Katastrof på tryggt avstånd

Visste ni att ordet “apokalyps” betyder “avslöjande”/”avtäckande”, och att det innebär att något uppenbaras?

Det är åtminstone inte vad jag tänker på när jag hör ordet apokalyps. Jag tänker på en katastrof som utplånar jorden. Så det kan ju vara tryggt att komma ihåg när folk börjar skrika att apokalypsen är nära. “Vad skönt, en uppenbarelse är nära”, kan man då säga och fortsätta vika tvätt.

Det var i alla fall lite katastrofvibbar i Falkenberg i veckan eftersom det var översvämning. Vattnet stod högt i Ätran, så högt att det översvämmat delar av gångvägen, och vattnet dundrade och brusade våldsamt.

IMG_3426

Vilket vi inte lyckades fånga i den här bilden.

IMG_3413

Och inte i den här bilden heller. Såg förresten en så himla sann text på Varbergs Museum om bland annat Ätran som jag måste dela med er.

IMG_3445

Exakt!! Känner precis samma inför “Hisingen är Sveriges femte största ö”, har bloggat om det här. Södra Sverige är fint men kan vara så patetiskt ibland med sina försök att framstå som imponerande.

Det är i all fall en särskild känsla att se naturen vara våldsam och respektlös och lämna gränsdragningarna som vi har satt upp för den. Man fylls liksom med både beundran och fruktan.

IMG_3428

 

Bockstensmannens frisyr

Igår var jag och familjen och såg på lik på Varbergs museum i Varbergs fästning, och det var inte mindre än Bockstensmannens lik.

IMG_3448

Om jag ska vara helt ärlig så tycker jag att det är makabert, men samtidigt – hade det varit lika intressant att stå och titta på Bockstensmannens otroligt välbevarade klädsel (såg ut att vara från igår!) om inte hans kropp låg i en glasmonter precis intill?

Det är himla spännande att försöka föreställa sig vardan var på 1300-talet. Hur man steg upp och tog på sig sina filtkläder innan man gick till jobbet (en video gick på repeat där en Bockstensmannen-imitatör gjorde just detta) (och hälften av videon stod denna karl och drog i nån höftTRASA som fungerade som kalsong, jag blev generad!), och så gjorde man så varje dag till en dag då nån pålade ner en i en mosse hux flux utan nån förklaring till eftervärlden, så att allt arkeologerna kan göra är att förlita sig på gissningar.

stenbocksten.jpg

Det äckligaste* var kanske att de lagt bockstensmannens naglar i en hög bredvid själva kroppen. Och att de lagt hans hjärna i en plastbytta där det tidigare legat kanske potatissallad.

Jag undrar hur länge man måste ha varit död för att det ska vara politiskt korrekt att göra så med ett lik. Bockstensmannen har varit död i typ 700 år. Var går gränsen? Skulle man kunna göra så med ett 300 år gammalt lik? Ett 150 år gammalt lik? Ett 70 år gammalt lik?

Hur gammal tycker du att ett lik måste vara innan man kan ställa ut det?

View Results

Loading ... Loading ...

Eller kan det vara så att det aldrig är riktigt okej att göra på det viset med en människokropp?

Jag har inte jättesvårt för Bockstensmannen, men vet att jag hade svårt för människofostren som fanns på Naturhistoriska och det hade jag svårt för långt innan jag insåg vad abort är. Jag tyckte att det var så makabert att ställa ut små döda människor på det sättet. Jag tyckte att de borde få nån form av begravning, inte ligga i formalin till allas beskådan. Ändå kände jag ingen avsmak inför abort? Ibland är man allt bra slö.

Riktigt lika starkt känner jag inte för Bockstensmannen, men ändå är det något som känns fel med att hans kropp med tillhörande mjukdelar ligger där som dragplåsterobjekt. För ja, de är verkligen stolta över hans välbevarade “mjukdelar” som helt krasst ser ut som en hög med dynga för det otränade ögat. Förutom håret som ser ut som att vara från vilken schamporeklam som helst.

*Nej det äckligaste var helt klart den uppstoppade grisen som fanns i ett annat rum på museet. Den såg väl okej ut vid första anblick men ställde man sig närmre kunde man se igensydda hål på kroppen och läget kring grisens mun var allt annat än acceptabel, vi snackar Frankensteins gris, jag fick kväljningar. Får mig att tänka på min stora sons reaktion en gång när vi var på naturhistoriska. Han sprang mellan montrarna med gråten i halsen och skrek “MEN DE ÄR JU DÖDA”.

IMG_3450

BETYG VARBERGS MUSEUM: 

Det var en bra dag, för man fick en hel del att tänka på. Inte bara det här med när det är okej att ställa ut döda människokroppar, utan också att man hittat isbjörnskranier och valskelett i Varberg och att folk höll på med massa grejer, jag orkar inte skriva ut allt här.

VILKET LIK VAR BÄST? BOCKSTEN VS. RUNGIUS

Jag har sett två stycken gamla kvarlämningar av människor. Rungius som ligger i en kyrka på gränsen mellan Sverige och Finland (ett 300 år gammalt lik), och så Bockstensmannen. Av de två så vinner helt klart Rungius. Han har mer kött på benen och förlorade en arm efter att tyska nazister dansat med kroppen.

Men jag måste säga – stort minus åt forna dar då man begravde folk under kyrkgolvet. Förstår verkligen att folk samlades i hemmen i stället vilket i och för sig kanske var upptrappningen till genuin väckelse i landet, vem vet, skulle inte förvåna mig. Gud har en förmåga att vända misstag till välsignelser.

Och på tal om väckelse: Känner du som läser detta inte Jesus på ett personligt plan utan har bara hört om honom från andra? Skulle du vilja lära känna honom? Känner du en tomhet och ett mörker inombords som du gärna skulle vilja att Gud fyllde ut med liv och ljus? Bjud in Jesus i ditt liv, be honom att tvätta dig ren från all synd, och bli en ny skapelse, ett nyfött barn till Gud. Vet det låter konstigt men, ja, det här tror jag på pga egen erfarenhet.

Ha det bra!

Oroande trender på sociala medier

Igår drog jag i de stora vokabulären eftersom det är lite spännande att dra i dem ibland [skakar en plåt fast inte lika våldsamt som igår] och idag tänkte jag att jag ska skriva om en sak som oroar mig. Det är en ganska vanlig sak, nämligen ungdomars beteende på sociala medier.

Jag har sett så mycket skit där på sistone att jag inte vet var jag ska börja. Så jag skriver en lista rätt upp och ner på vad jag kommer på just nu.

  1. Ungdomar kör nåt som heter “a-f” och det innebär att folk ska skicka en bild på sig själva som sedan ska betygsättas av mottagaren från A till F, där A betyder att personen är snygg och F att personen är ful.
  2. Det finns en app där man kan skicka frågor anonymt och där skriver folk inte sällan hur ful, töntig och vidrig personen är, samt att sexuella, intimkroppsliga frågor ställs till till exempel flickor i 12-årsåldern. Och det är inte helt ovanligt att de här flickorna svarar. 
  3. Barn och ungdomar lägger upp bilder på sina ansikten när de gråter. Tårarna rinner och man ser att den här personen inte mår bra. Ofta med någon kryptisk text till.
  4. Folk får skicka in bilder på två personer, och sen ska mottagaren bestämma vem av personerna som får en sopkorg under sin bild, och vem som får ett hjärta. Man måste alltså välja vem av två personer som man tycker bäst om.
  5. Barn och ungdomar lägger upp traumatiserande bilder på djurplågeri. Typ sälar som får tarmarna utdragna, hundar som blir flådda levande och för ett tag sen såg jag till och med en som lagt ut en bild på ett litet barn som blev slaget. Det finns ingen specifik avsändare av filmerna, ingen organisation som söker gåvor eller liknande, det är bara “kolla vad hemskt”. Och det är såna bilder som kanske aldrig riktigt kommer försvinna från näthinnorna.

Det finns egentligen ingenting som inte redan har sagts angående det här som behöver sägas igen. Vi försöker alla redan att hålla reda på allt som våra barn gör på nätet, grejen är bara att det är näst intill omöjligt att hänga med i svängarna. Det bara väller in ny dynga varje dag från den fronten.

Det bästa jag kan tänka mig att göra är att försöka ge barnen ett sunt sociala medie-förnuft så att de själva kan göra en bra bedömning, och det gör man enklast (tycker jag) genom att ha lite koll på vad för trender de håller på med så att man kan diskutera problemen och hur man eventuellt kan delta på ett schysst sätt. Ofta kan ju den kunskapen användas senare när nya trender bubblar fram.

Men det är att hänga med i allt som händer som är det svåra, , ofta blockar de här smarta ungdomarna alla torftliga vuxna som visar tendenser till goda råd.

Jag önskar att det fanns en sida där man kunde få uppdateringar och tips på vad som är “inne” på sociala medier just nu. Till exempel “aktuellasnaptrender.se” eller liknande. Och där skulle man kunna se exempel, få en beskrivning, och så ett förslag på hur man kan prata om just den trenden på ett bra sätt med sitt barn.  Det tror jag skulle kunna hjälpa oss vuxna att navigera lite i det här träsket som barnen lever stora delar av sina liv i.

Nej jag är verkligen inte avundsjuk på människor som växer upp idag. Tack gode Gud för att jag får vara 33 år 2018.

 

Tecken på vår kulturs undergång

Jag vill helst inte dra i de stora spakarna och använda ord som “nu är undergången nära” samtidigt som nån skakar en stor plåt i närheten så att det låter som åska, men just när det kommer till ASMR på youtube så vill jag verkligen göra det.

Vår kulturs undergång är nära [ljud av någon som skakar en plåt] och ASMR är ett av tecknen. Och för en gångs skull så har nåt jag skriver inte direkt koppling till min tro eller till någon text i Bibeln (såvitt jag vet) utan det är bara en logisk konsekvens av en befolkning som har tid och utrymme att fylla sitt huvud med saker av denna karaktär.

pexels-photo-321552.jpeg

Vad är ASMR?

ASMR är videor där människor viskar och gör ljud in i micken samtidigt som de filmar. Ljuden kan bestå i att kvinnor med långa naglar pickar och river på ett bokomslag och gurkor, eller så kan det vara nån som äter låt säga honung. De smaskar och slickar sig om läppar och fingrar så att det blir tydliga och distinkta men ändå lösa ljud. Många av ASMR-videorna är pornografiska även fast ingen är naken och jag blir förfärad när jag ser att även barn spelar in, för de vet ju inte vad de håller på med. Hos barn kan man se kommentarer från män som till exempel: “Viska mer”.

Människor beter sig helt svagbegåvat framför kameran och det här sitter alltså tusentals människor och tittar på och njuter av, av någon anledning.

Ja för jag blir bara irriterad. Nej irriterad är fel ord. Jag blir arg och illa till mods varje gång jag råkar se eländet. Vad i hela friden. Är det det här som händer när man bor i fred och trygghet länge? Är det det här man gör av sin tid när man inte har ett potatisland att skörda, en matta att tvätta och piska i timtal eller en ko att vakta och mjölka?

Idag kom barnen och sprang med datorn och skrattade och visade mig mig en ASMR på en ung kvinna som satt fast ett plastöra på micken som hon stod och slickade och sög på så att kletiga saliv-ljud bubblade fram i högtalaren. Barnen tyckte att det var det dummaste de sett då kvinnan var vuxen och uppsminkad och borde veta bättre (det var lite som att se en vuxen person söla vid matbordet som en bebis, vilket säkert också kommer bli video-trend snart, kom ihåg var ni hörde det först) och barnen såg inte det jag såg, nämligen att det den sliskande kvinnan gjorde var sexuellt.

Man kan se en kulturs undergång på många sätt. Det finns många intellektuella teoretiker som har skrivit böcker om det här på ett bildat och begåvat högskolebaserat sätt. Till exempel “man kunde se att Romarriket var på väg att lösas upp när…” och “Mongolernas kejsardöme började verkligen falla sönder när… ” . Jag säger att ett säkert symtom får vår västerländska kulturs sista refräng är ASMR.

Finns annat också som får mig att tänka “vår kulturs kollaps är nära” så klart men ASMR är det här lilla lilla exemplet på en mycket utbredd tendens som visar att vi är ett förvirrat, gränslöst och vilset omkringflackande folk.

En annan av sakerna är att det finns en rätt långt gången diskussion om att införa könsidentiteter som fungerar som nån slags volymknapp där man själv får välja var man befinner sig på en ickedefinierbar “könsskala” där “man” och “kvinna” finns med nånstans på skalan, men man kan inte säga exakt var. En sådan fundamental gränslöshet kan kanske kännas bra för några enskilda individer men det kan aldrig vara bra när man bygger ett samhälle.

(Vill säga att jag själv var anhängare av “könsskalan” tidigare och jag vill be om ursäkt för att jag har varit med att sprida dessa förvirrande idéer)

Vad ser ni för tecken på vår kulturs upplösning eller tror ni att den kommer att hålla ihop länge än? I så fall varför?

Större skor än mig

IMG_2900

Numera har den här lilla granna pojken en skostorlek som jag aldrig någonsin ägt ett par skor i. Nämligen storlek 39.

IMG_2901

Min storlek stannade vid 38 och där har den hållit sig. Mina är de bruna. Nu får vi se på vilken siffra hans fötter stannar. Det är som ett jättelångsamt lyckohjul på Liseberg.

Den sämsta barnlåten #förstapris

Jag prenumererar på Goboken som är en tjänst där man får hem dåligt översatta böcker från danska (?) en gång i månaden. De första tygböckerna är jättebra pga prassel och snören men efter dem har jag avbeställt det mesta. Denna månaden blev jag dock lite sugen på en gullig bok med barnsånger.

Öppnade boken och ångrade mig:

IMG_2888

Fy. Har alltid avskytt den här.

Minns när vi sjöng den på dagis och alla barnen stod i ring och sjöng runt en fröken som format ena armen som en snabel. Sen hämtade fröknen en “annan elefant” som också formade sin arm som en snabel. Och så fortsatte det så, barnen lunkade omkring i rad med sina armsnablar, till alla barnen blivit “elefanter”.

Det var outhärdligt tråkigt och meningslöst. Ja, många barnlekar och sånger är meningslösa. Det kan man kanske säga? Men det här är faktiskt i en klass för sig.

Det spelade ingen roll om man fick bli elefant tidigt eller sent i “leken”, det var lika tråkigt hur man än gjorde.

Jag tycker att “En elefant balanserade” påminner om hur sysslor i vuxenlivet kan kännas ibland. Som till exempel när man måste ut i regnet för att köpa buljongtärningar och potatis till middan, trots att man inte har nån lust. Och det är två kilometer till affären och man har ingen bil. Ni vet den känslan. Den känslan fick jag nog första gången i livet när vi sjöng den här låten på dagis. Man ställde sig i ring och såg fröken forma sin arm som en snabel och man tänkte, åh nej… inte den här igen. Och så satte man igång autopiloten och bara sjöng och spelade med samtidigt som man i sitt inre hörde en osynlig brun ton.

Ekorrhjul. Det var känslan av att vara fast i ett ekorrhjul som jag fick!

Den påminner mig faktiskt lite om den där låten “Man vänjer sig” av Kjell Höglund.

Vem hade kunnat ana att jag var ett barn som inte många år senare skulle utveckla depression.

Nä jag är glad att vara vuxen. Att vara vuxen och ha barn är mycket bättre än att själv vara ett barn. I alla fall om man är en vuxen som inte är deprimerad och som har funnit meningen med livet.

Bilder från verkligheten

Idag var jag inne i stan och bläddrade lite i böcker som handlade om verkligheten.

IMG_2823

Men något som gjorde mig väldigt upprörd var så klart att barnvagnen i boken är framåtvänd. Man ska inte vända barn framlänges förrän de är 14 år. Så jag köpte inte boken. Visst, förr eller senare måste Stig konfronteras med verklighetens misär men så länge jag kan skjuta på det desto bättre.

Såg den här produkten också när jag sökte på “vest” på wish.

IMG_2826

Känns det här jättesäkert? Med massa eld och flammor och röd hetta av brinnande kol inuti sin väst? Hade väl bara fattats om mannen ifråga rullat in sitt spädbarn i västen och släpat den efter sig i ett snöre. Därför köpte jag inte västen. Visst, förr eller senare måste Stig konfronteras med verklighetens självantändande västar men så länge jag kan hindra det så gör jag det.

Och ska vi tro på att varan ifråga har sänkts från priset 2701 kr till 374 kr eller är det dags att ringa Leif GW Persson om en expertkommentar?

 

Kristen subkultur och hemligt kristet beteende #andlighet #bönmöte #manlighet

Idag tänkte jag att jag skulle skriva lite kring följande bloggförslag

Jag hade tyckt det varit intressant med ett inlägg om kristen subkultur – finns det särskilda sätt att bete sig bland kristna? Vad tänker du om det, är de i så fall positiva eller negativa? Hur var det att komma in i den nya subkulturen som nykristen (om det finns någon särskild kultur)?

Och jag tänkte att jag ska fokusera på en enda sak här: bönemötena.

Det var en sak som gjorde mig inte bara lite, men väldigt förvånad, när jag kom till tro.

Som utomstånde och som andligt lagd person så kan det vara lätt att tro att de enda som samlas för att tala andlighet och göra andlighet och bekräfta att andevärlden finns är människor som håller på med meditation, yoga, seanser och stenar och energier. Ja jag tänkte då aldrig i livet att kristna skulle hålla på med andligt sökande. Jag tänkte att vettiga kristna samlades, lyssnade på nåt tråkigt om att vi alla måste hålla varann i hand och säga välkommen, och så tänkte jag att de åt sina kakor, kände lite gemenskap, och sen gick hem till sitt. Och det var jag noll intresserad av. Gemenskap har aldrig varit min längtan, inte medvetet i alla fall. Jag har längtat efter andliga svar. Inte prat om att alla måste vara snälla!

Men se jag hade fel. Det är jättevanligt att kristna samlas för att tala om livet, både andligt och oandligt vardagligt, och att be tillsammans. Bön kan man nog nästan säga är den himmelska och rena och äkta motsvarigheten till den onda och missriktade seansen. Den stora skillnaden är att vi kristna aldrig aldrig någonsin söker efter eller talar till de döda eller nån annan suspekt andemakt (tex änglar), utan vi söker bara Gud (Gud har änglar men de söker man inte).

Och detta andliga sökandet efter Gud och den andliga längtan bland vanliga svenssons-människor som går till kyrkan förvånade mig enormt.  För det var inte bara det att de gjorde det, det var så normalt och allmänt bland dem.

I den bönegrupp jag blev inbjuden till så var det folk från alla möjliga olika församlingar. Församlingar i Kungälv, Ytterby, Göteborg och fler ställen utefter kusten här. Olika samfund också. Svenska kyrkan, Pingst och säkert nåt mer (EFS? RSU? LMU? Har inte lärt mig det där). Men alla med en gemensam nämnare – Jesus.

Jag är alltså inte ensam om att tro på den Jesus jag beskriver här på bloggen. Det är rätt vanligt att man tror på honom. Bland alla möjliga professioner. Byggbranschen, sjukvård, skola, kollektivtrafiken, och så vidare.

Ungefär så här har mestadels av de bönemöten jag varit med på gått till:  Människor i alla möjliga åldrar samlas i någons hem, äter/fikar, pratar om vardan, pratar om Gud, sjunger andliga kristna sånger tillsammans (alltid är det nån som kan spela gitarr och ofta är det nån som sätter sig och dunkar på nån låda som står på golvet?) och så ber man tillsammans.

Och här är en sak som jag var så… ja, förvånad över: Folk delade med sig av vad de bar på sina hjärtan. Alltså på riktigt. Det kunde handla om sjukdom i familjen, om ångest, om oro, om konflikter på jobbet, dålig självkänsla, ont i foten – you name it. Folk delade med sig och man lyfte sen tillsammans upp det i bön. Och så kan man, när man ber, så klart också få svar. Det kan vara svar i bilder, det kan vara profetiska ord. Det är lite av poängen med bönmöten. Att man räknar med att Jesus är där. Det har han ju lovat att han ska vara.

“Ty var två eller tre är församlade i mitt namn, där är jag mitt ibland dem” Matt 18:20

Och det är han. Allra oftast är han det. Och han talar och berör med olika uttryckssätt. Kom ihåg detta ni som tvivlar: han är på riktigt.

En annan sak förvånade mig också: hur männen betedde sig med varann. De berättade sin ängslan för varann, fick klappar, kramar, ibland var där även tårar. Det finns också enskilda möten för enbart män, och vad de gör där vet jag inte, men jag vet att de delar livets kamper även på såna möten.

Och jag vet hur det finns män som sekulärt arbetar aktivt för att fixa ihop middagar där män ska kunna känna sig fria att snacka känslor och vara mjuka med varann. Mäns hårdhet är inte sällan ett stort problem som påverkar hela samhället.

Och så samlas kristna män och är mjuka helt naturligt på nåt sätt. Utan att nån utanför riktigt vet om att det är så. Ja jag visste det i alla fall inte. För det är inget de direkt skryter med eller för upp på tal helt apropå ingenting. Tror de flesta av dem inte ens reflekterar över att det här är väldigt speciellt och unikt i kontrast med övrig samhällskultur.

Det är kanske överflödigt för mig att säga det här för det märks nog på hur jag berättar om det, men jag tycker så klart att det här är positivt. Jag tycker väldigt mycket om bönemöten. De jag har varit på har varit trygga, lugna (utöver småbarnen), varma platser där man får vila en stund både andligt och oandligt.

Jag hade gärna pratat mer om det här, men det är lika bra att jag inte gör det, för det är redan långt och jag orkar inte lägga in nån bild, så ni får ta detta inlägg som det är.

Nu måste jag sova (igen). Ha det bäst. Och kom ihåg – Jesus söker er och vill ha en relation till er! Hur lökigt det än må låta (obs det är inte lökigt).

Urgulligt och vardagligt men ändå superövernaturligt i Bibeln

Fick det här bloggförslaget

Olika kapitel i Bibeln ex ordspråksboken och berätta vad du tycker om/uppfattar det som ?

Och jag tänker att jag ska dela med mig av ett stycke från Domarboken (Domarboken 13) när Simsons föräldrar Manoa och hans fru, som är infertil, får reda på att hon ska föda en son.

(Skriver kort om vad Domarboken är längst ned i inlägget)

Jag vill dela det stycket för mitt hjärta blir alldeles mjukt och gosigt när jag läser om deras reaktion och hur de hanterar meddelandet från ÄNGELN (de fattar inte ens att det är en ängel förrn i slutet!). Det är så vardagligt ängsligt och trevande, att jag bara vill krama dem allt jag kan. Inget klipp med kattungar och söta djur på internet, INGET, har fått mig att känna såna gullkänslor, som när Manoa och hans hustru får reda på att de ska få en son och de snubblar omkring för att försöka ta emot budbäraren och budskapet så gott de kan. Jag menar frun hade ju fått höra allt som behövde höras, men Manoa blev osäker och var väl rädd att missa nåt, så han bad Gud att sända budbäraren igen. Och när han kommer så vill Manoa tillreda en get.

Och som jag älskar när de väl inser att de sett en Herrens ängel, och Manoa börjar ängslas över att de kommer att döden dö för vad de sett, och frugan, som är mer logiskt lagd bara “äh om Herren ville att vi skulle dö skulle han väl inte göra sig besvär att berätta allt det här och dessutom umgås med oss medans vi sprang omkring med den där killingen” typ.

Jag tänker att jag lägger in stycket direkt från Bibeln nedan så får ni läsa själva – den gör sig bäst i original.

Här har ni Domarboken 13, direkt från fantastiska älskade Bibeln: 

“Israels barn gjorde åter det som var ont i Herrens ögon, och Herren gav dem i filisteernas hand i fyrtio år. I Sorga levde en man som hette Manoa, han var av daniternas släkt. Hans hustru var ofruktsam och hade inte fött några barn.

Men Herrens ängel uppenbarade sig för hustrun och sade till henne: “Se, du är ofruktsam och har inte fött några barn, men du skall bli havande och föda en son. Se nu till att du inte dricker vin eller starka drycker och inte äter något orent. Ty se, du skall bli havande och föda en son, och på hans huvud skall ingen rakkniv komma, ty pojken skall vara en Guds nasir redan från moderlivet. Han skall påbörja räddningen av Israel ur filisteernas hand.”

Då gick hustrun in och berättade detta för sin man och sade: “En gudsman kom till mig. Han såg ut som en Guds ängel, mycket fruktansvärd. Jag frågade honom inte varifrån han var, och han lät mig inte veta sitt namn. Han sade till mig: Se, du skall bli havande och föda en son. Drick nu inte vin eller starka drycker och ät inte något orent, ty pojken skall vara en Guds nasir från moderlivet ända till sin död.”

pojkensimson.jpg

Då bad Manoa till Herren : “O Herre, låt gudsmannen som du sände hit komma tillbaka till oss för att lära oss hur vi skall göra med pojken som skall födas.” Gud lyssnade till Manoas röst. Guds ängel kom tillbaka till hans hustru, när hon satt ute på marken och hennes man Manoa inte var hos henne. Då skyndade hustrun genast i väg och berättade det för sin man och sade till honom: “Se, mannen som kom till mig häromdagen har uppenbarat sig för mig.”

Manoa steg upp och följde med sin hustru. När han kom till mannen, frågade han honom: “Är du den man som talade med min hustru?” Han svarade: “Ja”. Då sade Manoa: “När det nu går som du har sagt, hur skall vi då bära oss åt med pojken? Vad skall vi göra med honom?” Herrens ängel svarade Manoa: “Din hustru skall ge akt på allt det jag har sagt henne. Hon skall inte äta något som har vuxit på en vinstock, och vin eller starka drycker får hon inte dricka, inte heller får hon äta något orent. Allt vad jag har befallt henne skall hon hålla.”

Manoa sade till Herrens ängel: “Låt oss få hålla dig kvar, så skall vi tillreda en killing åt dig.” Men Herrens ängel svarade Manoa: “Om du än håller mig kvar, skall jag inte äta av din mat. Men om du vill tillreda ett brännoffer, så offra det åt Herren .” Manoa förstod nämligen inte att det var Herrens ängel. Manoa sade till Herrens ängel: “Vad är ditt namn? Vi vill ära dig, när det som du har sagt går i uppfyllelse.” Herrens ängel sade till honom: “Varför frågar du efter mitt namn? Mitt namn är Underbar.”

Manoa tog killingen med tillhörande matoffer och offrade det på klippan åt Herren . Då lät han något underbart ske inför Manoas och hans hustrus ögon. När lågan slog upp från altaret mot himlen, for Herrens ängel upp i lågan från altaret. Manoa och hans hustru såg detta, och de föll ner till jorden på sitt ansikte. Sedan visade sig Herrens ängel inte mer för Manoa och hans hustru. Och Manoa förstod att det var Herrens ängel. Manoa sade till sin hustru: “Nu måste vi dö, eftersom vi har sett Gud.” Men hans hustru svarade honom: “Om Herren hade velat döda oss, hade han inte tagit emot något brännoffer och matoffer av vår hand och inte låtit oss se allt detta, inte heller hade han sagt oss detta.” Därefter födde hans hustru en son och gav honom namnet Simson. Pojken växte upp, och Herren välsignade honom. Herrens Ande började verka på honom, medan han var i Dans läger mellan Sorga och Estaol. “

Visst är de underbara! Och det är så vardagligt. Jag kan nästan höra träskorna klappra när de sprang hit och dit för att fixa offereld (de hade säkert inte träskor men ändå). Och jag tycker att Bibeln rätt ofta är så här. Mitt i allt det högheliga skymtar man vardan.

Sen är Simson också en väldigt excentrisk filur må jag säga.

Kort om domarboken:  Jo det är så att Guds utvalda folk hade en hemsk ovana att glömma Gud och börja följa omkringboende hedningars seder och bruk och tillbe deras gudar. Då satte Gud in domare (typ ledare) som ledde folket tillbaka till Gud och styrde och hjälpte och höll ordning. Så fort de här domarna dog så avföll Israel och började följa andra gudar igen. Och så där var det, gång på gång på gång på gång. Hela gamla testamentet är som en enda stor “GUD VI LÄMNAR DIG ALDRIG” “hejdå Gud” “GUD TA TILLBAKA OSS” “Bye bye Gud” ) (jag antar att just nu befinner vi oss i Sverige i en slags bye bye-Gud-period, efter att ha varit kristna ett tag).

 

När lydnad är frihet

Jag fortsätter era förslag på ämnen.

“Kommer inte på något speciellt ämne men gärna ett till inlägg i kategorin “Så tänkte jag då och så här tänker jag nu”

Okej!

En sak som har gjort mig ganska betagen sen jag blev Jesustroende är skiftet i min inställning till lydnad.

Innan trodde jag nämligen att lydnad var samma sak som fångenskap och jag tänkte att människor som värdesätter lydnad är hjärntvättade, saknar förmåga att reflektera och analysera och därför är benägna att göra lite vad som helst. Typ mörda.

Nä lydig vill man inte vara. Man måste tänka själv.

Jag hade hört, om och om igen, att man måste “tro på sig själv” och “följa sitt hjärta” och så vidare. Jag hade lärt mig att den som känner mig bäst är jag själv, och jag hade också lärt mig att min magkänsla faktiskt försökte berätta för mig hur jag bäst skulle leva mitt liv.

När jag hörde om människor som ville “lyda Gud” och “följa Jesus” så tänkte jag nog lite att de var dumma i huvudet. När jag hörde “lyda Gud” så tänkte jag på terrorister med bomber runt midjan.

För mig var frihet att  “gå sin egna väg”, “följa sitt hjärta” och “veta vad som är bäst för mig själv”, för det var ju vad jag hört enda sen jag var liten och såg på fnissande My Little Pony på tv. Och varför inte lyda dem. De är ju så lyckliga.

mylittlepony.jpg

Så hur blev det för mig när jag skulle följa mitt egna hjärtas röst? Hjärtat var mörkt och hårt och utsöndrade kopiösa mängder skit. Och hur gick det med den där tanken att man skulle känna sig själv bäst? Jag hade ingen aning om vem jag var!

Jag försökte hitta mig själv på olika sätt och följa magkänslan hit och dit, men inte blev jag tillfredsställd med de “svar” jag fick.

Det var när jag slutade leta efter mig själv och vem jag är, och i stället vände mig efter Jesus och den han är, som jag förstod vem jag är.

Och då förstod jag också att det finns någon som vet mycket bättre än mig, och att om jag följer hans rådgivning så blir jag fri att vara den han skapt mig att vara redan från början.

Frihet är alltså inte att vara den man vill eller “känner för”, det är att vara den man är. Och vet man inte vem man är så finns det en som vet. Det är vad jag har upptäckt.

Nu vänder jag mig till dig som läser som inte är troende och som tycker att det här med att lyda Bibelns Gud låter väldigt ofritt. Föreställ dig att följande skulle vara sant:
– Att du är skapad
– Att den som har skapat dig vet exakt allt om dig
– Att den som har skapat dig har även skapat världen som du lever i
– Att den som skapat dig och världen du lever i och som satt upp reglerna och alla mekanismer, synliga som osynliga, också är oändligt god och vill dig det allra bästa i all evighet.

Om du i hjärtat förstod att allt det här stämde, skulle du känna dig fångad eller befriad av hans vägledning genom livet? Och skulle din lydnad under honom betyda att du har mindre förmåga än de som inte har honom, att “tänka själv”?

Alla lyder vi under någonting. Alltid är det nåt som formar våra tankar.

Vem eller vad lyder du helst?