Varför var Ebba och Didrik så obehagligt?

Jag skrev följande idag på facebook

ebbaodidrik

Det visade sig att flera hade liknande erfarenhet av den här serien.

ebbaodidrik2

Var det här vanligt? Nån fler som känt och känner samma sak? Nån teori om vad det kan bero på?

Jag råkade radera min twitter med 10.000 följare av misstag

Jag tog paus från de flesta av mina sociala medier.

Facebook pausade jag och twitter pausade jag också. Facebook kunde jag bara låta stå, det kontot är som en parasit som klarar både antarktis glaciär och vulkanisk giftgas, men grejen med twitter är att kontot raderas permanent om man inte loggar in på 30 dagar.

Jag är inte dum så jag satte en påminnelse så att jag skulle komma ihåg att logga in ungefär var 20-30 dag för att att förlänga pausen. Och det funkade bra först men självklart så glömde jag att logga in efter några månader och hela kontot raderades följaktligen.

twitterslang

Mitt twitterkonto som jag haft så kärt i så många år, med 10 000+ följare och annat som det innehöll, försvann i ett jihu.

Det var alltså inte alls meningen utan det bara blev så. Jag vet inte hur jag ska beskriva känslan. Det var lite som att ett av mina största livsverk försvunnit men att det var ett livsverk som jag inte var särskilt stolt över eller nöjd med (vet inte varför, 10 000+ följare är väl ändå en slags bedrift).

Jag har ganska länge känt mig tyngd av det där kontot. Det var för stort. Men jag ville inte ta bort det för jag tänkte att Gud kanske ville använda kontot till att sprida ordet om Jesus och så. Så jag gav kontot till honom och tänkte att om Han tycker att jag ska ha kvar det så får han visa mig det genom att rycka tag i mig eller ge mig nån slags twitterglädje, inspiration eller vad som helst. Men tydligen så var inte mitt följarantal så himla viktigt för honom? För jag har inte hört nånting gällande den saken. Jag känner mig i alla fall mer lättad än vad jag känner mig förolämpad.

Jag har blivit som en tant som sitter framför brasan med en pläd över benen när det kommer till twitter. Jag sitter mest och blickar tillbaka på hur det var förr och minns de svunna tider som passerat. Twitter alltså.. det va tider det barn. Jag minns det som igår.

Jag har skapat ett nytt konto med exakt samma namn, @hejsonja, men det är låst och jag har noll följare och även fast jag har en (1) följförfrågan så har jag inte godkänt den för jag har inte bestämt mig för hur jag ska göra. Jag har börjat följa några så att jag har ett flöde som jag passivt kan sitta och glo på ibland men det är allt. Jag är som en som sitter gömd i vassen i en roddbåt, utan metspö, och där sitter jag och visslar lite för mig själv ibland.

Är min tid på Twitter kanske över? Detta medium som jag har uppskattat så och lagt så mycket tid och energi på, men som jag allt eftersom har tappat glädjen för. Jag ska inte sticka under stol med att sociala medier har varit ett av mina stora intressen och hobbys och jag tycker fortfarande att det är både fascinerande och kul, så det är inte ett intresse som jag har lämnat bakom mig. Men lite distans och rannsakan har verkligen varit och är fortfarande på sin plats för min del.

Längtan efter Guds livmoder

Sen jag blev gravid har jag varit mycket tröttare än vanligt. Jag är så himla glad att jag sällan behöver göra mer än vad jag orkar under en dag för då fungerar det ju ändå bra att vara trött.

Jag känner i alla fall igen känslan av att vara väldigt trött. Jag har varit väldigt trött förut med.

När jag var deprimerad.

När jag var deprimerad var jag trött på ett sätt som ingen sömn kunde råda bot på. När jag inte sov så längtade jag efter att sova och när jag sov så önskade jag att jag kunde få fortsätta sova för alltid.

Det var i tonåren som den här tröttheten kom och med den kom min längtan efter att få krypa ned och ligga i en stor varm livmoder och att få vila där i den där livmodern. Trygg och omsluten. Ingen oro eller sorg, bara vila och tröst. Längtan och behovet var så stort att jag blev sorgsen när jag tänkte på att det kanske aldrig skulle bli så att jag skulle få uppleva det som den här livmodern symboliserade. Kanske skulle jag få uppleva det när jag dog, men bara kanske. Ibland var den osäkerheten det som höll mig till livet trots allt, det här att döden kanske inte ger någon ro.

Jag försökte hitta bot och jag försökte hitta svar. Men som jag skrivit på bloggen tidigare – ju mer jag ansträngde mig och ju desperatare som jag sökte efter svar och en lösning, desto tröttare blev jag. Så trött att döden började verka mer och mer lockande, trots osäkerheten om vad den egentligen innebär.

Gud är livmodern

När jag tog emot Jesus och lät honom förlåta och tvätta mig ren från mina synder så att Gud YHVH kan ta emot mig som sitt barn – så hamnade jag precis som i den där livmodern. Den där omslutenheten, vilan och trösten som jag längtat så mycket efter, den fann jag i Honom och den gav han till mig genom att placera den som en livgivande gåva inom mig.

Jag vet inte om Gud har en livmoder, jag tror faktiskt inte att han har det, men det spelar ingen roll, för det var egentligen inte en livmoder som jag längtade efter. Det var Gud Fader, alltings och min skapare, som jag längtade efter. När jag läser Bibeln så kan jag bara nicka och känna igen beskrivningar av Gud, för nog beskrivs “Guds livmoder” där alltid, men på andra sätt:

“Du omsluter mig på alla sidor
och håller mig i din hand”
Psaltaren 139

gudhand

Herre, mitt bergfäste,
min borg och min räddare,
min Gud, min tillflykts klippa,
min sköld och min frälsnings horn,
mitt värn.
Psaltaren 18

“Med sina fjädrar skall han övertäcka dig,
under hans vingar skall du finna tillflykt.
Hans trofasthet är sköld och skärm.”
Psaltaren 91

 

Nu har jag varit fri från depressionen i över två år. Och det är inte det att jag inte har känt oro, sorg eller ångest under de här åren och att jag har blivit “botad” från svåra känslor, det har jag inte, kära nån det är nog snarare så att jag fått lära mig att över huvud taget ta i och verkligen känna svåra känslor mer än vad jag gjort på många många år. För jag har hållit svåra händelser och känslor (faktiskt även positiva känslor) på avstånd allt för länge. Men där Guds Ande bor, och han bor i mitt hjärta, där känner jag alltid ro, värme och glädje, även om resten av mig går igenom allt möjligt annat jobbigt. I mitt liv här på jorden finns skiftningar, i mitt sinne finns också skiftningar, men i den del inom mig som inte är av denna jord och av mitt sinne, i den delen är det stilla och där finns min vila.

Om än min kropp och min själ tynar bort,
så är Gud mitt hjärtas klippa och min del för evigt”
Psaltaren 73

Deprimerad har jag inte blivit igen. Nedstämd har jag varit, ibland veckor i sträck, men depressionen och dess utmattning har hållit sig ur vägen.

Men nu, sen jag blev gravid, har jag undrat. Nu när jag har sovit i timmar mitt på dan och jag inte har orkat börja med middan fastän klockan är över fem. Nu när jag ofta inte har haft ork att gå till kyrkan, sammankomster eller att umgås med nån och knappt har haft energi att göra det jag måste, så har jag flera gånger stannat upp med ökad puls och en känsla av plötslig skräck inför tanken:
– Är jag deprimerad?

Åh Gud, jag vill aldrig mer tillbaka dit. Jag vet att det definitivt inte är omöjligt, för kristna kan uppenbart bli deprimerade de med. Det är inte ens ovanligt. Även i Bibeln kan man läsa om överlåtna (alltså starkt troende och Gudstrogna) människor som blir deprimerade och mår riktigt dåligt. Flera gånger har jag fått fråga mig själv:  Är depressionen tillbaka? Är det därför jag är så trött?

Och varje gång som jag har känt efter så har jag snart kunnat konstatera att nej, jag är inte deprimerad. Jag är bara trött. Jag är trött för att min kropp håller på att tillgodose en helt ny människa sina första fysiska byggstenar. Jag är trött för att kroppen blivit tyngre och hjärtat och lungorna får arbeta hårdare. Det finns säkert fler skäl till att jag är trött också. Men jag är inte själatrött, inte trött på livet, jag har inget glupande stort svart hål i bröstet, jag har inte en klump i magen och jag funderar inte på hur jag ska orka ett år till, en månad till, eller en dag till, och jag fantiserar inte om bästa sättet att ta livet av sig. Jag ser fortfarande fram emot livet i evigheten. Jag är trött nästan jämt – men jag är inte deprimerad. Jag är omsluten på alla sidor och Han håller mig i sin hand.

Hoppas ni har haft en bra helg, även fast julen är skev!

Hej alla glada! Jag hoppas att ni har haft/överlevde en bra/kul/underbar/överkomlig högtidshelg!

Här var vi hos barnens farmor under julkvällen och åt god mat som hon lagat och så öppnade barnen några paket under ordnade och mysiga former. Det mesta handlar om de nya rummen nu och de fick grejer som behövs där.

Jag är inte så himla begeistrad över jul. Det är en skev högtid. Det är som att den är sjuk men år efter år ska vi sminka över den här sjukdomen och låtsas som att den är frisk och står för något sunt, heligt och vackert “I GRUNDEN”, och jag har inte någon lust att spela med i det även fast det alltid är lockande att go with da flow.

Inför varje jul kommer IOGT-NTO med en helt desperat kampanj som vädjar till folk att inte supa med barn. Människor mår dåligt, ekonomiskt svaga har ångest, främst kvinnor stressar ihjäl sig i köken, självmorden ökar, våldet i hemmen eskalerar och personal i butikerna bryter ihop pga att julmusiken är själadödande.

Det är ganska uppenbart att fundamentet i julen inte är Jesu födelse. För det första föddes han inte på jul och för det andra är det inte vad folk i regel firar vilket är helt uppenbart. Varför skulle man fira Jesus födelsedag genom att sitta vid ett pimpat barrträd och få x-box av en läskig bemaskad gubbe som helt uppenbart inte är ett helgon från 200-talet? Jag fattar inte hur man kan med att lura sig själv/andra att tomten skulle vara nåt fint. Keep away from my kids you horrible horrible man (yez, mina barn har fått klara sig utan tomte i alla dessa år, har aldrig lurat dem att “han finns”, jag avskyr detta kräkmedel till fantasifoster).

Och även om tomten nu skulle vara VÄLDIGT LIK denne gudsfruktiga “st nikolaus” som vissa håller fast att han baseras på (vilket han uppenbart inte är… ) – varför hylla den snubben just exakt på Jesu låtsas-födelsedag (som inte är på jul…)? Så det går ändå inte ihop.

Nu kanske inte kristna i regel firar på det här sättet, det vet inte jag nånting om eftersom jag aldrig har firat jul tillsammans med kristna. Men jag som inte är uppvuxen kristen är osäker på om namnet Jesus ens nämndes på julafton. Vad jag minns var att jag hade det obeskrivligt mysigt, var väldigt klädd i rött, att jag tyckte att tomten var obehaglig men ändå värd att ge en kram för att få julklappar som jag högg efter som rovdjuret hugger efter små spädgrisar (jag tror inte att det är särskilt sunt att lära barn att man ska krama såna man känner obehag inför, för att man ska få något i utbyte).

Julen är inte helig. Julens fundament är inte kärlek. Julens fundament är inte ens glädje. Julens fundament är splittrat, mörkt, gravt materialistiskt och laddat med tvångsmässighet, girighet och skuldkänslor. Men jag tänker att så länge man inte försöker utmåla julen till att “vara vacker i grunden” eller en “kärlekshögtid” eller  “en tid till då man stannar upp och är tacksam” (ofta folk gör det just exakt på julen?) så är jag faktiskt mycket mer okej med den.

Man kan träffa släkt, äta god mat, ha trevligt, älska sina vänner och sin familj,  förkunna de glada budskapet om Jesu födelse vitt och brett och ge sina barn en mysig uppväxt utan att tvångsmässigt klamra sig fast vid att nåt av det skulle vara särskilt förankrat i julen. Händer det något heligt och fint på jul och känner man frid och tacksamhet över exakt det man har så är det väl snarare trots att det är jul. 

Det tycker jag i alla fall. Jag har GÄRNA trevligt och fint på jul och längtar efter att träffa min familj och blir det på juldatumet som jag träffar dem så är jag bara glad, det är så sällan man har nån vettig chans att göra det. Men jag slipper gärna låtsas att högtiden vilar på något som den inte vilar på. Det vill säga något gott och fint som handlar om kärlek och Jesus.

Förstår ni vad jag menar, eller tycker ni att jag bara gått total Grinch?

20171224_191259

Jag postar sällan bilder på mina familjemedlemmar men här får ni en autentisk bild hämtad från min vardagliga vardag (eller högtid som det också kallas). Jag kallar bilden för “hund med mittbena tigger skinka”.

Genmanipulering av människor

Jag såg att Elaine Eksvärd bloggat lite om genmanipulering av människor, och då i synnerlighet barn med handikapp, som till exempel hennes egna dotter som har Williams syndrom. Hon skriver väldigt fint om sin dotter tycker jag men jag måste säga att jag själv blir förskräckt bara jag hör frasen “genmanipulering av människor”.

Anledningen är inte allt det goda man skulle kunna göra med denna vetenskap. Anledningen är: vart ska man dra gränsen? Ska man dra gränsen vid att bara hjälpa människor med genetiska avvikelser som leder till svårigheter i vardan – eller kommer man alldeles snart (eller i samma andetag) börja utforska olika möjligheter för att “förbättra” människan som sådan hon är?

Klarar människan balansen mellan gott och ont och rätt och fel i den här frågan?

Det tror inte jag. Det tror jag definitivt inte. När människan väl har börjat gå in på den här vägen och börjat snacka genmanipulering av embryon eftersom det är en möjlighet, så har vi redan där satt foten på en nattsvart väg som trots alla goda föresatser garanterat kommer leda till eländes elände. Vi ska inte gå den här vägen.

Dessutom är vi skapta till Guds avbilder och när vi börjar rucka på vår genetik så kommer vi inte att vara Guds avbilder länge till. Som sagt så vet vi inte var gränserna går. Att människor har börjat genmanipulera med grönsaker och växter och djur är alldeles tillräckligt illa och tecken på att vi håller på att balla ur. Grönsaker är i sammanhanget egentligen rätt harmlöst om än det är riktigt illa, men när det går över till att börja handla om människor, eftersom möjligheten och tekniken finns och börjar bli billigare och lättillgängligare… då är vi rejält brunt ute.

IMG_2708 (1)

En bild på ett tidningsomslag som jag tagit – dessa rubriker har börjat bli rätt vanliga 🙁 Urk

Tanken på allt det goda som genmanipulering kan medföra är oemotståndligt frestande och när jag tänker på något ganska “harmlöst” och enkelt, till exempel kött och mejeriprodukter som odlas utan att något djur behöver plågas, så förstår jag varför genmanipulation på papperet ser ut som en fantastisk och angelägen, ja kanske rent utav nödvändig idé som vore “oansvarig att bortse från”. Helst efter att vi i så många år nu har fått höra att vår köttproduktion håller på att förstöra hela jorden.

Men vi klarar verkligen inte ansvaret. Vi gör inte det. Det finns en anledning till att Gud kastade nästan hela skapelsen i sjön bokstavligt talat en gång i tiden (Noa ni vet) och jag tror att en av många anledningar kan ha varit genmanipulering och korsningar mellan människor, växter och djur (som det i naturen finns en väldigt effektiv spärr mellan – de kan inte korsas på naturlig väg och det ska vara så) (fast på Noas tid pågick nog även blandning mellan änglar och människa, 1 mos 6:1-5).

Jag tror på fullaste allvar att det försiktigt kommer att börja visa sig alla möjliga märkliga blandningar mellan djur och växter närmsta åren. Det har börjat lite lätt med getter som har spindelvävsprotein i mjölken och grisar som har människo-dna (det här är i och för sig riktigt allvarligt – USCH) för att man ska kunna transplantera grishjärtan till människor. Men snart kommer fler grejer och jag tror inte att det kommer att dröja allt för många år förrän vi kommer få se mammutar. Ja jag vet, mammutar av allt. Men jag säger mammuntar eftersom jag personligen faktiskt satt dem lite som ett startskott för att det därefter kommer att eskalera i rasande takt och vi kommer se det ena sjukare än det andra.

20171107_085427

Hur många fler än mig har väntat på detta sen barnsben? Räck upp en hand!

Jag ser inget hopp om att det inte kommer att börja mixtras mer med skapelsen. För hur skulle vi kunna låta bli? Jag har så svårt att se att en kultur som inte har någon repsekt för Gud YHVH skulle kunna motstå frestelsen att blanda och skapa egna blandningar, särskilt eftersom det finns så mycket “gott, kul och vackert man kan göra för mänskligheten och jorden” med tekniken allt eftersom det blir lättillgängligare och billigare.

Jag tror faktiskt att det pågår mer bakom kulisserna än vad man ens vill veta. Men innan det kan bli offentligt så måste vi bli mer välkomnande inför idén, och där är det en bit kvar. Där behöver vi bearbetning moraliskt och kulturellt. Detta är en indoktrinering som pågått ett tag nu och i allra högsta grad är pågående.

Vi kommer få se så mycket märkliga sci-fi-grejer under vår livstid tror jag. Och all genmanipulering och korsningar mellan växter, djur och människor är ansvarslöst, ondskefullt och långt utanför vår sak att syssla med hur gott det än kan se ut teoretiskt och på papperet. Vi ska även hålla ögonen öppna för robotteknik som inte bara används för att förenkla för människor med handikapp och svårigheter i vardan (det är så det börjar), utan som används för att “förbättra” människan som sådan hon är. Ni vet, friska, fungerande människor som helt plötsligt börjar ge upp sin medfödda mänsklighet för att få “nya/förbättrade funktioner”. Som sagt: vi vet inte hur vi ska dra gränserna för vad som är OK och inte, och vi kommer förr eller senare gå över gränsen.

Kom ihåg det här. För jag tror på allvar att vi kommer se mer och mer av det och det kommer utmålas som oemotståndligt, gott och bra, och det kommer garanterat vara väldigt enkelt och bekvämt för oss också. Gränser kommer överskridas och suddas ut och trampas över. Guds ordning, som vissa felaktigt kallar för “naturens ordning” (som om naturen i sig själv skulle kunna frammana denna ordning…), kommer att bli suddigare och suddigare.

Men vi behöver inte vara rädda.Det står om att mänskligheten kommer balla ut i sluttiden och det står att vi som tror på och håller fast vid Jesus kommer att överleva krisen (som liknas vid födslovärkar och alla som har fött barn vet ju att födslovärkar innebär att man har nåt väldigt fint att se fram emot) och det tycker jag är skönt. Sen kommer ju många att på allvar tro att “teknologiska och genetiska framsteg som förbättrar människan” är något positivt och “nästa steg i evolutionen“, men när det börjar talas om “nästa steg i evolutionen” då ska ni veta att det där bara är förbannad lögn. Gå inte på dumheterna. Tro på Jesus.

Några tankar? (finns ju sååå mycket att sätta tänderna i i ämnet!) 

Två saker som fått mig till tårar idag

Jag har blivit så blödig det senaste men idag måste det ha nått nån slags kulmen. Ögonen har blivit oväntat överbefuktade  flera gånger idag och dessutom på jobbet. 

Här är anledningarna till mina tårstänkta stunder:

    1. Kvinna födde barn i bakluckan i Östra sjukhusets parkeringshus
      Jag bara tänkte mig känslorna som måste gå genom en ung födande mammas huvud när hon rätt upp och ner måste föda i en baklucka när hon säkert förväntat sig att föda inne på en avdelning. Det var nästan så jag kunde förnimma dramatiken när navelsträngen låg kring halsen och höra barnets första skrik, och så barnmorskornas reaktioner när de till slut kommit ned till parkeringen och fann den nykläckta lilla familjen där i garaget som säkert luktade av motorolja och fostervatten. Det är så dramatiskt och vackert, och så blandningen mellan parkeringshus och ett nyfött barn. Wow. f7f

      Min mamma födde förresten min lillsyrra i en taxi en gång i tiden. I en korsning i Tallträsk. Även syrran hade navelsträngen runt halsen men det löste barnmorskan hjältemodigt och handfast. Alltid när vi for till Lycksele brukade mamma peka mot den där korsningen i Tallträsk och utropa: DÄR FÖDDES VANJA. Och så såg man mot den slätstrukna grå infarten och förstod att även på oansenliga platser har det skett storslagna ting. Här kan ni se på infarten i google maps om ni vill. Här är min lillasysters instagram. Som sagt: storslagna ting.

2. Den här bilden:

Screenshot_20171110-112341

Den fick mig att tänka på mina två födelsedagar, 25 januari då jag föddes av min jordiska mor och 25 augusti då jag blev född på nytt av min himmelska far. Jag minns inte min första förlossning men min andra var väldigt speciell och ja… det är helt enkelt stort när man alltid undrat och plötsligt får inse meningen med livet.

3. Den här plastkorven fylld med köttfärs som vi fick med Linas Matkasse.

 

meatfaers i korv

Med risgrynsgröt är det väl acceptabelt och man kan stå ut när det rör sig om sylt, men köttfärs..? Vad kommer härnäst? Grädde i mjällschampoflaskor? Man packar inte in köttfärs i plastkorvar. Sjukt opraktiskt också för köttfärsen är helt kompaktiserad och hård och står man inte och finfördelar det noga så blir det klumpar när man steker det. Fast nej jag började inte gråta av köttfärskorven. Men jag kunde inte låta bli att posta om det när jag såg bilden liggandes i mitt bildgalleri. Det är därför bara de två första punkterna i denna lista räknas. Den här sista kan ni ignorera. 

Äventyr i Malmö 

I helgen har vi äventyrat lite i Malmö. Och med äventyr menar jag inte att åka gummiflotte nedför en fors eller utforska kloaker utan då menar jag mer äventyr som i att “vi åkte till ett annat län för att det bryter mot vardan”.

Tänk att det bor människor i Malmö.  Riktiga, levande skåningar. Att det bor skåningar i Skåne är en fakta som jag aldrig någonsin ifrågasatt eller tycker är konstig men när man får se det med egna ögon så får teoretisk kunskap som man tar för givet nytt liv och det slår en att här är det normala att vara skåning och här föds nya skåningar varje dag. Varje varje dag nya skåningar. Det är absolut inga konstigheter men ändå väldigt annorlunda mot där jag kommer från där det i princip bara levereras norrlänningar oavsett vilken riktning man kör i tiotals mil. Här räcker det att man åker 10 mil norrut och vips så är det Halläningar som alstras. Eller 10 mil söderut och vips så är man i södra Frankrike. Trots detta är skåningar inte ovanliga, särskilt inte på Sveriges Radio.

Ja vad ska man säga. Man får perspektiv.

En annan sak: Malmö kändes väldigt stort, större än Göteborg. Familjen sa samma sak. Vi alla häpnar när vi tänker på att Malmö är mindre än Göteborg.

Vi besökte i alla fall till exempel reptilhuset och teknikens hus. Jag tog lite bilder men jag är för lat för att lägga upp. Jag kommer nog tyvärr aldrig bli nån storbloggare som lockar läsarna med foton.

Ett av barnen ville ABSOLUT åka till “the turning torso” och se den på nära håll. Själv har jag aldrig hört talas om “turning torso”, jag visste inte att det existerade, än mindre att det skulle kunna vara intressant för ett mellanstadiebarn att åka dit och stå och trampa på parkeringen utanför (det är ett vanligt bostadshus så det är inte lämpligt att gå in).

Frågar man mig så tycker jag att “torso” är ett bland de vidrigaste ord som finns i den svenska vokabulären. Torso nämns aldrig i bra sammanhang utan det nämns bara hos läkaren i samband med obduktion eller i styckmordsfall. Hur kan man vilja döpa någonting som man tycker är vackert till något som innehåller ordet torso? Och hur kan man vilja ha något som heter “turning torso” mitt i sin stora vackra stad? Det kommer jag aldrig kunna förstå. Aldrig att jag spontant skulle vilja bo där eller ha konferenser där och så vidare. Mitt förslag till staden Malmö är att de döper om denna byggnad snarast. Nuvarande namn ger ju tyvärr vibbar om att det är nåt helt sjukt som pågår där. Nånting som skulle få det att vrida sig i bröstkorgen på en om man visste. Typ som bostadshuset i Rosemarys baby.

Nä nästa stad som får för sig att bygga en byggnad och döpa den till nåt i människokroppen: bygg en pelvis!! Pelvis är ett av mina favoritord i hela engelskan. Varför inte twisting pelvis. Gör det och jag kommer att vara jätteglad för att ni läste min blogg och lyssnade på mig.

Jag är i alla fall nöjd över dagsvistelsen i Malmö.

Om jag har någon läsare som är kunnig när det kommer till Malmö så får du gärna träda fram och ge tips på vad en barnfamilj kan hitta på vid nästa besök.

PS. Jesus lever och det som står om honom i Bibeln är sant. Alltså ifall nån glömt. DS.