhälle.

(Vill säga att jag själv var anhängare av “könsskalan” tidigare och jag vill be om ursäkt för att jag har varit med att sprida dessa förvirrande idéer)

Vad ser ni för tecken på vår kulturs upplösning eller tror ni att den kommer att hålla ihop länge än? I så fall varför?

Större skor än mig

IMG_2900

Numera har den här lilla granna pojken en skostorlek som jag aldrig någonsin ägt ett par skor i. Nämligen storlek 39.

IMG_2901

Min storlek stannade vid 38 och där har den hållit sig. Mina är de bruna. Nu får vi se på vilken siffra hans fötter stannar. Det är som ett jättelångsamt lyckohjul på Liseberg.

Den sämsta barnlåten #förstapris

Jag prenumererar på Goboken som är en tjänst där man får hem dåligt översatta böcker från danska (?) en gång i månaden. De första tygböckerna är jättebra pga prassel och snören men efter dem har jag avbeställt det mesta. Denna månaden blev jag dock lite sugen på en gullig bok med barnsånger.

Öppnade boken och ångrade mig:

IMG_2888

Fy. Har alltid avskytt den här.

Minns när vi sjöng den på dagis och alla barnen stod i ring och sjöng runt en fröken som format ena armen som en snabel. Sen hämtade fröknen en “annan elefant” som också formade sin arm som en snabel. Och så fortsatte det så, barnen lunkade omkring i rad med sina armsnablar, till alla barnen blivit “elefanter”.

Det var outhärdligt tråkigt och meningslöst. Ja, många barnlekar och sånger är meningslösa. Det kan man kanske säga? Men det här är faktiskt i en klass för sig.

Det spelade ingen roll om man fick bli elefant tidigt eller sent i “leken”, det var lika tråkigt hur man än gjorde.

Jag tycker att “En elefant balanserade” påminner om hur sysslor i vuxenlivet kan kännas ibland. Som till exempel när man måste ut i regnet för att köpa buljongtärningar och potatis till middan, trots att man inte har nån lust. Och det är två kilometer till affären och man har ingen bil. Ni vet den känslan. Den känslan fick jag nog första gången i livet när vi sjöng den här låten på dagis. Man ställde sig i ring och såg fröken forma sin arm som en snabel och man tänkte, åh nej… inte den här igen. Och så satte man igång autopiloten och bara sjöng och spelade med samtidigt som man i sitt inre hörde en osynlig brun ton.

Ekorrhjul. Det var känslan av att vara fast i ett ekorrhjul som jag fick!

Den påminner mig faktiskt lite om den där låten “Man vänjer sig” av Kjell Höglund.

Vem hade kunnat ana att jag var ett barn som inte många år senare skulle utveckla depression.

Nä jag är glad att vara vuxen. Att vara vuxen och ha barn är mycket bättre än att själv vara ett barn. I alla fall om man är en vuxen som inte är deprimerad och som har funnit meningen med livet.