Två saker som fått mig till tårar idag

Jag har blivit så blödig det senaste men idag måste det ha nått nån slags kulmen. Ögonen har blivit oväntat överbefuktade  flera gånger idag och dessutom på jobbet. 

Här är anledningarna till mina tårstänkta stunder:

    1. Kvinna födde barn i bakluckan i Östra sjukhusets parkeringshus
      Jag bara tänkte mig känslorna som måste gå genom en ung födande mammas huvud när hon rätt upp och ner måste föda i en baklucka när hon säkert förväntat sig att föda inne på en avdelning. Det var nästan så jag kunde förnimma dramatiken när navelsträngen låg kring halsen och höra barnets första skrik, och så barnmorskornas reaktioner när de till slut kommit ned till parkeringen och fann den nykläckta lilla familjen där i garaget som säkert luktade av motorolja och fostervatten. Det är så dramatiskt och vackert, och så blandningen mellan parkeringshus och ett nyfött barn. Wow. f7f

      Min mamma födde förresten min lillsyrra i en taxi en gång i tiden. I en korsning i Tallträsk. Även syrran hade navelsträngen runt halsen men det löste barnmorskan hjältemodigt och handfast. Alltid när vi for till Lycksele brukade mamma peka mot den där korsningen i Tallträsk och utropa: DÄR FÖDDES VANJA. Och så såg man mot den slätstrukna grå infarten och förstod att även på oansenliga platser har det skett storslagna ting. Här kan ni se på infarten i google maps om ni vill. Här är min lillasysters instagram. Som sagt: storslagna ting.

2. Den här bilden:

Screenshot_20171110-112341

Den fick mig att tänka på mina två födelsedagar, 25 januari då jag föddes av min jordiska mor och 25 augusti då jag blev född på nytt av min himmelska far. Jag minns inte min första förlossning men min andra var väldigt speciell och ja… det är helt enkelt stort när man alltid undrat och plötsligt får inse meningen med livet.

3. Den här plastkorven fylld med köttfärs som vi fick med Linas Matkasse.

 

meatfaers i korv

Med risgrynsgröt är det väl acceptabelt och man kan stå ut när det rör sig om sylt, men köttfärs..? Vad kommer härnäst? Grädde i mjällschampoflaskor? Man packar inte in köttfärs i plastkorvar. Sjukt opraktiskt också för köttfärsen är helt kompaktiserad och hård och står man inte och finfördelar det noga så blir det klumpar när man steker det. Fast nej jag började inte gråta av köttfärskorven. Men jag kunde inte låta bli att posta om det när jag såg bilden liggandes i mitt bildgalleri. Det är därför bara de två första punkterna i denna lista räknas. Den här sista kan ni ignorera. 

Äventyr i Malmö 

I helgen har vi äventyrat lite i Malmö. Och med äventyr menar jag inte att åka gummiflotte nedför en fors eller utforska kloaker utan då menar jag mer äventyr som i att ”vi åkte till ett annat län för att det bryter mot vardan”.

Tänk att det bor människor i Malmö.  Riktiga, levande skåningar. Att det bor skåningar i Skåne är en fakta som jag aldrig någonsin ifrågasatt eller tycker är konstig men när man får se det med egna ögon så får teoretisk kunskap som man tar för givet nytt liv och det slår en att här är det normala att vara skåning och här föds nya skåningar varje dag. Varje varje dag nya skåningar. Det är absolut inga konstigheter men ändå väldigt annorlunda mot där jag kommer från där det i princip bara levereras norrlänningar oavsett vilken riktning man kör i tiotals mil. Här räcker det att man åker 10 mil norrut och vips så är det Halläningar som alstras. Eller 10 mil söderut och vips så är man i södra Frankrike. Trots detta är skåningar inte ovanliga, särskilt inte på Sveriges Radio.

Ja vad ska man säga. Man får perspektiv.

En annan sak: Malmö kändes väldigt stort, större än Göteborg. Familjen sa samma sak. Vi alla häpnar när vi tänker på att Malmö är mindre än Göteborg.

Vi besökte i alla fall till exempel reptilhuset och teknikens hus. Jag tog lite bilder men jag är för lat för att lägga upp. Jag kommer nog tyvärr aldrig bli nån storbloggare som lockar läsarna med foton.

Ett av barnen ville ABSOLUT åka till ”the turning torso” och se den på nära håll. Själv har jag aldrig hört talas om ”turning torso”, jag visste inte att det existerade, än mindre att det skulle kunna vara intressant för ett mellanstadiebarn att åka dit och stå och trampa på parkeringen utanför (det är ett vanligt bostadshus så det är inte lämpligt att gå in).

Frågar man mig så tycker jag att ”torso” är ett bland de vidrigaste ord som finns i den svenska vokabulären. Torso nämns aldrig i bra sammanhang utan det nämns bara hos läkaren i samband med obduktion eller i styckmordsfall. Hur kan man vilja döpa någonting som man tycker är vackert till något som innehåller ordet torso? Och hur kan man vilja ha något som heter ”turning torso” mitt i sin stora vackra stad? Det kommer jag aldrig kunna förstå. Aldrig att jag spontant skulle vilja bo där eller ha konferenser där och så vidare. Mitt förslag till staden Malmö är att de döper om denna byggnad snarast. Nuvarande namn ger ju tyvärr vibbar om att det är nåt helt sjukt som pågår där. Nånting som skulle få det att vrida sig i bröstkorgen på en om man visste. Typ som bostadshuset i Rosemarys baby.

Nä nästa stad som får för sig att bygga en byggnad och döpa den till nåt i människokroppen: bygg en pelvis!! Pelvis är ett av mina favoritord i hela engelskan. Varför inte twisting pelvis. Gör det och jag kommer att vara jätteglad för att ni läste min blogg och lyssnade på mig.

Jag är i alla fall nöjd över dagsvistelsen i Malmö.

Om jag har någon läsare som är kunnig när det kommer till Malmö så får du gärna träda fram och ge tips på vad en barnfamilj kan hitta på vid nästa besök.

PS. Jesus lever och det som står om honom i Bibeln är sant. Alltså ifall nån glömt. DS.

Möt högtiden som hade kunnat bli populär i stället för halloween

Som sagt så tycker jag att halloween är obegripligt. Släpper vi in vad som helst bara för att få ha ”lite ljus i höstmörkret”? (som en del konstigt nog beskriver halloween som)

Men det leder till en spännande följdtanke: vad annat hade svensken kunna ta till sig som högtid för att ”ha nåt att göra mellan sommar och jul”?

Jag tänker… Buskis!!

Hur skulle det här kunna gå till då? Hur skulle samhället och gemene invånare på fullaste allvar kunna släppa in buskis så till den grad att det blir en högtid för vuxna men framförallt för barn? Ja på samma vis som Halloween tänker jag mig.

buskis

Det börjar med att buskisrevy sänds på tv ibland och man därigenom får inblick till denna främmande kultur. 

Det är lite konstigt tycker man men det är som en bilolycka för även fast det är förfärligt så vänder man inte bort blicken. Det är något som lockar och fascinerar. Man undrar hur det är att bo i Falkenberg där buskis varit sed sedan världens grund anlades. Hela bygden där är väl som en enda stor buskisrevy? Man vet inte så mycket och det känns annorlunda, kanske spännande, nästan som en annan värld.

Men mest tycker man att buskis är sanslöst tråkigt och osmakligt och man tänker i princip aldrig på ämnet. Man saknar det inte och man har inget behov av det. Det nämns ibland i förbifarten och ibland ser man någon buskisrevy-skådis gästa bingolottosoffan men mer än så är det inte.

Plötsligt en dag i oktober lägger du märke till hur det säljs brevbärardräkter, prästskrudar och konstapelkostymer i affären.

Bredvid står plastpluntor, guider hur man får till sin halländska, träskor (i plast) och nåt som heter ”snålvatten” som gör att man spottar när man pratar. Du fattar ingenting. Är det här buskisattiraljer? Men buskis är ju inte ens roligt det är ju nästan alla överens om? Eller?

Året går. Det blir oktober igen. Folk börjar hålla fester med buskistema. Varför?

Jo, för att butikerna har så många buskisgrejer ute på hyllorna nu och visst, det är plastigt skräp alltihop, men det är så billigt att till och med barn kan ha råd till det med sin veckopeng. På buskisfesterna sitter man vid raggliga altanmöbler, smygsuper och beter sig fumligt med fruntimmer som alla är bitska, fräcka och gifta. Och så gömmer man sig i garderoben eller ett utedass (ett fejk, som man köpt i kartong på Rusta) när ”karln i huset kommer hem från jobbet”. Ibland är det en väldigt arg svärmor som kommer på besök. Då gömmer sig även karln i huset inne i pappdasset.  Men inte utan att alla snubblar ut någon gång under kvällen naturligtvis. Festens höjdpunkt every time är när nån snubblar ut ur nånting eller snubblar över huvud taget.

Året går. Det blir oktober. Nu börjar förskolor att göra små häften tillsammans med barnen där man samlar sina bästa fräckisar.

Man bygger också sina egna revykulisser av mjölkkartonger och plötsligt vill alla ungar klä ut sig till präster, lantbrevmän och militärer på permis som går från hus till hus för att ”få säj en sup” (alltså få godis). Ibland kommer någon ut från husen och möter barnen genom att jaga dem och skrika saker i stil med ”nu har du sänkt kroken i fel pimpelhål!”. Folk börjar köpa scenlampor för att få fram känslan av solig sommardag oavsett väder eller tid på dygnet.

Året går. Nu är butikerna ännu mer fyllda med scenlampor och buskisrekvisita lagom till oktober. Folk som är lite festsugna och allmänt uttråkade ser en självklar ursäkt att hitta på nåt ”sköj” i buskisanda. Mammor som suktar efter ”lite ljus i höstmörkret” och något nytt pysseltema att arbeta med slår ihop händerna av glädje och skriker så spotten flyger –  efter älgjakten blev det ju några kadaverbitar över och de kan användas som material till spexiga tandproteser för hela familjen!!

elktooth

När ytterligare några år har gått så finns det fortfarande människor som inte har kunnat köpa det här konceptet och som undrar när och hur detta blev en högtid och om det nånsin kommer att få ett välförtjänt slut. För det smög sig liksom bara på. Hur kommer det sig att annars helt sansade vuxna människor väljer att fyllesmyga runt husknutarna utklädda till adjunkter, ömsom skrikpratandes, ömsom slickandes om läpparna? Hur kommer det sig att vanliga Svenssons fotograferar sina små barn bredvid snuskiga gubbar som gör klumpiga närmanden på damer iklädda förkläden, och lägger upp bilderna på instagram? Hur blev något som tidigare var förpassat till repriser på SVTs sämsta tv-sommar-tider plötsligt acceptabelt på öppen gata i oktober?

Buskisrevy på Liseberg springer till exempel stånkande anställda omkring och låtsas dölja obekväma erektioner från gästerna varav de flesta är under 10 år. ”Jätteroligt, mina barn älskade det, tack så mycket!! ” skriver helt vanliga äppelkäcka mammor på Lisebergs facebooksida, och Liseberg tar ära i ett hitta på det ”bästa humoristiska buskissunket för barn”.

Diskussioner uppstår. Kan man vara en bra förälder även om man nekar sina barn att  ”tigga supar” med sina vänner? Blir de inte utanför och mobbade och får men för livet om man nekar dem? Hur förklarar man på ett bra sätt för vännen som vill ta ungarna till ”Buskisrevy på Liseberg” att man inte tycker att det är vare sig verkar lämpligt eller kul, utan att vännen blir besviken ända in i sitt innersta och man får rykte om sig att vara en glädjedödare?

Och hur gör man när skolan arrangerar ett disco med temat ”brännvin och gubbslem”. Du har hört att någon ska komma utklädd till sexuellt frustrerad rapsbonde till exempel och det oroar dig. Går det att hålla barnet hemma utan att barnet ifråga blir socialt utfryst i skolan? Eller går det att kompromissa? Hur skyddar man sina barn från det värsta av buskissnusket utan att folk tror att man tycker att all sexualitet är något skamligt och att man vill tvinga sina barn från allt som tillhör humor, kreativitet och en normal uppväxt?

Ytterligare nåt år går. De som någon gång orkar ge någon slags öppen kritik mot högtiden ”kan inte ta saker och ting med en gnutta salt”. Man får höra att vadå, det är väl inte så farligt. När man nämner de obsceniteter som sker överallt och precis framför småbarn så får man höra att vadå, vissa använder ju faktiskt bara högtiden till att koka ”starksaft” och baka små söta ”rönkeböllar” under glädje och skratt och det är faktiskt det finaste människor kan göra tillsammans. Vill man att folk ska ha tråkigt i stället? Vill man verkligen folk så illa?
Människor som hör kritiken tycker att det känns som ett hån och ett krokben riktat mot småbarnsfamiljer.

Man får höra att vi BEHÖVER faktiskt en helg där man kan gå all in på alkoholism, kärleksaffärer, sexuellt problematiskt beteende och dåligt omdöme! Ta bara Sir Eddie Meduza* (han har blivit adlad postumt) och hur otroligt folkkär han är i stugorna. Vi svenskar bär uppenbarligen snusk och under bältet-humor inom oss och får vi inte leva ut det lite under Buskisrevyhelgen så kanske vi börjar idka kannibalism i ren och skär frustration och det leder ju till att människor DÖR. En läkare i morgonens tv-soffa bekräftar att Buskisrevyhelgen räddar liv. Malou von Sivers och statsministern gör gemensam sak och går tillsammans ut och berättar i direktsänd media att det är obegripligt hur svenska folket förr över huvud taget kunde hålla ihop sina atomer mellan sommar och jul då det är så jättetrist och jättemörkt – och för en gångs skull är Sveriges feminister och Joakim Lamotte överens. Många ser detta som ett tecken på att vi som samhälle är på väg åt rätt håll. Buskisrevyveckan förlängs därför med sju röda dagar i almanackan och nationalencyklopedin beskriver veckan som det optimala tecknet på att sann frihet äntligen trätt in världen. Socialt inkompetenta konstaplar sätter de som protesterar i fängelser (köpta på Rusta). Kungafamiljen tar avstånd från firandet och monarkin avskaffas. Nu är det inte långt kvar**.

* Sir Eddie Meduza är egentligen långt ifrån buskis men högtiden har efter många år släppt på sådana definitionsfrågor och gränsen för vad som är buskis och vad som bara innehåller alkohol och snusk har helt suddats ut.
** Till domedagen.

——-

Okej jag blev kanske lite carried away där i slutet men annars så tycker jag att det här scenariot beskriver rätt bra hur jag tycker att halloween känns. Några som läser det här kanske tänker att ”vadå, det här låter jättebra!!” och det beror i så fall på att det här är en bättre idé än vad halloween är.

Några tankar om halloween

Som ni säkert kan förutse/redan vet så gillar jag naturligtvis inte halloween. Jag menar, hur skulle jag kunna göra det? Halloween är extremt o-älskvärd. Och det är inte bara för att den är djävulsk och ful och kommersiell och smaklös och trist, utan det är även för att jag inte har några som helst band till den. Halloween fanns inte när jag växte upp och nu när det har poppat upp som en jobbig gubben i lådan så är jag mest förvånad över att folk 1. har gått på det 2. över huvud taget tagit emot skräpet.

En kompis delade den här bilden på sin instagram:

Screenshot_20171030-101110

Och jag håller med. Men jag undrar ändå varför just självskadebeteende och självmord men inte mord och tortyr.

Och jo jag tycker att man ska kunna skämta om allt. Men det är skillnad på enstaka råa skämt och högtider där råhet upphöjs och pågår i vad som känns som hur länge som helst.

Sen är det klart att det finns folk som lyckas vända halloween till något mysigt och harmlöst för sina familjer. Problemet med halloween är inte mysmänniskor som lägger manken till för att göra nåt kul och trevligt för sina nära och kära när tillfälle ges, människor som låter kreativiteten flöda. Problemet med halloween är halloween, och vad halloween är, står för och utsöndrar i sin grundbas och helhet.

Jag tycker att idaelisas har uttryckt enkelt och bra i det här inlägget angående hur hon ser på halloween utifrån ett kristet perspektiv, och jag känner att jag inte behöver tillägga så mycket där. För även om jag avskydde halloween redan innan jag blev kristen så avskyr jag det självklart ännu mer sen jag kom till tro på Jesus. Halloween är andligt sett rutten och Gudsfrånvänd (i sin helhet som sagt).

Hur gör jag med barnen då? 

Ja jag har ju två mellanstadiebarn och med barn i familjen med egna viljor kan ju saker bli komplicerade. Men i vårt fall har det hittills löst sig väldigt smidigt genom deras och deras vänners svala intresse. Jag har ingen direkt utstakad plan för ”möjliga situationer” utan tänker att man löser det väl allt eftersom eventuella situationer uppstår. Jag har inte utfärdat några förbud men bus eller godis kommer jag att säga nej till på grund av att jag tycker att den är så himla oförskämd och otrevlig.

Orden som krossade mitt hjärta mer än vad några andra ord har gjort

En dag när jag var liten fick jag höra orden som nog krossat mitt hjärta mer än något annat. ”Ingenting är evigt” var vad jag fick höra. Jag vet inte hur gammal jag var, minnet är diffust och utdraget, som att det rör sig över många år, men jag minns vad jag kände inombords. Jag minns desperationen, sorgen, men framförallt ilskan. Det fick inte vara sant. Det kunde inte vara sant. Var det verkligen sant?

”Allt har ett slut” fick jag höra. Det gjorde så ont i mig. ”Men nånting måste väl finnas för alltid?” frågade jag mamma. Jag satt på golvet i hallen. Tror jag höll på att ta på mig overallen och jag försökte hitta något i rummet som skulle kunna tänkas hålla för evigt. Jag skulle dö, min mamma skulle dö, skorna skulle gå sönder, byrån med. Blicken fastnade på olika saker, bland annat ett eluttag där mamma brukade plugga in dammsugaren. Vi hade ofta strömavbrott. ”Nej, allt har ett slut. Förr eller senare är allt vi ser och vet nu borta” sa hon. Det högg i min själ som tusen yxor. Varför leva över huvud taget om det är sant?

Jag fick se saker förändras, gå sönder och försvinna. Jag fick höra att jag skulle njuta så länge jag är barn för som vuxen skulle allt bli svårt, och jag fick höra att rymden är det enda som är evigt. För mig var det som att säga: ”allt gott har ett slut och det enda som är evigt är tomt och meningslöst”.

tumblr_mj0vvcqnZx1qdlh1io1_400

Jag kunde inte acceptera det. Jag ville inte acceptera det. Jag sökte efter det beständiga, det orörliga, det som håller, det som finns kvar efter att dammet blåst bort. Jag saknade det, jag behövde det, jag önskade inget hellre. Och det kändes ju som att det fanns, som att det borde, som att det måste finnas. Men var fanns det? Var skulle jag leta?

Musik var en sak som jag som jag tyckte kändes besläktat med evigheten. Därför stod jag inte ut med elgitarrer och elektrisk musik för jag kunde inte acceptera att något så tidlöst som musik skulle vara beroende av elkraftverk. Jag var som en gammal gubbe från 1800-talet på det sättet. Men när jag fick veta att alla mina favoritartister använder elinstrument och att det är normalt fick jag ge med mig och acceptera att även musik är beroende.

Jag sökte efter något att hålla fast vid, men ingenting som jag hittade stannade kvar. Allting bara förändrades, kastades om och gled ur mina händer. Även, och kanske särskilt, sånt som jag tyckte om.

Ilskan mot världen tilltog. Hur kunde den vara så ond och så meningslös? Hur kunde människor skratta, jobba och ha vänner om det inte finns nånting gott som aldrig försvinner? Hur kunde Gud, om han fanns, ha skapat nåt så korkat som detta liv och dessa kroppar, dessa sköra och beroende tingest i ständigt behov av tillförsel?

Vad var det för mening att hoppas på nånting alls om Gud är korkad och inget består? Vad var det för vits att anstränga sig? Varför kändes kroppen så tung? Varför gjorde det så ont?

Mot slutet blev sökandet allt mer desperat. Jag satt uppe om nätterna och ville inte sova. Det viktigaste av allt för mig var att hitta det där som fattades och som hela min kropp och själ längtade efter så mycket så att jag inte kunde stå ut. Jag läste i böcker, jag plöjde internet, jag prövade olika filosofier och tankemodeller. Vad är sant? Vad är lögn? Vad är det för fel på världen? Varför känns det som att inget som vi har fått lära oss stämmer? Varför måste jag leva? Hur hittar jag sanningen? Kan man förstå sanningen? Har jag en själ? Är jag en person? Finns jag? Och om jag finns, betyder det något alls? Kan jag lika gärna ta livet av mig? Eller skulle det bara göra smärtan ännu värre?

Jag fann inte det jag sökte nånstans. Ibland kunde det kännas som att jag var nära, som att sanningen låg som ett ord färdig på min tunga, men allt jag fann var ännu mer tomhet och ännu mer meningslöshet. Snart hade jag ingen kraft kvar. Ju mer jag sökte livet, desto mer ville jag dö.

Till den dagen då jag letade på rätt ställe.

Jag stod med en bok i mina händer. Den var på engelska, och den skulle hjälpa mig att bli av med de onda inre rösterna som jag förföljdes av.

Jag fattade inte att boken var en kristen bok. Jag trodde att det bara var en ”vanlig bok” som gillade att citera Bibeln. Hade jag vetat att den var kristen hade jag sannolikt inte köpt den.

Jag hade läst om Jesus många många gånger förr men den här gången stod det annorlunda om honom än vad jag var van vid. Jag var van med att Jesus användes som stöd för olika lösningar och teorier som folk kommit fram till. Nu stod det att det var Jesus själv som var lösningen.

logneromjesus

Förr hade jag hört om hans död på korset som något onödigt, eller som något som egentligen inte hade hänt (det går en del rykten inom andra andliga läror om att Jesus egentligen skulle ha överlevt och farit till Indien och gift sig). Nu läste jag att hans död på korset var sann och något som han gjorde för att jag skulle kunna bli fri.

Förkrosselsen som började hos mig när jag var barn, förkrosselsen över att ”allting har ett slut” läktes ihop i samma stund som jag släppte in Jesus i mitt hjärta och vår Eviga Gud tog emot mig i sin öppna famn.

Jag såg himlens änglar jubla och jag hörde Jesus själv säga till mig: Äntligen. Han sa det som att han väntat på mig i hela mitt liv. Som att hela himlen väntat på mig från dess att jag bara var en prick i mammas mage. Väntat på just den stunden när jag skulle vända mig till Jesus och på allvar säga: Jag behöver dig, jag behöver det du gjorde på korset. Hjälp mig.

Jag har aldrig blivit så förvånad.

Smärtan som börjat när jag var barn och som vid det här laget spridits som en osynlig sjukdom i hela mig försvann som i en vindpust. För hur kan man ha ont av något som man vet inte är sant? 

Jag såg det så klart nu. Allt har inte ett slut. Jag är en person. Jag finns. Jag är unik och jag är värdefull. Och Gud är oändligt smart och oändligt god och Jesus reste aldrig till Indien och skaffade familj. Och rymden? Rymden byttes ut mot fast mark under mina fötter. Gud har stillat min värld. Rymden är ingenting.

Innan Jesus förstod jag inte vad vitsen skulle vara med ett evigt liv. Tanken var motbjudande. Jag visste ju knappt hur jag skulle orka leva veckan ut och ännu mindre till jag var 50 år.

Men nu vet jag vad meningen med livet är.

Utomhusvästen – ett meningslöst plagg?

Jag vill bara säga att jag har börjat gå i tankebanor om att västen är ett meningslöst klädesplagg. Och då pratar jag alltså om den vadderade utevästen. Den som är gjord för utomhusbruk. Särskilt syftar jag på västar vadderade med rejäla material, till exempel dun.

När tusan är kylan av sådant slag att man måste isolera torson med rejäla material medan armarna kan lämnas åt sitt egna öde?

vast

För mig är det som att isolera väggarna i ett hus NOGA men så slänger man på en pressening eller filt som tak och hoppas att det ska fungera för det inneboende.

En gång i tiden, när jag var 19 år, köpte jag en gul väldigt lysande fräck väst på JC i Göteborg. Den kostade 600 spänn men det tyckte jag var värt ”för jag har ju aldrig några fräcka kläder annars”. År ut och år in hängde denna väst i garderoben och jag blev aldrig riktigt klok på när det var tänkt att jag skulle ha den. När det var svinkallt ute, men ändå tillräckligt varmt för att armarna skulle klara sig utan köldskador? NÅGOT SÅDANT VÄDER INTRÄFFADE INTE.  Så efter elva år skänkte jag den fräckt gula näst intill oanvända västen till pingstkyrkans second hand.

Annat är det med inomhusvästar. 

Min mormor till exempel hade alltid en väldigt lös stickad grå väst och den förstod jag mig kanske inte på när jag var barn, men nu förstår jag den.
Västar för inomhusbruk är som att gå omkring med en liten filt som är formsydd och anpassad för människokroppen. Det är alltså som en mysig filt – men praktisk och effektiviserad – man kan till och med ha den på jobbet utan att någon höjer på ögonbrynen!

Men utomhusvästarna? De förblir ett mysterium för mig.

vasthus

 

Tillägg senare under publiceringsdatumet: 

En läsare kommenterade och jämförde utomhusvästen med korta täckbyxor. JA! Exakt så!!

goretexshorts

 

Facebook – ett obehagligt och känsloutsugande monster

Jag skrev i förra inlägget om hur jag funderar kring att lämna facebook helt och jag vet jag vet, det här med att ”lämna facebook” har nästan blivit ett slagord som var och varannan facebookanvändare slänger sig med lite då och då utan att göra allvar av det. Många pausar facebook, även jag har gjort det flera gånger, för att sen återkomma när pausen är över.

radera facebook

Jag har alltid kommit tillbaka eftersom jag mitt bland alla nackdelar har sett så många fördelar. Där har jag kunnat dela länkar som jag tycker är viktiga (till exempel till min blogg ho ho ho) och där har jag tänkt att jag också kan ta tempen på min omvärld och bekantskapskrets för att se vad människor gör och vad de diskuterar. Jag har också inbillat mig att med facebook så håller jag kontakt med släkt och vänner.

Men jag tror att facebook har motsatt effekt. Visst jag kan dela länkar och tankar. Men jag tror att facebook mer och mer är en exeptionellt dålig plats för att ta tempen på omvärlden och när det kommer till att underhålla sitt sociala liv så är facebook förmodligen sämst.

Nyligen läste jag det här reportaget i Aftonbladet som på ett enkelt sätt (och med illustrationer!) beskriver hur Donald Trumps valkommitté använde sig av Facebook i presidentvalet. Det hela ger en liten smak om hur makthavare genom dessa tjänster kan manipulera de de vill, dit de vill, på ett sätt som dessutom kan upplevas som både behagligt, praktiskt och ”användarvänligt”.

Och jag finner det hela mycket frånstötande.

Man behöver inte vara konspirationsteoretiker (och för all del så är jag det med) för att känna att oboy, det här är inte bra.

Jag känner också att facebookfeeden gör mig känslomässigt störd och avtrubbad på ett sätt som jag verkligen hatar. 

Ni vet hur det kan vara när man scrollar i feeden.

  1. Det dyker det upp ett klipp på en gubbe som dansar salsa med sin hund. Hunden gör rytmiska höftrörelser till ”mexikansk musik” och det är jättegulligt. Man gillar. Man scrollar vidare.
  2. Nästa grej är ett inslag om trafficking och kvinnor och barn som säljs som sexslavar någonstans. En ung kvinna berättar med glasartad blick hur hon blev såld av sina egna föräldrar och sedan våldtagen upp emot 40 gånger varje natt. Man ser klippet klart. Empatisk som man är så har man gråtklumpen i halsen för de här stackars människorna. Man gillar inlägget. Scrollar vidare.
  3. Nästa grej är ett klipp där någon har klippt ihop de bästa scenerna från tv-serien The Office. Man tittar. Det är kul. Man gillar.
  4. Nästa klipp: ett dött barn ligger på en strand i Turkiet.

Och så fortsätter det så här. Skoj och allvar, skratt och gråt, blandat gränslöst på ett helt smaklöst sätt.

emotionalpervertedfacebook

Och jag känner personligen att det här gör något med mitt känsloliv som jag verkligen inte vill. Ska jag beskriva det med ett ord så väljer jag nog ordet perverst. Och jag vill inte ha perverst.

Jag är en kännande empatisk människa som de flesta är. Jag tycker om att jag kan känna och att jag har nerver inombords som gör att jag bryr mig. Jag vill värna om det här. Jag vill ta hand om det. Och det tror inte jag att jag gör genom att stoppa in och investera mitt känsloliv i denna cyniska och manipulativa onlineapparat som knådar och sticker och drar i det för att sen sälja det till vemhelst som vill ha det och som har råd.

Jag vill bry mig. Men jag vill inte bry mig på det sätt som facebook stimulerar mig till – några minuter i taget på nya saker hela tiden.

Ändå tvekar jag. Jag tvekar för att jag vet att jag är bra på sociala medier. Jag vet att jag inte skryter när jag säger att jag är bättre på sociala medier än de flesta. Och jag tror att om Gud vill så kan han nå en hel del människor genom mig och de sociala medier jag är medlem på. Men är det det han vill? Vad vill han att jag ska göra?

Jag vill inte göra något förhastat och radera något som är tänkt att användas innan jag fått svar. Så jag har inte raderat något än fastän jag egentligen vill. Tills vidare har jag pausat facebook och twitter. Jag postar inte längre på instagram (men har skapat ett privat konto som bara är för det direkta fåtalet) och jag är inaktiv på Snapchat.

Hur tänker ni andra kring det här? Hur tycker ni att facebook och liknande sociala medier känns? Hur mår ni när ni är online? Hur påverkar det er och livet runtomkring? Och sist men absolut inte minst: hur tänker ni kring hur informationen som Facebook samlar upp om er används/kan användas?