Kvinnan som liknar abort med självmord (partiellt självmord)

Påven liknade abort med att anlita en yrkesmördare för att avsluta nåns liv. Annika López,  överläkare i gynekologi och obstetrik vid Norrtälje sjukhus, skriver i DN (länk här) att hon tycker att det är fel. Abort är inte som att anlita någon att ta livet av någon. Ska det liknas med något så ska det liknas med att delvis ta livet av sig själv, anser hon, hon kallar det för “partiellt självmord”. Detta eftersom kvinnor nu för tiden ofta kan ta ett piller och på så sätt själva avsluta liven på de vi bär.

“Känsloyttringarna är liknande”, skriver López och syftar på vad jag antar är ett helt självmord, ett fullständigt självmord. Ett så kallat självmord på helheten. “Ofta sorg, förtvivlan och smärta men också ambivalens, beslutsamhet, tillit och lättnad” fortsätter hon.

partiellabort.jpg

“Självmord är inte olagligt” skriver hon därefter, och tycker på så sätt att man därför kan likna självmord och abort ur vårdens verklighetsperspektiv. Abort är ju inte heller olagligt och man arbetar för att förebygga bådadera.

Och jag måste säga att det här är det mest vridna som jag har läst på jättelänge.. Vad är det här? Och vet hon inte att abort ökar risken för djupa depressioner och _faktiska_ självmord? Eller är det kanske det hon menar? Att aborten bidrar partiellt på vägen till det fullskaliga?

Och om nu kvinnan begår ett “partiellt självmord” vid abort på grund av att det är hon själv stoppar in abortpiller i munnen och sväljer, vad är då en abort där någon annan utför aborten åt henne? 

Är det ett så kallat assisterat partiellt självmord?

Betyder det att vården hjälper att ta livet av kvinnor.. delvis? Att de bemöter kvinnors upplevda behov av att avsluta sina liv… ofullständigt?

Borde det verkligen vara lagligt i så fall? Assisterat självmord är inte lagligt. Varför ska då assisterat partiellt självmord vara det? Och när det kommer till samvetsfrihet. Ska barnmorskor verkligen inte kunna avstå från att döda kvinnor lite grann?

Nä usch. Jag fattar inte. Jag vet inte ens om jag raljerar eller vad det här är. Jag får bara inte liknelsen att fungera. Jag orkar inte skriva mer om det. Det blir för mörkt. Knyter man ihop självmord och abort så kan det aldrig bli en rosett.

Och om det är nån som läser det här och som mår dåligt efter en eller flera aborter så vill jag bara säga att det finns hopp, du kan bli hel igen! Tro mig! Du som läser vet kanske att jag är kristen, och det är för att jag har mött och tror på Jesus. Och jag vill säga att han dömer dig inte, han snarare befriar dig från fördömelse. Sen lär han dig massa saker. Det finns hjälp att få även från vanliga människor, och jag hoppas att du ska finna den tröst du behöver och är värd.

Sociala medier: fiffigt verktyg eller lömsk tjuv?

För några dar sen skrev jag fem punkter kring varför jag inte tagit bort mina sociala medier ännu.

En av punkterna (punkt ett) till varför jag har kvar är för att jag tänker att sociala medier är ett bra verktyg för att sprida tankar och budskap som man anser är viktiga.

Men jag har, trots att jag har sett mig själv som sociala medierfantast, börjat tvivla på om det är ett nyttigt verktyg.

Dels har vi det här att facebook är känslopornografiskt. Ja jag väljer ordet pornografiskt eftersom det är något perverterat och oanständigt med hur känslorna rör sig när man bläddrar genom flödet. Har skrivit mer ingående om känslopornografin här.

emotionalpervertedfacebook

Och dels har vi det faktum att sociala medier är monstruösa spionmaskiner vars insamlade uppgifter om oss får köpas rätt fritt av företag, politiker och andra makter som av olika orsaker vill manipulera och styra våra tankar och beslut. För i sociala medier så är det inte vi som är kunderna till tjänsten – vi är produkten. Det får man inte glömma. Tänk vad mycket av vår personliga integritet som vi helt frivilligt och gratis har gett upp för att det känns bra, “är praktiskt” och för att vi har blivit för beroende av tjänsterna för att sluta fastän vi egentligen vill.

Jag har tänkt på särskilt två bibelcitat på sistone.

“‘Om ditt högra öga får dig att synda, så riv ut det och kasta det ifrån dig. Det är bättre att en del av din kropp förstörs än att hela du kastas i Gehenna. Och om din högra hand får dig att synda så hugg av den och kasta bort den. Det är bättre att en del av din kropp förstörs än att hela du kommer till Gehenna. ” Matteus 5:29-30

Det här citatet är hämtat från kontexten otrohet i äktenskapet, men jag tänker på det här citatet eftersom sociala medier är ett verktyg som jag har använt i många år nu för att socialisera, byta tankar och hänga med i världen. De är lite av både ögon och arm typ. Men så har jag börjat se det här verktyget som jag har tyckt så mycket om och haft så mycket glädje av med nya ögon, och de har mer och mer börjat ge mig en dålig smak i munnen. Så även fast sociala medier kan vara bra och även fast jag är bra på det, så har jag börjat tvivla på om det är hälsosamt.

‘”Allt är tillåtet för mig”, men allt är inte nyttigt. ”Allt är tillåtet för mig”, men jag får inte låta någonting ta makten över mig. ” 1 Korintierbrevet 6:12

Det här citatet är från kontexten synd och hur vi kristna genom nåden har fått stor frihet men att friheten lätt kan bli till slaveri om man inte är vaksam. Ja egentligen talar väl citatet ganska bra för sig själv.

Sociala medier är formade för att göra människor beroende, och det märks i allra högsta grad. Många gånger finner jag att jag har suttit och scrollat i flöden helt hjärndött bara. Det tillför inget. Det bara lämnar en tom, nästan smutsig, känsla efter sig.

Visst tror jag att sociala medier kan vara bra och nog tror jag att kristna ska finnas där för att sprida budskapet om Jesus och vad man kan lära sig genom tro på honom när det kommer till värderingar och sånt. Men för att kunna göra det på ett bra sätt så måste man vara bra på att sätta gränser och vara bra på att motstå distraktioner och döda förströelser, och det är inte jag i nuläget.

Men jag fortsätter fundera. Jag vet nog redan vad jag måste göra men som sagt, jag kommer i så fall planera avslutandet och göra det ordentligt, och inte i form av nån halvmesyr.

Därför har jag inte tagit bort mina sociala medier #lista

Varför har inte ni tagit bort era sociala medier?

Jag frågar eftersom jag vet att de allra flesta har funderat på att ta bort ett eller flera av sina sociala medier, men de allra flesta beslutar ändå till sist att stanna kvar.

Jag har själv kopplat ur ett par gånger man jag har alltid kommit tillbaka.

Har du funderat på att ta bort sociala medier nån gång?

View Results

Loading ... Loading ...

Jag funderar på det här med sociala medier mycket nu. Vilken varböld det är på mitt liv. Twitter, som var mitt huvudmedium, råkade jag delita av misstag häromåret och från att ha upptagit en ganska stor del av mitt engagemang så märkte jag ganska snart att jag inte saknade det.

Här är några anledningar till att jag inte har tagit bort mina resterande sociala medier: 

  1. Delande av viktiga budskap.
    Jesus har sagt “gå ut i världen och gör alla människor till lärjungar”, och jag har tänkt att eftersom jag har en sån fallenhet för sociala medier så kan jag använda sociala medier som ett verktyg.
  2. Hänga med i människors liv.
    Jag har familj och vänner och bekanta lite här och där och jag gillar att se bilder på barn, barnbarn och väder utanför dessa människors fönster.
  3. Människor får hänga med i mitt liv
    Eftersom jag har mer eller mindre långt till all släkt så vill jag att de ska ha möjlighet att se mina barn som jag i mitt anletes svett håller på att uppfostra.
  4. Evenemang och händelser.
    På facebook bjuds man in på event och blir informerad om roliga saker som händer.
  5. Organisation
    Jag gick nyligen med i en prolife-förening som heter Livsval och vi har kontakt med varandra via en grupp. Om jag går ur facebook, hur ska jag då ha kontakt med föreningen på ett enkelt och bra sätt?

Jag går igenom argumenten som jag har för att stanna i social media om och om igen och ser hur de mer och mer håller på att lösas upp.

  1. Social media går att likna med en stor stad där var och en går omkring och talar och ropar ut sina mer eller mindre viktiga budskap, och kanske drar man ibland i folk och hoppas att nån ska lyssna i förbifarten på det man vill förmedla. Det är en enda röra av högt och lågt, allvar och skämt. Jag har skrivit lite om hur jag anser att sociala medier är känslomässigt utsugande här. Jag funderar på om social media är mer en tjuv än vad de är ett bra verktyg. Jag kommer skriva mer om det senare.
  2. Visst hänger jag på sätt och vis med i släkts och bekantas liv, men gör jag verkligen det? Jag tror att det kan vara så att social media ger mig en falsk uppfattning av att hänga med, och att de dagliga smådoserna hindrar mig från att hänga med “på riktigt”.
  3. Jag kan bara nu komma på många sätt som jag kan dela mitt familjeliv med släkt och vänner på ett mycket roligare och personligare sätt än via sociala medier.
  4. Jag vet flera som inte har social media som ibland missar att bli meddelade om saker som händer, bara för att de inte har facebook. Aj aj! Även fast jag sällan går på tillställningar så är det här ett problem.
  5. Det här kan kanske vara det som har gjort facebook mest “oumbärligt”. Det förenklar kontakt mellan geografiskt utspridda människor avsevärt, och det är ett projekt att flytta över och sköta det på annat sätt.

Det finns så klart fler punkter och så finns det många argument till varför man borde avsluta kontona. För mig råder det inga tvivel att sociala medier, trots sina positiva sidor, är destruktiva, så det som är intressant för mig är vad som trots allt håller mig kvar och huruvida det är värt att stanna för dessa sakers skull.

Jag ska fortsätta fundera på det här och sen bestämma mig hur jag vill göra. Ska jag ta bort så vill jag göra det ordentligt och inte halvhjärtat.

Hur tänker ni? Och kanske är det nån av mina läsare som inte har nån social media, hur upplever ni i så fall att vara den som går mot strömmen? 

person holding cellphone while standing on train station
Photo by rawpixel.com on Pexels.com

Falsk krupp-inspiratören

Det verkar som att lille Stig har fått samma åkomma som hans storebror hade – falsk krupp. Senaste dygnen har både dagarna och nätterna varit kämpiga för honom men han är en tapper riddare.

Tänk att man kan ploppa ut ur magen och vara så komplett stark med en gång. Hans luftrör är täta och rosslar och ibland när han hostar så gråter han för att det gör ont. Men ändå så sitter han där med pipig andning och leker med sina böcker och ler så fort man pratar med honom.

Han får kämpa även för att få i sig maten men ändå klagar han inte. Okej nu vet jag inte exakt hur han skulle kunna klaga mer än genom gråt, och det gör han till och med mindre än vanligt för att jag antar att det gör ont. Men jag får inga vibbar av att han klagar.

Tänk han har bara varit utanför magen i fem månader och möter redan livets svårigheter like a bows.

IMG_2688

Bild på en sann inspiration för mig som väldigt lätt faller ner i klagoträsket för minsta lilla.

Lat och oduglig människa

I förrgår glömde jag bort att jag vart sjuk så när jag på eftermiddan blev så trött att jag inte orkade stå upp så trodde jag att det blivit något fel på mig. Jag låg och grät och kände mig som världens sämsta. Jag fattade inte ens att jag hade feber och jag tänkte inte på att smärta kan påverka, utan jag trodde bara att jag var lat.

Jag tror att det kan bli så efter att ha varit deprimerad hela sitt vuxna liv, man faller lätt tillbaka i gamla tankemönster att man inte orkar för att man är lat. Jag har väldigt ofta inte orkat göra saker på grund av min mentala ohälsa, men eftersom jag hade mått dåligt en så stor del av livet och inte visste något annat så antog jag att jag inte orkade saker för att jag är en lat och oduglig människa. Jag trodde att bara jag bestämde mig “ordentligt” så skulle jag orka, men eftersom jag inte bestämde mig “ordentligt” så var min trötthet nåt jag valt själv.

Så att jag är lat och oduglig är en sån där sak som har legat rätt djupt rotat i min självbild och jag glider rätt lätt tillbaka dit om jag inte är vaksam.

Hehe om ni bara visste hur ofta jag står och orkar göra saker och liksom är helt FÖRUNDRAD över att jag faktiskt gör saker när jag har kraft till det! Och att anledningen till att jag inte orkade förr var mer för att jag inte hade nån källa att ösa kraft ur, än att jag var lat. Och hela tiden så tänker jag på Jesus, för att det är han som ger mig kraften.

Kraften till att städa toaletten, kraften till att klä på mig, kraften till att gå ut och gå, att umgås med barnen, att möta människor (det är det svåraste men det har blivit mycket lättare), att möta LIVET.

Det är inte så ofta man pratar om det. Att Jesus ger kraft att städa toaletten.

Alltså – jag är inte direkt nån högeffektiv prestationsmaskin (LOLZ) efter att jag tog emot frälsningen i mitt liv och jo jag är bekväm av mig, det är jag – men om jag bara kunde visa er skillnaden på nåt sätt så skulle ni förstå! [riktar blicken på er som inte förstår] Förgrömmade ungar! [hytter med näven]

cleantoilet

Blev ni ihop med drömkillen ni drömde om som yngre?

När jag var femton hade vi ett mindre arbete i engelskan där vi skulle beskriva vår framtida drömpartner.

Jag skrev på hyfsat god engelska att jag skulle ha en man med tjockt, lockigt mörkt hår,
en man vars pappa inte var flintis, och helst inte hans morfar heller. Jag ville ha fina gener, fina gener som inte innehöll flintis-DNA.

Jag ville ha barn med tjockt, lockigt och mörkt hår! Det var drömmen. För i min familj har vi enbart spikrakt hår och det tyckte jag var trist.

Ett år senare, när jag var 16 år, la jag mina ögon på min blivande man för första gången. Han hade långt, svartfärgat, spikrakt och flygigt skandinavhår. Hårfästet var som en blandning mellan Jude Laws och Nick Caves. Ytterligare ett år senare blev vi ihop. Vid det här laget hade jag inte mött hans pappa men det skulle strax visa sig att hans pappa varit helt kal på huvudet sedan 1950-talet.

När jag var 20 år fick jag första barnet med denna man.

Vad kände jag? Vad känner jag idag? Är ångesten stor?

Faktiskt så kom jag över min flintisskräck ganska snabbt för jag hade läst i en illustrerad vetenskap att om man tycker att nån av det motsatta könet doftar gott så är det fullträff genetiskt och prognosen för friska barn ser något förbättrad ut.

Jag tyckte att min man doftade bäst i hela världen från första stund och mina eventuella framtida barns goda hälsa vägde tyngre än deras hårkvalitet.

Har inte ångrat mina prioriteringar. Har mest insett att man kan vara rätt töntig när man är 15 år och “drömmer om killar”.

IMG_2264

Dessutom står det i Bibeln att man inte ska förakta nån som är flintis. I alla fall tycker jag mig kunna läsa det mellan raderna i 2 Kungaboken 2:23-24.

Vad är viktigast?

View Results

Loading ... Loading ...

En kurs i mirakler – den ondaste bok jag haft

Tänkte jag skulle skriva om den där boken som jag hatar.

Jag har varnat om boken förr. Jag har varnat om den i inlägget “Så blev jag frälst” och i inlägget “Varning: hypnos och andliga guider”, och nu vill jag göra det igen.

2931931944

På engelska heter boken A Course In Miracles och förkortas ACIM (på svenska AKIM).

Boken ACIM är inte vanlig allmänt men jag kan våga påstå att den är vanlig bland  de som plöjt/plöjer igenom new age/nyandlighets-sfären. I USA finns en hel rörelse kring boken, i Sverige tror jag inte att den är lika upphöjd som enskild lära utan de som läst/läser den bara har den vid sidan av.

Har du den hemma? Fundera på om du inte ska ta den, riva dess sidor i strimlor och slänga den.

Vad är En kurs i mirakler för bok?

En ohälsosam och skadlig bok.

Den är skriven av/genom en kvinna vid namn Helen Schucman. En dag började hon höra en röst och kände sig manad att börja skriva. Hon var ett ofrivilligt medium kan man säga. Detta ser en himla massa människor som ett tecken på att det hon skrev kom från en högre makt som är upphöjd och superdupervis och att det gör rösten i boken värd att lyssna på.

Och nog tror jag också att det är en makt som gett Schucman orden till boken. Men jag önskar att fler kunde fråga sig är hur god den här makten kan vara när den använder en kvinna utan hennes samtycke, en kvinna som dessutom kände obehag under hela processen och som inte tyckte att det hon skrivit var tillräckligt vettigt för att tillämpa på sitt egna liv. Jag säger så här: Att hon kände obehag inför processen och inte tillämpade läran på sitt egna liv är ett tecken på att både läran och läraren bakom det här är ena riktiga sopor.

Rösten i ACIM kallar sig för Jesus fastän det uppenbarligen inte är Jesus

Boken är skriven i jag-form och “jaget” kallar sig för Jesus. Det här fick mig att rycka till när jag läste boken men eftersom jag inte trodde på Bibelns Jesus så fanns det ingen anledning för mig att fastna för mycket på den detaljen, så jag skakade av mig känslan av att det skulle vara fel.

Alla andemakter som kallar sig för Jesus är inte vår Messias. Det här är jätteviktigt att understryka för de som rör sig i New Age-sfären, för i den sfären stöter man på namnet ganska ofta. Många där blir tyvärr lurade genom “andeguider” och annat bråte som kallar sig för Jesus (och ibland med nåt extranamn, typ “Jesus Mozozobiz”, påhittat exempel).

“Ty de är falska apostlar, ohederliga arbetare, som uppträder som Kristi apostlar. Och det är inget att förvåna sig över, Satan själv uppträder ju som en ljusets ängel. Inte underligt då om hans tjänare uppträder som om de tjänade rättfärdigheten. Men de skall få ett slut som svarar mot deras gärningar.” – 2 Kor 11:13-15

Är du kristen och håller dig till endast Bibelns Gud så behöver du definitivt inte oroa dig. Utan det här är riktat till de som är andligt sökande och intresserade, får goda vibbar av Jesus, men som inte känner Jesus utan tror att han finns “i många religioner”.

Du känner igen Jesus på att allt som han gör eller säger går i linje med det som Jesus gör och säger i Bibeln.
Säger figuren som kallar sig för Jesus att det finns “många vägar till Gud” eller att du måste förlåta först för att själv kunna bli förlåten (som i ACIM) – eller mumbojumbo om att saker som hänt dig inte är verkliga och att du finner frid genom att inse det (som i ACIM) – inse då i stället att du har haffat en ondskefull och mycket ful Jesus-imitatör som inte har något som helst intresse av att rädda dig från förvirring och kaos.

Riktiga Jesus (Kristus) har till skillnad från ACIM lärt mig att 
– Jag är förlåten helt utan att jag måste göra något först.
–  Jag inte behöver förlåta andra av egen styrka, utan att jag får hjälp att förlåta (genom till exempel helande av sår som andra orsakat)
– Tar det tid att förlåta så tar det tid, det straffas du inte för utan du är förlåten och överöst av kärlek även om det tar tid för dig att förlåta och lära dig att älska andra.
– Ondska finns och är verklig och inte bara en “reflektion av mitt inre” (varseblivning tror jag att det kallas i ACIM)
– Allt ont som hänt mig är verkligt och är värt att tas på största allvar.
– Min personlighet är viktig och värdefull.
– Mitt unika liv och allt som har hänt i det är värdefullt och alla människor som finns i det är värdefulla.

Med mera.

Vad står det i En kurs i mirakler? 

Boken är väldigt lång och repetitiv och den säger samma sak om och om igen fast på olika sätt. Det var väldigt länge sen som jag läste boken så det mesta har jag glömt.

Men jag skulle nog sammanfatta bokens innehåll så här: Det du inte förstår är verkligt och det som du förstår är overkligt. Du förstår ingenting och när du förstår det så förstår du allt som är värt att förstå.

Så här står det i boken, det är bokens ledord (på riktigt):
“Ingenting verkligt kan hotas. Ingenting overkligt existerar. Häri ligger Guds frid. ”

Det här beskriver inte Guds frid, det här är ett ledord som, om något, leder människor djupare in i mörker, kaos, förnekelse, verklighetsfrånvändhet och förvirring.

nosebleeesss.jpg

I boken ingår en kurs och övningarna i den kursen går ut på att man ska förneka allt. Förneka saker, förneka sig själv, förneka sina vänner (den kallar vänskapsrelationer för “speciella relationer” och det ska man helst inte ha, det tyder på omognad).

Vad är miraklerna?

Det finns inga spår av mirakler i boken. Bara massa tjat om att det man bär inom sig ser man i världen och ser man krig så betyder det att man har krig inombords och blablabla. Jag minns att jag läste på nätet att nån tyckt sig se ljussken runt träd efter att han läst boken.  Det måste vara definitionen av ett värdelöst mirakel.

Om ni undrar hur sökare kan gå på en så här dålig bok så vill jag säga att sökare går i regel inte på allt de läser, de testar det för att se om det håller. Jag gjorde så att jag sökte och plöjde och sparade det som “verkade kunna stämma” och skakade av mig det som jag tyckte verkade falskt.
Jag till exempel behövde testa om något i ACIM gick att stå på och för att få reda på det var jag tvungen att pröva det som står i den någorlunda uppriktigt. För en person som letar efter mening, verklighet, sanning men kanske framförallt ro för själen så är det väldigt dåligt att pröva tanken huruvida allting är en illusion och projektion som styrs av ens tankar.

ACIM presenterar ingenting som går att stå på. Där finns ingen sanning, mening eller verklighet att hitta där. Tvärt om.

Första boken som jag “brände på bokbålet” 

I juni 2015, cirka två månader innan jag tog emot Jesus (och jag hade verkligen ingen aning att det var så nära), så flyttade vi till en ny lägenhet (i flytten slängde jag mitt enda ex av Nya Testamentet pga dödvikt enligt mig). I den nya lägenheten började helt plötsligt just den här boken att störa mig. Jag hade inte ens rört den på länge och inte tänkt på den heller,  men helt plötsligt tålde jag inte att den fanns i lägenheten.

Jag blev illa till mods när jag såg den i bokhyllan och varje gång jag gick förbi den fick jag en känsla av obehag. Det var som att den gav ifrån sig ett dovt lågfrekvent brummande och till slut stod jag inte ut med den längre – den var tvungen att ryka.

Efter det hann jag åka och bo hos en nära vän till familjen som jag är uppvuxen med som sysslar med spådom, healing och att tala med döda. Nåt jag för stunden tyckte var kul. Men efter det dröjde det inte länge förrän jag var så nedkörd på andlig botten att jag ropade på Bibelns Jesus. På något sätt fick jag en bok i händerna där det stod om honom och hur han räddat oss, och att allt man behöver göra är att ta emot räddningen. Jag valde att tro på att det var möjligt och så kom Jesus och hämtade upp mig. Och här sitter jag nu, skrivandes på det här inlägget.

“Om du därför med din mun bekänner att Jesus är Herren, och i ditt hjärta tror att Gud har uppväckt honom från de döda, skall du bli frälst. Ty med hjärtat tror man och blir rättfärdig, med munnen bekänner man och blir frälst” – Rom 10:9-10

Till er som är i sökartagen och letar efter er förlorade pusselbit och som vill ha något att stå på: Jesus är svaret!
Men inte Jesus som “allmän kraft” eller “medvetenhet” utan som den person han är. Inte en av många! Inte som en som “förstått hemligheten” i nån osynlig universalkraft! Inte som nån som åkte till österland och lärde sig meditera så att han kunde manipulera materia och gå på vatten!
Utan personen Jesus som föddes av Maria och levde på jorden för ca 2000 år sen och som dog ordentligt som straff för våra snedsteg, återuppstod, lever ännu idag och som hör om just du ropar på just honom.

Om du känner dig redo att genuint be om förlåtelse för dina synder och säga att du vill ha honom hos dig, vänta inte med det.
Har du bjudit in andliga guider och gått till medium eller spåtanter och talat med döda, be om förlåtelse för det för enligt Bibeln så är det synder (och det har sina skäl), befall andarna att lämna dig i Jesu namn, och bli ett barn till Gud.

Det kan bli hårt första tiden eftersom det onda kan vilja rycka tillbaka en, så var det för mig. Men det gick bra för jag hade hört Jesus röst vid det här laget och i kontrast med Hans röst blev de onda rösterna så uppenbart onda, och de skrämde mig inte längre. Men var beredd på att det kan hända. Jag skulle rekommendera dig att kontakta nån/några kristna för hjälp, men vet att alla inte har så många kristna i sitt liv förrän efter de blivit frälsta. Jag fick uppmaning att söka mig till kyrkan efter att jag blivit kristen.

Jesus är vägen till Gud och Gud är klippan som aldrig rubbas och som aldrig någonsin glider iväg under dina fötter. Honom kan du lita på och han kommer att lära dig massor. Men bara om du vill.


Om du har några frågor så får du gärna höra av dig. Du kan skriva en kommentar, eller så kan du maila, så svarar jag så snart jag kan.

Kram!

 

 

 

Jag såg UGs avsnitt om surrogatmödraskap

Och det var så jobbigt att kolla för att det är så hemskt. I American Beauty säger Kevin Spaceys karaktär Lester Burnham “never underestimate the power of denial” och det är vad det handlar om här om svenska par på allvar tror att kvinnorna i Georgien eller Ukraina inte blir exploaterade i den här branschen.

Hur tusan kan de för en enda sekund inbilla sig att kvinnor i fattiga länder ställer upp som surrogater för att det är deras hjärtas längtan att hjälpa barnlösa och totalt främmande par i rika länder?

Jag hatar det. Jag hatar hur kvinnor och barn ses som varor. Jag hatar vårt sjuka konsumtionssamhälle där vi tror oss ha rätten till allt även om det försvårar och förstör andra människors liv.

Slutet av dokumentären var kanske värst.

abrt.jpg

En surrogat väntade tvillingar. “Beställarna” ville inte ha två barn.

Hur de “hanterade” det visar så tydligt att vi har människor här som inte ses som fullvärdiga människor utan som varor som finns där för att tillfredsställa en efterfrågan. Och om efterfrågan inte finns? Då tar man bort överflödet.

Only Jesus can save us.

Charmerande apa #vardag

Jag kollade auktioner på Tradera belägna i närheten av där jag bor och fastnade för den här apan. Den fick mig att tänka på min syster. Hon har en liknande tillbringare som föreställer en anka (med kläder). Blev dock lite avskräckt från affär när jag såg priset. 395 kr kan man få ett par fina byxor eller åtta hamburgare för.

Denna tillbringare förde mig i alla fall tillbaka i tiden till när min mellanson hade så svår magsjuka. Han fick inte behålla en enda droppe vätska så vi fick till slut åka in akut för att ge honom dropp.

IMG_2512

Lika charmerande som en heroinavgiftning

Jag lossar förresten hår värre än en golden retriever. Håret har gått från att vara tjockt som en banan till tunt som ett dörrhandtag. Jag läste på nån hemsida att detta är vanligt tre-fyra månader efter förlossning och ett av tipsen för att minska håravfallet var att man inte ska “överborsta” håret. Trots detta råd har jag överborstat håret. Inte för att jag är anarkist som föraktar lag, ordning och goda råd utan för att får jag inte bort överskottshår så riskerar det att kväva både Baby Stig och hunden. Ingen är perfekt men kan man rädda ett barn och en hund från hårkvävningsdöden så tycker jag att man kan bära det som en liten fjäder i hatten.

DOORKNOW.jpg

Det är sunt att sätta gränser för vad kvinnor får göra med sina kroppar #abort

Såg det här klippet delas på Fb tillsammans med ord som “så smart” och “enda argumentet som du behöver i abortdebatten”.

Jag håller inte med. Jag tycker att klippet är fördummande.

Man kan helt uppenbart inte jämföra kvinnan och mannens kropp i den här frågan. Kvinnans kropp är kapabel till att bära barn och även här i Sverige har vi lagar som bestämmer över våra kroppar vid graviditet. Vi får inte göra abort efter v. 18/22. Vi får inte ens sätta igång förlossningen i förtid trots att det är våra kroppar och fostret har chans att klara sig utanför magen. Vi har inte den bestämmanderätten eftersom det inte bara handlar om vår kropp och hälsa utan även ett barns kropp och hälsa. Den gravida kvinnokroppen är unik på det sättet och därför går det inte att jämföra den med en manskropp på ett vettigt sätt.

Visste ni att det i flera delstater i USA (där klippet utspelar sig) är lagligt att göra abort ända fram till förlossningen? Är det okej, eller är det kanske sunt att sätta gränser på vad vi kvinnor får göra med våra kroppar när det kommer till graviditet? Vad tycker ni? Är videoklippet spot-on?

malebody.jpg