Utvecklingssprång x2? Livet med/som barn #jesus

Stig har sovit lite halvdåligt senaste nätterna. Han har vridit sig och stånkat och har inte kunnat slappna av. Jag förklarade för Fia att han kanske är i ett utvecklingssprång. Barn går igenom såna med jämna mellanrum medan de växer och lär sig.

Gick omkring med honom i sovrummet. Höll honom nära intill i famnen. Passade på att tacka Jesus medan jag vaggade honom. Tackade honom för att han är med mig alla dagar till tidens slut (Matt 20:28). Bra dagar, dåliga dagar, saliga dagar, osaliga. Dagar när jag mår dåligt, dagar när jag mår bra, dagar när allt går bra och när det bara blir fel. Att han är med mig och hjälper mig och gör allting nytt. Alla dagar.

Jag behövde påminna mig själv om det för jag mådde inget vidare. Det kändes som att jag var fel och allt jag gjorde var fel och att jag är trög och att det aldrig kommer att bli nån bättring på det. Att jag bara gör bort mig inför andra och att folk bara står ut med mig för att de måste.

Och medan jag gick där med Stig i famnen och tröstade honom samtidigt som jag pratade med Gud så kom jag att tänka på att precis som Stig ligger i min famn, så ligger jag i Guds famn. Och jag såg mig själv i Stig. Och jag tänkte AHA, jag är kanske också i en tillväxtperiod. Det kanske är därför jag är så spänd och gnällig. Det var i den stunden en härlig, uppmuntrande tanke.

Jag vet inte om jag är i nån tillväxtperiod, säkert har jag bara PMS. Men när jag stod där och tänkte tanken så kändes det som att Gud log mot mig. Och när han log mot mig så där så försvann spänningarna och jag blev lugn och varm och liksom stilla i sinnet, och glad.

Inte så intressant för er att höra kanske. Men det här är ett exempel på hur det kan vara att leva med Jesus. Innan honom hade jag ingen tröst i de här lägena. Eller jo, tv, dator och godis kunde trösta mig lite. Men inte så mycket. Inte på det här sättet.

IMG_2261

Han är tre månader nu (om ni undrar). 

När vattenklosetten var ny och mammuten långt borta

Tänk att det fanns en tid då vattenklosetten ännu inte etablerats i alla hem. En gång i tiden var typ Hans-Olov den första i byn med WC och folk som kom dit förundrades över hur enkel, ren och praktisk den var.

Och samtidigt som många imponerades så fanns det andra som var skeptiskt inställda, folk som grymtade, pekade mot potatislandet och tyckte att dass är grejer det, för människoskit gynnar skörden och möjliggör livet. Fanns säkert de som hade det broderat på en väggbonad. “Människoskit möjliggör livet” och så en brun klump i korsstygn som mycket väl skulle kunnat föreställa en potatis. Men det gjorde det inte.

Tänk att leva på den tiden då man var i den övergången, när vattenklosett fanns men de flesta fortfarande hade utedass.

I generationer hade man gått på utedass varje dag. Man tyckte säkert inte ens att det var sunkigt. Men så plötsligt såg de att det fanns nåt annat och dasset som varit så normalt började se vidrigt ut. Skiten som tidigare varit bördig, välkommen och användbar, a true gift from behind, började förvandlas till en stinkande belastning.

oalett.jpg

Jag tycker att jag lever i en så fantastisk tid på en underbar plats just nu. Det finns många brister och vår kultur är på väg längre och längre bort från Gud och naturen. Vi människor tror vi vet mer och mer saker värda att veta när vi egentligen bara vet mindre och mindre om vår plats och vilka vi är i det hela. Mörkret tätnar både i världen och inom oss, allt eftersom vi vänder oss bort från honom som format oss och gett allt sin mening.

Men ändå – en sån fantastisk tid och plats detta är. Jag skulle absolut inte vilja ändra min placering i tid och rum.

Jag tänker på det varje dag. Tänk att leva på 1400-talet. Eller 60-talet.  Eller ännu värre – vilket årtal som helst före Kristus. Fruktansvärt! Nä, den bästa tiden för mig är nu och här. 

Men så är ju det här också väldigt lätt för mig att säga just nu, för jag lever som en kunglighet i ett land som har fred och som ännu bryr sig om fattiga och svaga. Och så har jag – viktigast av allt – Jesus som kan blåsa mening i allt jag möter, vare sig det är gott eller ont, och han ger mig rikedom som aldrig kan förstöras och ett hopp om framtiden som inte försvinner ens om det ser väldigt mörkt ut. Så för mig är det enkelt att inte klaga därifrån jag nu sitter. Jag har det bra kort och gott.

Likt övergångstiden då folk började skaffa vattenklosetter istället för utedass så tror jag att vi är i en slags övergångstid just nu, fast ännu större, mer skrämmande och på sina sätt även mer spännande. Inte för att toaletter inte kan vara spännande och skrämmande. Men övergången till WC är ändå väldigt liten i jämförelse med vad jag tror håller på att hända nu.

Den tekniska stenåldern börjar nå sitt slut. Snart kommer de riktigt tunga grejerna. Och eftersom Guds regler och gränsdragningar är rätt ointressanta för allt fler så kommer det att bli vilda västern när det kommer till vad man kommer göra. Vi är inte lämpade för den här kunskapen och tekniken som vi nu har i våra händer och särskilt inte utan vägledning från Gud. För det finns viktiga “osynliga” gränser och vi har svårt att se och förstå gränserna utan honom. Vissa gränser tycker jag är svåra att förstå även med honom, men med honom så vet man åtminstone att de finns även om man inte förstår varför.

Ni vet vad jag har sagt: När vi ser mammutar igen så är det början på slutet.

Jag undrar hur återskapandet av mammuten kommer att motiveras. “Vi gör det för att vi kan” och “de e kul” är ännu inte acceptabla skäl för såpass allvarligt mixtrande med organismers grundkod. Men säkert kommer motiveringen ha något med miljön att göra. Och om inte miljön, så är det nåt om att bota svält. Men är det inte heller det, så kommer argumentet nog att vara att mammutar kan bota parkinson och altzeimer.

Men låt inte argumenten lura er. Inget ädelt skäl är ädelt nog för den dumma idén att återskapa mammutar.

Kram / Sonja

PS. Jag tror inte att mammutar var gulliga. Inte var de särskilt stora heller. De har blivit romantiserade. Tro mig, vi klarar oss bra utan dessa överskattade och utdöda djur. DS.

raiders.jpg

PS2. Mammutar i all ära men jag hoppas verkligen de aldrig försöker återskapa det där åbäket i bakgrunden, mot trädet, som drabbats av massiv stroke. DS.

En stor fördel att få barn lite senare

Jag minns när jag fick mitt första barn [sätter mig till rätta framför lägerelden]. Jag var 20 år och jag hade svårt för att amma sittandes. Det gick liksom inte. Mina armar var inte formade för att kunna hålla upp barnet till bysten så det blev bara ansträngt, spänt och jobbigt. Både jag och barnet blev frustrerade och arga. Så jag ammade i huvudsak liggandes. I nödfall kunde ungen få i sig några droppar sittandes upp. I nödfall.

Med andra barnet var jag 22 och amningen var ansträngd vare sig jag satt eller låg (vi har en teori att pojkstackarn inte gillade mjölk). Så det var ingen avslappnad historia alls.

Nu är jag 33 år, har fått mitt tredje barn och kan amma sittandes hur lätt som helst. Med enkelhet kan jag slänga upp bröstet rätt i fejset på barnet som vore det ett framgångsrikt parti dart och han kan äta sig mätt utan att jag behöver spänna armarna. Jag behöver knappt ens lyfta barnet. För mina bröst är längre nu.

Och det ser jag som en stor fördel. Detta är en tidens lön.

Och jo jag vet att andra mammor har lyckats bra med sitt-amning trots små bröst som sitter högt upp osv. Det såg jag när jag själv kämpade. Men själv så lyckades jag inte med detta ädla konstistycke!

IMG_2068

Jag efter att min son fått sig en rejäl mjölkkallsup från ett av mina av tiden amningsförfinade bröst.

Sen har vi hela den där frågan om “offentlig amning är okej” men jag kan säga att jag aldrig har fått några arga blickar eller tillsägelser. När folk inte ignorerar oss så brukar de le och se allmänt glada och snälla ut. Så jag har varit väl bevarad från surbajsar tack och lov.

Rasbiologi som rolig app

Scrollade på Insta. När den här reklamen kom upp.

soul reader.jpg

Med appen kan man ta en selfie och så räknar den med hjälp av ansiktsproportionerna ut ens ursprung (?). Typ “2% japan och 40% Schweizare”.

etnisk apppp.jpg

Egentligen är det kanske fel att kalla appen för rasbiologisk – en mer korrekt term är kanske etnisk bakgrunds-biologisk? Men jag kan ändå inte låta bli att tänka på hur mycket lättare statens institution för rasbiologi  hade haft idag i jämförelse med hur de hade det på 1900-talet när de var tvungna att arbeta uppsökande med sina måttband och kategoriseringsblock. Nu hade de kunnat göra en “rolig app” i stället.

Förresten undrar jag lite varifrån skaparna av appen har fått underlaget för måtten. Google bilder? Uppsala universitetsbibliotek? Hitlers bunker?

Kollade i alla fall upp appen i appstore och tydligen erbjuder den även horoskop och läsning av handflator för att ge råd och tips om framtiden. Man får tre dagar gratis sen kostar den 599 spänn i månaden. Kära hjärtanes, snacka om okristlig app.

När en domedagsorgel förstör en hel låt #orgel

Jag håller långsamt på att arbeta ihop en Spotify-spellista till lilla Stig. En självklar låt att ha med är psalmen “Tryggare kan ingen vara”.

Det tråkiga med den är att Carolas version är bäst på Spotify – förutom det att den avbryts av värsta domdedagssolot på orgel.

Herren min Gud vad tänkte dom när dom la in det där? Var det Carolas idé? Eller kom det en karismatisk man med bockskägg och övertalade henne en dag då hon var ute i öknen?

Tycker låten är så himla mysig att lyssna på men så kommer detta bombastiska vräksolo plötsligt och jag känner spontant att om min son får lyssna på detta okontrollerat så kanske han börjar slita benen av katter.

tryggarekaningenvara.jpg

Så jag har tagit bort Carolas version från listan och lagt till en version där nån kvinna vid namn Marit sjunger. Och den är inte alls lika bra i övrigt, men vad gör inte en mor för att skydda sitt barn?

Och inget ont om orglar generellt.. eller jo. Massa ont om orglar generellt! Jag som är en människa med sekulär utomkyrklig uppfostran behövde aldrig lyss på orgel när jag växte upp – förutom när det kom till the Doors som min syrra hade en period med ett tag. Och vad jag inte tyckte om the Doors! Lite av det berodde på att det lät som att Jim Morrisson dreglade tandläkarbedövat medan han sjöng, men mestadels så var det på grund av deras irriterande orgel faktiskt. Okej nu var det inte en kyrkorgel som de spelade på men nu ska vi inte vara petiga.

Fast, ärligt nu, så här är det: jag plågas generellt inte av orglar i kyrkan. Jag stormhatar inte orglar. Mina trumhinnor täcks inte av blod och tjära när jag hör en orgel. Det går an. Ibland passar det till och med. Jag vet ju dessutom att det är många äldre som skulle lämna sin tro på Jesus som Guds son ifall de inte får höra orgelmusik på söndagar och det är så klart värt lyssna på orglar för deras själars skull. Plus att orgeln är ett avancerat, sjukt steampunkigt instrument (och steampunk är ju lite creddigt?) men ändå på gränsen till sci-fi, och det kan kanske vara värt att bevara.

Men ändå… akustisk gitarr. Akustiskt piano. Enkelheten. Ljudet. Mmm. Mums. Gimme!

orgel.jpg

Angående krämer som innehåller björksav och blåbär m.m.

Såg att Lumene har en hudkräm som innehåller nordiskt källvatten och björksav. Och jag undrar om dessa hudvårdssammansättare inte är mer poeter än vad de är experter på hudvård.

För det låter ju mer som poesi än bra för huden.

Hade det inte verkat konstigt att ha faluröda stugor och betande kor i hudkräm så skulle det säkerligen ha funnits en och annan hudkräm med dessa ingredienser.

För varför skulle björksav vara särskilt bra för huden? Saven är som björkens svett, saliv eller urin. Varför skulle det vara särskilt bra att smörja ansiktet med kroppsvätskor från ett träd?

Man har ju hört om gravplundrare i Egypten som tar mumier och maler ned dem och säljer. Många gravar har blivit skändade på grund av detta. Folk betalar stora summor för nermalda lik på grund av dess påstådda helande egenskaper.

Och man skrockar lite när man hör om människor som vill äta och smörja sig med mumier, noshörningshorn och elfenben för att uppnå skönhet och hälsa. Man undrar hur de tänker. Mumier är torkade lik och noshörningshorn och elfenben är som naglar. Varför skulle det vara särskilt bra för hälsan?

Samtidigt sitter vi och lägger dyra pengar på att smörja ansiktet med björkurin och vanligt kranvatten.

halsoresa.jpg

 

Nu förstår jag varför jag svettas som en gris

Nu förstår jag varför jag svettas som en gris

Har ni hört låten “Torgnys svettiga ansikte” av Eddie Meduza nån gång?

Jag är uppvuxen med Eddie Meduza i öronen ständigt och har hans sångtexter lika djupt fastetsade uti min märg som psaltaren 23 är för de som växt upp med Bibeln.

Så därför har jag gått omkring och haft den här låten i huvudet. Fast i stället för Torgnys så “hör” jag så klart Sonjas svettiga ansikte (rätt ska va rätt):

För jag har svettats något kopiöst. Har legat på natten blank som en nypenslad lussekatt. Men så fick jag en kommentar från en kompis som visste vad det beror på.

Det beror på amningen. Det beror på något hormonellt.

Åh suprise suprise, jag förstår inte varför jag inte tänkte på det? Självklart beror det inte på att det är 400 grader ute (för det förklarar inte nattsvettningarna). Nä, kroppen ger bebisen vad bebisen vill ha och det skulle inte förvåna mig ett dugg om bebisar älskar mammasvett. Jag kan verkligen se tidningsartikeln framför mig.

Bebisar älskar mammasvett
Forskare vid Harvard University of Michigan har efter en undersökning kunnat understryka att bebisar hatar allt som är syntetiskt och doftande medan de älskar svett. Genom ett särskilt delfinvibrato som är dolt för människoörat så kan bebisan genom sitt skrik få mammans körtlar att avvisa allt parfymerat för att i stället producera kopiösa mängder av svett. Forskarna lyckades isolera vibratot och utsatte råttor för detta, vilka mycket riktigt svettades till döds och älskades av sina ungar”

Bebisar. Så söta och oskyldiga men framförallt naturliga.

Första badet hemma

Rapport från bebisbubblan!

Barnet har fått ett bad. Jag repeterar: Barnet har fått ett bad. 

Och det behövdes eftersom håret blivit alldeles flottigt av vår ivriga handsvett när vi stryker honom på huvudet ständigt.

Far och dotter skötte själva badandet. Det var otroligt klumpigt eftersom vårt badkar har hög kant. Jag tänkte att hjälp nu får väl min man förslitningsskador och ryggproblem på grund av den icke-existerande ergonomin i hans arbetsställning, men än är han ung!

Och som tur är så behöver man inte bada bebisar så ofta, såvida man nu inte tappar dem ofta i smuts vilket vi sällan gör.

IMG_0867IMG_0866IMG_0873

 

 

 

Uppdatering om den extrema magklådan

Jag kan med glädje berätta att min magklåda har försvunnit helt. Nässelutslagen och den torra huden är borta och huden är helt bebismjuk och soft som en barnskinka. Skrovlet och torftligheten och hettan (huden var röd och kändes het som att den brann) är helt och hållet väck.

Har nämnt magklådan här (bild) och här till exempel.

Jag kan inte beskriva hur jobbig jag tycker att klåda är och denna på magen är nog den värsta som jag har upplevt. Jag har vissa dagar gått omkring gråtfärdig med en känsla att vilja fly min egna kropp. Men nu är det lugnt och det känns jättebra. Kroppen är bara min och bebisens nu.

Jag tar inte för givet att den är borta helt utan tar det dag för dag men nu har jag varit utan eksem och kli i drygt en vecka och huden på magen är som sagt som helt utbytt och det gör jättemycket för mitt humör.

IMG_0397

Vänster sida är före och höger sida är nu. Som ni ser är det fortfarande rött, men nässelutslagen och irritationen är väck.

Jag är så klart övertygad om att det är Jesus som varit i farten så jag vill utöver honom tacka er som bett. Det märks att han har en himla omsorg om mig nu och det märks mycket på små saker, hur han underlättar för mig i vardan (tex leder mig rätt när jag ska nånstans där jag inte varit förut, eller att han håller bussen så jag slipper vänta till nästa). Hur han gör det lilla enklare, hur han gör vägen rakare. Det är liksom inte sjungande änglakörer som står längs vägkanterna och kastar konfetti på mig utan det är mer hand på axeln och strykningar på kinden och puss i pannan.

Och det här gör han även fast jag inte söker mig till honom nåt särskilt mycket nu. Jag har blivit så uppslukad av min egna fysik så jag läser inte Bibeln som jag brukar och pratar knappt med honom om dagarna och kyrkan får jag kämpa mig till och väl där så typ sover jag. Jag är så himla uppslukad av mig själv och graviditeten nu så det är inte klokt.

Jag undrar ganska ofta varför han är så fin mot mig hela tiden. Det är som att han älskar mig helt obegripligt mycket av skäl som inte går att förstå.

Nu ska jag hitta reda på något att äta och fylla den här magen med ännu mer, så den blir ännu trängre (på allvar: i morse trodde jag på riktigt att jag måste ha brutit foten på barnet mot mina revben när jag böjde mig ned för att plocka upp en nässpray från golvet. Det LÄT! Jag hoppas verkligen att det bara var på mig som det gjorde ont!).

Tankar inför förlossningen #sladdis2018

Nu är det bara fyra dagar kvar till Beräknat Födslodatum och jag tänker mer och mer på förlossningen. Den får gärna komma nu. Nu. Nu. Eller varför inte… nu.

Jag känner mig ganska konstig i kroppen och skallen just nu. Svullen och väck. Det är som att alla ljud går direkt in i hjärnan på mig och att jag hör saker baklänges. Igår gick jag hem tidigare från jobbet för jag mådde illa. Jag vet inte hur mycket plats den här ungen kan ha just nu men inte är det mycket.

trangt

 

Jag känner ingen direkt oro inför förlossningen. Jag kan inte styra över det som kommer hända, det enda jag kan göra är att hantera det som händer så gott jag kan, och det tänker jag göra.

Jag har inte varit orolig inför de andra förlossningarna heller. Första var skitjobbig, jag förlorade blod i överkant och fick en nära döden-upplevelse. Andra förlossningen var lätt, så jag har provat på två slags förlossningar. Den här kan bli lik någon utav de två eller ingen utav dem.

Jag hoppas att få uppleva att vattnet går den här gången i alla fall. Jag föreställer mig att det är roligt med vattenavgång.

vattenavgang

Jag har köpt supermega-bomulls-bindor, amningsskydd, smågodis, MER och sånt som jag har packat ned i förlossningsväskan. Målet är att åka hem så tidigt som möjligt och att jag inte ska behöva skrivas in på BB. Jag vet inte vad jag ska på BB att göra om allt går som det ska. Jag åkte hem så fort som möjligt efter att jag fött senaste barnet och det var skönt.

Det är jättetråkigt på BB.

Jag längtar efter att få börja lära känna vem den här personen är. Jag vill veta hur han eller hon ser ut också. För även om en bebis utseende hinner ändras rätt mycket innan den når vuxen ålder så är det ändå intressant att se hur barnet ser ut som nyfött. Just nu känns det så diffust och svårgreppbart att jag har ett barn där inne. Ett barn av samma kaliber som mina andra två barn som jag har betydligt lättare att förstå att jag har.

Nä jag har jättesvårt att formulera vad jag känner just nu. Min hjärna är tjock och jag får tvinga ut orden. Jag vet inte riktigt vad jag vill göra? Jag vill sitta och stirra ut i luften, sova, och gå på lång skogsvandring – alltihop vill jag göra samtidigt. Hjärnan är både trött och rastlös.

Nu ska jag ut och lufta hunden i alla fall.