Betraktelser, Bilder, Jesus

Nej, barn kommer INTE att rädda världen

endisnigh.jpg

Den ökade mängden människor som säger saker som att “det är BAAARNEN som kommer att rädda VÄÄÄÄRLDEN” med drömska blickar riktade mot horisonten , jag måste fråga, vad är det här för masspsykos?

Vet ni vad själva andan bakom det här påminner mig om? Det påminner om pratet om “indigo-” och “kristallbarn” som har pågått länge nu inom New Age-kretsar runt om i världen. Där har snacket gått att det senaste decennierna har fötts barn med “högre frekvens energi” till jorden och dessa barn, enligt New Age-gurus, är mer känsliga än tidigare generationer. Det har sagts att dessa “superempatiska” barn har fötts (reinkarnerats, faktiskt, från högre dimensioner) för att höja jordens frekvens och skapa balans och fred i världen mellan människor och natur och för att de ska föra oss in i en ny tid (new age) med sina helbrägdagörande och halvt övernaturliga lynnen.

Jag står inte ut när jag ser hur den här andan och synen på barnen har flyttat ut från nyandlighetens fult designade hemsidor och rätt in i i allmänheten. Barn som ska återställa balans! Barn som ska visa vägen! Barn som ska rädda världen! Snap out of it!

Barnen kommer inte att rädda världen. Inte något flickebarn, inte något pojkebarn, inte något enskilt barn eller någon grupp av barn alls.

Människor som säger att det är BAAARN som ska rädda VÄÄRLDEN, jag tycker att det syns rätt tydligt vad de längtar efter. De längtar efter en räddare (frälsare) och ett hopp, de längtar efter renhet och helighet. De längtar efter ett ljus i mörkret som kan ge oss och leda oss in i ett nytt meningsfullt liv och en ny framtid. Och det tycker de sig se hos just livrädda barn.

Men sätter man sitt hopp till livrädda barn och deras omvärldsanalyser så gör man både sig själv och barnen en otjänst.
Barnen är bara vanliga människor och de kan bli vilseledda (om de inte redan är det), de kan få drabbas av psykisk ohälsa (om de inte redan har det) och de kan när som helst knäckas, exempelvis för att de har kastats ut i extremt fientliga miljöer och sammanhang med uppgifter och frågor som är omänskliga att ge till barn.

Och en annan sak – barn blir vuxna och snabbt går det. Tro mig jag var själv nyligen ett barn. Faktiskt skulle jag säga att det är en av de naivaste och dummaste föreställningarna en vuxen människa kan ha – att BARNEN ska ha svaren och att det är BARNEN som ska leda oss rätt som civilisation.

Om du har sugits med i det här, vakna upp ur din trans och nyktra till. Har du en föreställning om att “barn är klokare än vuxna” och att “barnen har förstått det vuxna inte vill förstå”  och att de “kommit för att visa oss vägen” så kan jag säga att du har förvillat dig in i en romantisk fantasi.

Har även sett kristna som skriver saker i stil med “när lärjungarna är tysta så börjar stenarna ropa” och uttryck som lutar åt “profet”. Vet ni vad? Jag orkar inte. Det är så dumt så jag vet inte var jag ska ta vägen. De pekar ju inte ens åt rätt håll!

Barn kan man finna inspiration hos, de ser saker med nya ögon, kan vara oerhört intelligenta och kloka och vi kan lära oss mycket genom dem, men den inspirationen får man ta tillvara på på ett helt annat sätt än att kasta upp dem på världsarenan och hoppas att de klarar pressen för att de “verkar kunna ta det, så starkt, wow”.

Vill man ha en räddare, vill man ha någon att sätta sitt hopp till, vill man äga något sant och gott och heligt och oskyldigt och rent, vill man ha ett nytt meningsfullt liv och en framtid, vill man ha ett ljus som vägleder genom mörkret och som har svaren om sanningen och livet och evigheten, läs mer om Jesus här och kanske här och skaffa en Bibel. Vill särskilt uppmuntra dig som tror på förekomsten av “indigobarn” att göra just detta.

Låt Messias vara Messias och låt barn vara barn.

Jesus ropade: “Den som tror på mig, han tror inte på mig utan på honom som har sänt mig, och den som ser mig, han ser honom som har sänt mig. Jag är ljuset som har kommit hit i världen för att ingen som tror på mig skall bli kvar i mörkret.”

Allmänt, Betraktelser, Familjeliv

JA till realism i barnböcker

Min yngsta gillar att läsa böcker men något som jag har upptäckt stör mig är hur orealistiska många barnböcker är.

Jag tänker: hur förvirrande måste det inte vara för ett litet barn att se elefanter i hängselbyxor som kör buss? Jag är 34 år så jag förstår att det bara är på skämt, men han har knappt några referenspunkter. Han förstår knappast att det är helt på låtsas. Han håller på att lära sig hur världen fungerar för fullt och så kommer jag där med travar av böcker om grisar som arbetar på posten och herr bäver som läser tidningen.

Ibland kan jag nästan bli arg när jag ser hur barnböcker förvrider verkligheten för mitt omogna lilla barn. Djur har inte kläder, kaniner röker inte pipa och möss har inte ångest för att hinna med vardagspusslet.

IMG_4835

Ibland undrar jag om inte barnböcker bär delvis skuld för att människor är så verklighetsfrånvända idag. Dels har vi det här att fler och fler anser att man kan vara eller bli precis vad man vill bara man “vill” och “bestämmer sig”. Men det spelar ingen roll hur många gånger My Little Pony säger att “ingenting är omöjligt, dreams do come true”, det blir ändå inte sant.

Men vet verkligen alla människor som har blivit hjärntvättade med det budskapet sen 70-talet att det inte är sant?

Jag är tveksam.

IMG_4833

Och så stöter jag ständigt på människor på nätet som av någon  anledning tror att människor och djur är likvärdiga. Det brukar låta ungefär “hur kan du anse att människan har en särställning från djuren??”.

Då tänker jag att en av anledningarna (utöver att man villat sig bort från Guds ordning av det skapade) till att de ens ställer en så djupt oroväckande fråga kanske är för att de har matats sen spädbarnstiden med barnböcker där djuren går omkring på bakbenen, dricker kaffe och åker vasaloppet.

Klart att man ifrågasätter människans särställning från djuren om man någonstans i ryggraden har fått lära sig att djur i sitt inre är exakt likadana som ens föräldrar.

IMG_4847

Jag tycker inte att det är något fel på fantasi så klart. Jag har fantasi, ganska mycket fantasi rent utav, och jag älskar Pingu. Men jag känner att jag gärna vill lägga en så stabil grund av realism som jag kan för mitt blott årsgamla barn innan jag presenterar honom för urballade hallicunationsdrömmar värdiga en tysk opiumfest (i Berlin!!).

Hur känner ni för barnböcker? Tror ni också att realism kan vara bra i början, eller tycker ni att fantasi alltid är en god krydda på tillvaron oavsett ålder och mognad?

Betraktelser, Bilder, Jesus, Kristendom, Tidningsutklipp, Vittnesmål om Jesus

Gud är stor, mäktig, och så så söt

Senaste veckan har vi varit på en del loppisar och antikvariat och där kan man hitta  gamla psalmböcker. Inte såna som finns i kyrkan nu utan kasserade psalmböcker som saknar noter och som har gulnade sidor och gammalt språk.

Häromdan bläddrade jag i en sån och undrade om jag kunde hitta nån psalm som jag känner igen, och letade efter första bästa jag kom på, Den blomstertid nu kommer. Jag tyckte att det hade varit kul att hitta en psalm som jag känner igen i en åldrad gammal bok. Det skulle vara lite som att dela ett ögonblick med folk av en annan tid. Men otålig som jag är orkade jag inte leta.

Efter det har vi varit på tre loppis/antikvariat.

På första fann jag en psalmbok och första sidan jag slog upp visade Den blomstertid nu kommer.
På andra fann jag en psalmbok och första sidan jag slog upp visade Den blomstertid nu kommer.
På tredje fann jag en psalmbok och första sidan jag slog upp visade Den blomstertid nu kommer.

För varje gång slog hjärtat ett litet dubbelslag och vid tredje psalmboken så tänkte jag att kanske är det så att Gud hörde mina tankar och ville ge mig den där stunden av tidlös samhörighet med andra kristna, precis som jag hade önskat.

Så gick jag till en annan hylla, drog fram random bok och öppnade random sida och vad fann jag inte där, i en bok som inte var en psalmbok, om inte första versen av Den blomstertid nu kommer, skrivet i kursiv. Då blev det snarlik känsla som när man delar ett internskämt med sin bästa kompis. Han fattade, jag fattade, ingen annan fattade. Det var dramatiskt, det var tyst och stilla, och det var underbart.

Sekunden efter hittar jag “Min Bönbok” av norrmannen Fredrik Wislöff, nyskick från 1975, en bok som jag har spanat efter i ett par år men hittills endast funnit på norska bokmål för nära 300 kronor. 20 kronor fick jag betala.

Jag vill dela med mig av den här lilla händelsen eftersom det är så här jag många gånger upplever samvaron med Bibelns Gud. Han är mycket stor, störst faktiskt, och med honom är det mycket som är allvar. Jag menar han skapade världen, planterade både livets och kunskapens träd, han har jämnat hela arméer och folk med marken och talar då och då med “röst som åska” och att följa honom leder inte sällan till att människor som inte förstår börjar håna, nedvärdera och avsky en. Men mest av allt känner jag mig helt ärligt som hans lilla tjej som han fröjdas av att umgås med och hålla i handen och som han ibland skojar med och stryker på kinden.

Dessa små stunder av ömhet är så oändligt mycket värda för mig att jag funderar på att inte posta det här inlägget eftersom jag inte kan beskriva bråkdelen av vad det fina i dessa  ögonblick av intimitet betyder, ögonblick som jag tror är en bit av det osynliga himmelrike som han har lagt i mig och som finns där trots alla mina uppenbara brister.

Men jag gör det. Jag postar.

(Oj!! Kolla här, vad jag fick syn på i min fb-feed precis nu innan jag skulle posta!) 

denblomstertid.jpg

Mitt hjärta slår hårt nu, för jag läste precis detta i Joel Halldrofs text:

“I psalmboken finns egentligen allt en människa behöver, och vi börjar med sommarpsalmerna. De hjälper oss att se vad den här årstidens skönhet djupast sett står för: evigheten mitt i tiden. ” – Joel Halldorf

Evigheten mitt i tiden. Det var precis det jag sökte, när jag sökte “Den blomstertid nu kommer” i den gulnade psalmboken på loppisen. Gode Gud. Finns det någon sötare än dig? Nej, det gör det inte. Ingen är så fin som du.

Här kan ni läsa hela Halldorfs text på expressen. 

Och människor. Jesus lever och Gud är god. Våga tro. Och vågar du inte, be om mod, och vill du inte, be om vilja, och kan du inte, be om kunskap, och jag tror att jag ska skriva det här särskilt till någon specifik som läser det här: Är du sårad från en religiös uppväxt där du skrämts med bland annat hot om djävulen, be om helande, tröst och sanning, för det du fick höra var inte från Honom, och han vill att du kommer tillbaka till honom nu, men den här gången utan rackliga och felande mellanhänder.

Hoppas ingen tar illa upp! Ha det bra!

Abort, Betraktelser, Bilder, TV & film

Verklighetens Handmaids tale

Något jag ser återkommande i amerikansk pro choice-rörelse är kvinnor som klär ut sig till dräkterna som kvinnorna bär i Handmaids tale. Har även sett liknelsen i Sverige i, enligt mig, malplacerade sammanhang.

Handsmaids tale är en amerikansk tv-serie som handlar om hur en totalitär religiös rörelse tar över USA och använder fertila kvinnor som barnfödarslavar åt rika infertila högstatusfamiljer. Bibeln missbrukas rejält av dessa religiösa fanatiker och även fast serien är välberättad och spännande så var den alldeles för mörk för mig. Våldtäkt, tvång, stympning och stening som straff timme ut och timme in – visst hade jag velat se hur det går men nej tack. Två-tre säsonger såg jag ändå.

Jag tycker i alla fall att serien är otroligt haltande att ta som liknelse när man vill göra en “vi vill ha abort”-poäng. I serien våldtas fertila kvinnor systematiskt med syfte att de ska föda barn. Och barnen, som kvinnorna i många fall verkligen vill ha kvar, rycks ur deras armar så fort de är födda.

Jag minns särskilt en scen som inte direkt andades “brist på abort är problemet”. Det är när huvudpersonen, som blivit gravid, kryper in under täcket och viskar åt sin ännu inte synbara mage att hon ska rädda barnet bort från “this hellhole”. Det huvudpersonen vill ha åt sitt ofödda barn i den här serien är alltså inte abort, det hon först och främst önskar barnet är människovärde och mänskliga rättigheter. Handmaids tale är alltså inte en historia om kampen att få avsluta oföddas liv. Det är en historia om rätten till sitt liv och sin kropp, barnet inräknat.

Jag förstår att amerikanska pro choicers anspelar på “my body my choice” när de väljer den här dräkten i sina protester. Men jag tycker att liknelsen är slarvig, ogenomtänkt och haltande.

Öppnar man ögonen så finns det betydligt mer klockrena exempel på där Handmaids tale redan är verklighet för många kvinnor. Jag tänker på till exempel surrogatmödraskap, där rika par (i Sverige!) vänder sig till fattiga och utsatta kvinnor i andra länder och betalar dem för att bära deras barn, utan att bry sig mer om hur det känns för barnaföderskorna när barnen sedan aborteras efter godtycke eller forslas iväg för alltid direkt efter födsel. Pengar anses vara tillräcklig lön för vad dessa kvinnor och deras familjer går igenom psykiskt och fysiskt, trots att det uppenbart är människohandel de utsätts för. Vissa saker bör räknas som övergrepp och slaveri även om det är “frivillighet” och pengar inblandade.

Sen har vi ju också vissa muslimska länder där kvinnor inte får ha körkort eller cykla, där de måste bära heltäckande slöjor och inte har rösträtt eller äganderätt och absolut inte får välja om och när de vill gifta sig, och med vem.

handmaids-tale-season-3-trailer-1549263135.jpg

En annan slarvig och ogenomtänkt parallel vi minns

Ni minns kanske den här. Massor av pro choicers delade den med orden “KLOCKRENT :D”. Förmodligen för att de kände det som nån slags hämnd mot män. För ingenting är klockrent med denna skylt. Ingenting!

17156351_1231814526886716_1241807300913425857_n

Om graviditet är Guds vilja, så vill Gud naturligtvis att män ska kunna få erektion.

En betydligt mer klockren skylttext för pro choice hade varit

nopregnancies.jpg

Varsågoda.

Här är ett blogginlägg jag skrev när delningarna av denna bild var som mest intensiva.

Abort, Betraktelser

När fri abort är en kvinnofälla

Här har vi en professor i etik som har skrivit några ord om hur abort kanske inte är lika mycket kvinnans fria val som det utger sig för att vara här i Sverige, samt hur abortdebatten är värd komplexitet.

“Jag misstänker att även vi i Sverige ensidigt betraktar abort som den enskilda kvinnans fria val, men skälen till kvinnans val är kanske inte så fritt som det förutsätts. Orsakerna till ofrihet och påtryckningar kan vara sociala eller kulturella, såsom att kvinnan är väldigt ung, att barnet har Downs syndrom eller att familjen hellre vill ha en pojke än en flicka eller tvärtom. Debatter om abort är värd den komplexitet som frågan innebär, bortom skyttegravarnas för eller emot.”
– Susanne Wigorts Yngvesson, professor i etik vid Teologiska högskolan Stockholm
Länk till citerad krönika här (Timbro)

Jag vet inte hur många kvinnor jag har sett på internetforum som pressats hårt till abort av familj men framförallt av pappan till barnet. Jag vet inte hur många trådar jag läst där kvinnan säger att hon egentligen inte vill göra abort, men funderar på att göra det för någon annan vuxen persons skull, och på grund av de saker som den/de övertygar henne kommer hända om hon inte gör abort. Vanligt är att hon får höra att de/hon inte har tillräckligt att erbjuda barnet hon bär. Detta är inte girlpower. Detta är övergrepp. Och de som tror att det är ovanligt tror fel (tror dock att få är såpass verklighetsfrånvända).

EDIT: Här är ett inlägg som jag skrev angående just en sådan situation. Jag undrar hur det gick. Jag hoppas att de mår bra. Gud vet.

Allmänt, Betraktelser, Bilder, Illustrationer

Jag vare sig orkar eller kan hänga med i alla nyheter

Att leva i ett informationssamhälle kan vara ganska utmattande. Jag kan känna ibland att jag “borde” hänga med i och uppmärksamma allt möjligt som är viktigt, för annars “bryr jag mig inte”.

Men jag har gjort så att för att klara av mitt liv så fokuserar jag på några få saker som jag tycker är viktigast, och resten följer jag mer passivt än aktivt. Ibland tar det flera dagar innan stora nyheter når mig. Det måste vara så, för skulle jag ta till mig och engagera mig i allt som verkar viktigt och aktuellt så skulle energin mycket snart ta slut och jag skulle inte orka hålla upp nånting alls. Jag skulle kollapsa och det finns ingen nytta med det. Jag har mycket begränsat med energi.

Förr så kände jag rätt ofta hur hela världen liksom vällde över mig som en tsunami. Det var som att jag behövde ha koll på allt och förstå en massa invecklade orsak och verkan och samverkan för att med någorlunda gott samvete ens kunna ta ett beslut om vilka grönsaker jag skulle köpa i affären. Varor i butik hör samman med politik, miljö, hälsa, och jämställdhet och för att kunna köpa sojakorv eller hårschampo så måste man sätta sig in i miljögifter och konflikten vid Gaza-remsan. Att konsumera är att ta ställning och hängde man inte med så fanns risken att man tog en dålig ställning, och då var det nästan som att man personligen lika gärna kunde ladda bössan, ge sig ut på de sju haven och skadeskjuta varenda delfin i sikte för att sen se åt ett annat håll medan de sjönk mot en smärtsam död.

klimat.jpg

Aaaah får jag ens fram vad jag försöker förmedla med denna illustration, jag vet inte, jag är för trött, jag måste sova! 

Delningar och kommentarer online har blivit som ett kapital som på visar hur mycket man bryr sig om viktiga och aktuella saker.

Jag kan även känna en press på att jag som bloggare “borde” blogga och sprida information om diverse allvarliga och viktiga grejer fastän det inte riktigt hör hemma på min blogg.
Jag vet inte när det blev så här att jag som vanlig civilare känner en press att axla rollen som någon form av samhällsdebattör och allmän informationsspridare i varenda ämne som rullar in på tapeten. Jag bara vet att jag känner av den här pressen av nån anledning som jag inte har hunnit analysera så djupt.

 

Det jag vill ha sagt är kort och gott att jag har beslutat att fokusera på några få saker som jag tycker är viktiga. Sen försöker jag göra så gott jag kan i allt, men är överlycklig över att andra kan sköta expertis och spetskompetens i politik, miljö och andra frågor åt mig. Att jag har en tro på en allmaktsfader i himlen som bär mig bidrar så klart också till min möjlighet att slappna av och inte dö av stress över allt jag inte vet och förstår.

miljon.jpg

Det här är en kommentar jag fick en gång när jag skrev att jag inte orkar kolla upp allt jag köper och därför säkert kommer råka köpa fel slags schampo. Tyckte att den visar lite av det jag försöker beskriva! Kan inte hjälpa att jag tycker att den är lite rolig!

Betraktelser, Familjeliv, Jesus, Kristendom

Sex endast inom äktenskapet

Jag läste det här inlägget om sex, och att avstå från dito, på bloggen “Tycker och tänker”, och det tycker jag var intressant.

Jag har nog inte skrivit om det här tidigare men en av de första grejerna som fick mig att se annorlunda på Bibelns Gud var faktiskt det här med sex. Jag hade blivit intutad från diverse håll i min vandring till att bli kvinna att kvinnor minsann ska ta för sig av sex på samma sätt som män. Och inte vilka män som helst (då det finns en rätt bred variation av män) – utan de lösaktiga känslo- och relationsmässigt distanserade männen. Det har utmålats som roligt, oskyldigt, hälsosamt och bra att åtminstone ha testat att ha one night stands och sexkompisar, och kvinnor som inte “får känslor” för de hon ligger med har framställts som särskilt starka, självsäkra och frigjorda. Överallt finns uppmuntran till att prova, uppleva och testa gränser. Och visst kan sex leda till  könssjukdomar och graviditeter men för det finns kondomer och mediciner och abort så sådana konsekvenser har aldrig framstått som något allvarligt.

Men så kom jag till en punkt när jag upptäckte att det här inte kan stämma. Sex med olika partners kan inte vara bra. Jag började observera hur kvinnor omkring mig som bytte partners ofta mådde, trots att de njöt av själva sexet, och i allra högsta grad observerade jag hur jag själv mådde. Ja nu bytte jag inte partner särskilt ofta men ändå tillräckligt. Jag la märke till att något händer med ens själ när man ligger med nån, det var som att en del av mig själv gick över till den andra, och att jag i min tur fick en del av den andra personen, och det innebar bland annat att jag började se världen lite grann som genom den andra personens ögon, och det var inte alltid behagligt.

Och män som ligger runt. Jag har aldrig haft nåt för dessa män. Jag tycker att det är smutsigt och fult när män gör så. Jag vill inte ha nån man som ser kvinnor som hjortar som han är på ständig jakt efter att få ta som troféer. Usch! Så varför skulle jag då vilja vara ens bråkdelen likadan? Varför skulle jag då tycka det vore bra för kvinnor om vi tog oss an och normaliserade samma osmakliga beteende?

Och när jag gick och reflekterade över det här, för det gjorde jag länge, under några år låg den här idén och pyrde, så ekade ett litet citat från Bibeln i mig, vem vet var jag hade snappat upp det: “så är de inte längre två, utan ett kött“.

Till slut gav jag Bibelordet absolut rätt. Att det stämmer. Något händer när man har sex  som inte händer när man exempelvis kliar en annan person på ryggen. Sex är mycket djupare och enormt mer allvarligt. Man sammansmälter och man blir ett kött. Och det fick mig att tänka tanken att kanske vill inte Bibelns Gud stjäla ens glädje när han säger att man ska hålla sig till en person. Kanske säger han så för att skydda oss. Kanske är sex tänkt enbart för att ha med en enda person, till döden skiljer dem åt, för att han vill att vi ska bevaras från något som är ont för oss? Och att det inte är för att kontrollera kvinnors sexualitet utan för att värna både mäns och kvinnors själsliga hälsa?

exjob.jpg

Så gick mina tankar. Bibeln hade jag dock ännu inget intresse att fördjupa mig i. Förlegad tråkig bok med några goda poänger, det var vad jag tänkte. Men ett frö till en tanke hade ändå börjat gro nånstans: en liten liten tanke om att den Gud som beskrivs i Bibeln kanske inte är det kontrollerande fantasifoster, skapad av galna gubbar, som jag trodde.

Nej jag läste inte Bibeln, men jag letade i andra filosofier, andligheter och religioner om det här, och det finns även inom annan tro en uppfattning om att man sammansmälter och får del av varandra andligt vid sex . Det är bland annat därför som så många andliga inriktningar förespråkar celibat för de som strävar att uppnå “upplysning” och “renhet” (vilket inte är nån sann upplysning eller renhet om ni undrar). Så jag upptäckte att jag var långt ifrån ensam om att ha noterat att sexuell relation har konsekvenser för det själsliga.

Hur ändrades då min syn på sex efter att jag, av helt andra skäl, bjudit in och tagit emot Jesus?

2016 gifte jag och barnens pappa oss för det är inte rätt att som kristen ha sex med en person som man inte är gift med. Det spelar ingen roll om Gud har valt ut mannen och vidrört relationen, man har barn tillsammans och har bestämt sig för att leva i trohet till varandra. Är man inte gifta så är det fel. Så för första gången i mitt liv blev giftermål viktigt, och ett sådant blev det också tack och lov (tänk om min man sagt nej).

Biblisk sexualmoral är på papperet väldigt enkel, men i praktiken är det väl snudd på omöjligt emellanåt, även för de som verkligen vill göra det rätta. Men även fast det kan vara svårt och även fast många misslyckas så är den bibliska sexualmoralen god och jag anser att den är mycket väl värd att sträva efter och återvända till om man har lämnat den.

Så jag har helt och hållet lämnat den där “fri sex hit och dit tjoho”-sexsynen bakom mig, fast det gjorde jag redan innan jag blev frälst. Skillnaden efter att jag tog emot Jesus, utöver den befriande delen då jag blev renad från mitt livs alla sexuella snedsteg, var att äktenskapet blev ett heligt förbund i mina ögon.

 

 

Betraktelser, Bibeln, Bilder, Högtider, Jesus, Kristendom, Kristna, Kyrkoliv, på Sonja, Vittnesmål om Jesus

Vägen fram till dopet

25 augusti 2015 sa jag ja till Jesus. Det där vet ni ju.

Efter det fick jag Helige Ande som Gud delar ut till alla som tror på att han har sänt sin son till att rädda oss från att leva under den här världens dom. Jag hade ingen aning om att man kan leva under nån dom (även om det onekligen kändes som att jag gjorde det), och att man kunde få en ny Ande, men det fick jag ändå. Han flyttade in i tomrummet, fyllde det och förde mig hem till Gud.

En annan rolig sak var att jag i samband med det här fick en otroligt stark lust att sänkas ned i vatten. Jag tog mitt första bad i badkar på år och dag (jag gillar inte att bada badkar), och medan jag satt där och tänkte på att det nästan liknade ett dop så blev frågan rätt naturlig: behöver jag döpa mig även fast jag är barndöpt?

Jag hade fått Guds Ande och jag tänkte att kanske kan inte människor som är odöpta få honom. Om så är fallet så är ju saken löst. Så jag började söka svar i Bibeln. Men mycket snart fann jag att man kan få helige Ande innan man låtit sig döpas i vatten (Apg 10:45-48). Så då fick jag vända mig direkt till Gud och jag frågade: behöver jag döpas?

Fick inget svar.

Jag frågade igen: Behöver jag döpas?

Inget svar.

Jag lät en tid gå i väntan på svar men ingenting.

Då sa jag: Okej Gud, jag hör inget svar, då släpper jag det här för uppenbarligen är du ju nöjd (jag tycker att det är Guds ansvar att svara ordentligt på frågor man uppriktigt ställer till honom, särskilt om man söker i Bibeln men ändå inte blir klok).
Och jag sa till honom att om han tycker att jag ska bli döpt så får han säga till tydligt. För han vet att jag är rätt så trög. Och så kunde jag strunta i att fundera på hur jag skulle göra.

Så släppte jag hela saken och hörde inte heller något om det.

Men så en dag i höstas så upplevde jag hur Gud vände sitt ansikte till mig och log och sa tydligt och klart så där så att hela bröstkorgen vibrerar och orden nästan präntas in på insidan: Ska du inte säga ja?

Det är inte ofta jag hör honom tala på det sättet.

Och jag fattade inte hur jag skulle svara på den frågan, för jag har ju sagt ja till honom jättemånga gånger. Jag frågade honom hur han menade. Menade han tacka ja till någon särskild tjänst? Eller menade han nåt speciellt sätt att säga ja på? Nåt högtidligt? Nån form av “nu menar jag verkligen allvar med att jag vill följa dig”-ceremoni?

Och här kan man nog tycka att jag borde ha anat vad det handlade om men nej. Ni får komma ihåg att det hade gått tre år sen jag frågade Gud om dopet och jag tänkte inte i dopbanor över huvud taget.

cymbal.jpg

Jag fick inget direkt svar på en gång men visste att jag skulle få det.

Så blev det söndagsgudstjänst i den här församlingen som min man oväntat börjat dra med mig till, och den söndagen var det en inbjuden predikant, tror han kan ha varit stationerad i Afrika? Och det första predikanten gjorde innan han började med sin predikan, var att tala om dopet och vilken stor och viktig gåva det är att ta det steget. Jag tyckte att det var lite konstigt att han rev igång med det det första han gjorde, innan själva predikan riktigt börjat.

Jag kunde i alla fall inte lyssna vidare för jag var tvungen att gå och amma nere i källaren. Och när jag satt där i en gammal soffa med doptankar färska i sinnet och fortfarande insvept i angelägenheten att ta reda på hur jag skulle svara ja, så var det som att Gud åter vände ansiktet mot mig och log, och då rasslade det till i min rätt så tröga hjärna. Min man kom ned, jag berättade för honom, och han tog det som självklart att vi skulle göra det tillsammans.

Så tog det väl ungefär drygt ett halvår tills det slutligen blev av för vi är långsamma och ogillar att stå längst fram i kyrkan.

Jag är så glad för att jag fick välsignelsen att få ta det här beslutet medvetet och på grund av min egna längtan. Jag har sagt mitt ja nu, och nu känner jag liksom det där jaet på ett helt nytt sätt. Det har gett ett nytt djup till mitt första ja 2015.

Och jag måste säga att i mina ögon ser det faktiskt lite ut som att Gud dröjde med att säga nåt de här tre åren för att han tyckte att det här dopet var nånting som jag och min man skulle få ta emot tillsammans.

spara.jpg

Det här är min dopresa, och inte ett inlägg i dopdebatten. Dopet är en gåva och en glädje och jag tycker inte att det är konstigt om Gud delar ut den gåvan på lite olika sätt. 

Jag tycker att alla som är glada för och lever i sina dop ska fortsätta med det, och att alla som är tveksamma ska dela sin tveksamhet med Gud så att han kan möta er i det, för han vet vad varje enskild människa behöver.

Ha det bäst!

Allmänt, Betraktelser

Opererat benet och slarvat bort dyrgripar

Idag opererades mitt ben. Det låter så allvarligt det där, att “operera benet”. Man ser framför sig ett team på 17 pers, borrar och bensågar och en sköterska särskilt anställd för att med bomull i pincett torka svetten ur pannan på kirurgen. Jag gör i alla fall det. Jag ser framför mig krokar och klämmor som liknar fiskeredakap och snickarverktyg och jag ser människor klädda i gröna papperskläder som bänder upp delikata snitt med plasthandskeförsedda gruvarbetarhänder, och så nån med pannlampa som karvar mellan senor och ben med en liten skalpell.

Men egentligen var det bara en läkare och en sköterska som opererade bort en liten hudförändring på höger smalben, det behövdes knappt någon bedövning och det tog kanske tre minuter.

Det mest smärtsamma med hela saken var ikväll när lillen karate-hälade mig rätt över såret så att det började blöda. 13-månaders knubbfötter är ibland vassa som Bruce Lee-knän och hade han träffat mig i tinningen hade jag förmodligen vandrat vidare så att säga.

Jag kanske har tappat bort min ryggsäck. Gud, jag hoppas verkligen att jag inte har gjort det. Jag packade den till Falkenberg men väl här så hittade jag den inte. Däri ligger min MacBook Air (dyr) och bönböcker och viktigast av allt, min Bibel. Det är min Bibel och den har alla markeringar och anteckningar från det att jag kom till tro fram till nu och jag tycker så himla mycket om den. Möjligtvis har jag glömt kvar ryggsäcken på parkeringen och möjligtvis har jag glömt den i hallen. Båda alternativen är sannolika.

Kära Gode Gud, snälla låt detta redan vara löst, och läk mitt sår eller åtminstone håll Stigs knubbiga häl från att utöva dödlig martial arts mot det.

Stora sonen har tappat sin mobil i en fontän idag också, så den fungerar inte, kom bara massa ränder. Vi har en mor-och-son-sjabblar-bort-sina-finaste-prylar-dag. Han vet i alla fall precis var hans mobil är, i en påse av farmors finaste ris.

Fortsättning följer.

Abort, Betraktelser, Bibeln, Bilder, Jesus, Kristendom

Tips på två feministiska poddar om abort, del 2, samt sammanfattning

Nästa tips jag kommer med är en sekulär podd som är very much för abort och där abort beskrivs som något som borde vara lika enkelt som att gå till tandläkaren. Jag talar om…

900x900bb-75.jpg

Postpatriarkatet med Natashja “Lady Dahmer” Blomberg, och denna gång gästas av person som jag frenetiskt försökt hitta namnet på, men inte lyckats. Säg till om ni vet!

Klicka här för att komma till avsnittet “Byahoror & barnamördare”.

Även fast jag har följt med Natashja Blomberg i hundratals år, eller åtminstone av och till i ca 10 år, så har jag aldrig lyssnat på någon av hennes poddar. Läser henne gör jag dock väldigt ofta, hon är en av mina favoritbloggare. Och jag håller med i en hel del av det hon skriver, håller absolut inte med i en hel del som hon skriver, och en hel del av det hon skriver har jag ingen erfarenhet av, så där lär jag mig nya perspektiv. Och ack vad jag tycker om henne alltid. Hon är helt underbar.

Den här gången tänkte jag i alla fall att jag skulle smärta mig igenom hennes poddavsnitt om abort, trots att jag vet var hon står i abortfrågan och jag tycker att sånt kan göra ont att lyssna på. Ni som är övertygade om det ofödda barnets mänsklighet och värde vet nog vad jag menar – det kan vara riktigt tungdraget att lyssna på människor som behandlar dem som ingenting och som några som det ska vara enkelt att göra sig av med både tekniskt och emotionellt. Men man får komma ihåg att lyssna till varför de anser att det ska vara på det sättet, vad det är som möjliggör den åsikten liksom.

Och så helt plötsligt, mitt i podden (28:30 minuter in), tar hon upp en kommentar jag skrivit till henne och svarar på den så himla fint och mjukt och ärligt (upplever jag det som) att jag inte riktigt visste vad jag skulle ta mig till där jag satt och försökte uppehålla min yngsta med diverse böcker om bondgårdsdjur.  Kommentaren gällde ungefär det jag tar upp i inlägget “angående män som vill kontrollera kvinnors kroppar“. Fast jag hade formulerat det så mycket mer kortfattat och tydligt på hennes instagram!? Lyssna gärna på det hon svarar.

Något som jag tycker hedrar Natashja är att hon har inlevelseförmåga och faktiskt någorlunda lyckas tänka sig in i hur en abortkritiker kan tänka, även om hon uppenbart inte tänker på samma sätt. Sen demoniserar och förenklar hon inte meningsmotståndarna fullständigt, och det gör att hon är betydligt mer sympatisk att diskutera med än de flesta.
Något jag uppskattar stort hos henne som bloggare är hennes eftertänksamhet och hur hon tycks försöka se vad som gömmer sig under ytan på saker och ting. Jag tror att det är det som gör att hon inte lika lätt dras med i förrädiska yttre sken och drev som jag tycker att en del andra kan göra ibland. Skulle hon vara kristen är jag helt övertygad om att hon skulle få en helt grym andlig urskiljning, och jag är i typ chock över att en människa som jag uppfattar som så andligt känslig är ateist/agnostiker.
Men det bästa av allt är att jag upplever henne som väldigt genuin och ärlig.

Det finns mängder som jag skulle vilja säga om övrigt innehåll i Postpatriarkatets avsnitt om abort, men tänker att jag nöjer mig med att bemöta ett par av dem lite kort:

  • Våra grannländer Norge och Danmark har samvetsfrihet, så att de tar Italien, som dessutom är ett katolskt land, som exempel på ett land med samvetsfrihet, tycker jag är konstigt. Varför inte ta exempel som ligger lite närmare hemma.
  • De ojar sig över hur man kan vara prolife men samtidigt vara för dödsstraff (mest aktuellt i USA). Jag anser att dödsstraff är fel men tycker inte att det är särskilt svårt att tänka sig hur en prolifer som är för dödsstraff resonerar – döda ett oskyldigt barn vs. döda en dömd för ett hemskt brott liksom. Visst det är knäppt att kalla sig “för livet” medan man är för dödsstraff men det är inte svårt att föreställa sig resonemanget.
  • De anser att man “straffar barnen” genom att föda dem, och att det är ansvarsfullt att ta bort dem så att de inte hamnar i fostervårdssystemet som “oönskade”. Utsatta människor som har det svårt är inte mindre värda, de ska inte kallas för oönskade bara för att deras föräldrar inte klarade av att ta hand om dem, och man ska inte säga att människor i fostervårdssystemet skulle ha haft det bättre om de hade frikkin aborterats. Vilket man gör när man riktar spotlighten åt dessa grupper och pratar om hur bra och viktigt abort är på grund av just deras existens. Att ens insinuera att utsatta människors liv borde ha avbrutits medan de var i fosterstadiet för båda sin egna och deras föräldrars skull tycker jag är bortom ord fruktansvärt, och pro choice gör så ofta, hur sympatiska de än är i vanliga fall. Tänk efter vad det är ni säger när ni pekar på utsatta människor och ropar abort!!
  • De anser att det är fel att uppmuntra tankar kring “när börjar livet?” (antar de menar när man får människovärdet, för livet börjar ju vid befruktningen), eftersom det anses skada kvinnor. Märkligt att kalla en så naturlig och självklar fråga för skadlig! Är det nåt som skadar så är det de omständigheter runt kvinnan som gör att hon, som är mänsklighetens livbärare, inte bör uppmuntras att fråga sig vad det är som som hon bär på egentligen. Vi förtjänar bättre än att behandlas som tanklösa imbeciller, för sköra för att klara av basala frågor kring liv och död.
  • De säger att kvinnor beskrivs som “kärl” i Bibeln och måste syfta på Petrus 1 brev 7:7 där Petrus kallar kvinnan för “det svagare kärlet”. Men tycker att man verkligen inte har förstått Guds tankesätt om man tror att det handlar om att kvinnan är ett barnbärarkärl och sämre än mannen. Dels så sägs detta i sammanhanget att en man ska visa sin kvinna aktning som den medarvinge hon är, för annars hindras hans böner (mycket allvarligt i en kristens liv!). Sen så har Gud en alldeles speciell syn på enkla kärl (2 Kor 4:7) (även män beskrivs som kärl!), och det här med svaghet är inte alls vad man kan tro att det är (2 Kor 11:30). Hallå, Jesus tvättade folks fötter, misshandlades och mördades, och han upprättade svaga, syndiga kvinnor som nedvärderades av män runtomkring som trodde sig vara bättre.  Att vara ett “svagare kärl” är inte dåligt. Man måste läsa det genom Jesus-glasögon och komma ihåg att Guds rike är ett annorlunda rike.
    Sen att kristna män missförstått det där x antal gånger i historien är ingenting konstigt, då de är ofullkomliga även med Frälsaren vid sin sida. Det är därför det är så bra att Gud gett även kvinnor Frälsaren, intellekt och ett hjärta till att läsa och förstå saker (och göra sina egna misstag förstås). Vi är fullvärdiga medarvingar. Det är en stor sak även nu, men på Petrus tid var det till och med ännu mer radikalt.

Det finns mycket mer värt att kommentera egentligen men jag slutar här. Det kommer fler chanser.

När det kommer till Natashja så får ni gärna be för beskydd över henne och hennes barn och äktenskap. Hon tar ofta rejäla kamper på nätet och jag förstår inte hur hon kan hantera allt sånt där själv, jag hade typ dött efter en dag (jag är ett rejält bräckligt kärl = inte ett dugg sämre kärl i Biblisk mening).

Sammanfattning

Jag har nu postat två exempel på feministiska poddar som behandlar ämnet abort, men som gör det på ganska olika sätt. Jesusfeministpoddens avsnitt är förvisso lite otydligt  för mig som lyssnare emellanåt (mellan Grenholm och Hedman, som har pratat om det här sinsemellan i åratal, kan jag tänka mig att det är hur tydligt som helst), men jag hoppas att de kommer ge mer tid att förklara och utveckla sina ståndpunkter och fortsätta prata om det, för de är något bra och viktigt på spåren som jag tror skulle kunna berika det feministiska abortsamtalet enormt. Som det är nu låter det mest “enkel och snabb abort åt alla så länge under graviditeten som möjligt, och ställ inga frågor!!”, och det är så rasande illa att jag spyr.