Man kan vara snäll utan Jesus, så vad ska man med honom till?

Jag såg att en text jag skrivit nu blivit publicerad i den kristna ungdomstidningen Insidan.

insidan.jpg

Ni kan läsa hela texten här.

Skillnaden mellan sig själv och ens egna barn

Ikväll har jag inte varit med barnen utan de har suttit på den enes rum och sett film. Jag har hört då och då hur de har skrattat och de verkar ha haft det gött. Men jag kan ändå känna att jag har slösat hela lördagen då vi knappt umgåtts. Det känns fel att inte umgås med dem på en lördag kväll. Jag får en känsla av misslyckande, slöseri är ett bra ord. Vad är det för poäng att vara ledig om jag inte spenderar tiden med mina barn.

Men så tänker jag på hur det var för mig själv. När jag var i deras ålder så var jag sällan med min mamma på lördagskvällen (än mindre min pappa). Jag umgicks med mina syskon. När jag var i deras ålder så lämnades vi ensamma och hade ett helt hus för oss själva, och vi var uppe halva nätterna och gjorde vad vi ville helt utan någon vuxens närvaro.

Så var har jag fått ifrån att det är livsviktigt att vara med sina barn på helgen och kvällarna? Haha, ojdå, nu när jag skriver det så verkar det som att jag tycker det för att jag inte hade det så, men det är i så fall verkligen ingenting medvetet som jag har tänkt på.

Jag såg dokumentären “Leaving Neverland” med de här två männen som vittnade om övergrepp som Michael Jackson utfört mot dem när de var små. De sa att de började inse vad som hänt dem när de själva fick barn.

Jag har aldrig varit utsatt för sexuella övergrepp men jag kan ibland tänka på hur familjesituationen såg ut när jag var liten, och se på mina egna barn och tänka att det skulle krossa dem om de fick uppleva att vi, som deras föräldrar, agerade på samma sätt som mina föräldrar gjorde. De skulle få panik, de skulle bli traumatiserade, de skulle må obeskrivligt dåligt och få djupa svårläkta sår.

Det finns en distans mellan mig och det jag själv var med om. Lite som att de skulle må mycket sämre än vad jag gjorde. Att det skulle krossa dem medan jag var mer anpassad för att klara av svårigheterna, och därför var mer tålig och osårbar.

Men så kommer jag på hur jag var deprimerad från när jag var 14 till jag var 30. Jag kommer på hur jag inte riktigt kunde känna nån glädje eller vila i tillvaron om än jag sov ofta och länge, och att jag kände en fundamental otrygghet som trängt sig in som röta långt in i märgen på mig. Hur jag hade en känsla av osäkerhet på huruvida jag ens existerade. Och då påminns jag om att inte heller jag hanterade det dysfunktionella särskilt bra. Hanterade det typ inte alls.

Hur som helst kanske det inte är så farligt att de spenderar en lördag kväll tillsammans utan att jag är med. Det kan nog rent utav vara lite kul att se en film utan att jag kommer där med mina moralkakor. Även fast moralkakan är den godaste kakan som finns, eller hur? *sveper handen mot en hylla fylld med sköna moralkakor*

Vardagliga vardagsvardagsbilder

Idag är ingen vanlig dag för idag är det min födelsedag. Nej jag skojar bara (kul skämt).

Det är verkligen bara en vanlig dag och jag tänker posta ett par vanliga bilder.

DSC_0041

Här har vi en grabb som gräver djupt in i köksskåpen, så man får vara på sin vakt, inte lägga köttknivarna längst ned, eller lämna mixern med kontakten i på golvet etc.

IMG_3640

Här är från bibblan igår när vi rockade sockorna, vi var inte de enda. På sonens skola rockade alla utom nån enstaka, på dotterns skola var det få, och de som hade olika strumpor halvhånades. Men hennes skola är lite konstig.

IMG_3618

Stig är outtröttlig när det kommer till att läsa samma bok om och om igen (särskilt den om bondgårdsdjuren) och här har den stora sonen somnat under kanske trehundrade läsningen.

DSC_0033

Till och med de som fotar bigfoot tar bättre bilder men det jag vill visa här är att han har börjat spela piano. Än så länge vill han mest trycka på knappen som ger rytm med trummor så att han kan sittdansa men snart kanske han kan spela Gubben Noa.

IMG_3569.jpg

En pekbok på bokrean med massa monster. Pekbok, alltså en bok för barn upp till två år typ? Vet inte om jag tycker att det är så lämpligt.

Nu orkar jag inte lägga upp mer vardagliga, gryniga och dåligt tagna bilder. Men bara så ni vet så har jag lagat mat och allt möjligt som jag också hade kunnat fota, men det gjorde jag inte, till ert stora förtret (förstår hur mycket ni hungrar efter gryniga, suddiga matbilder)

Hoppas ni har det bra!

Tio organiserade barnfingrar

Det som är skrämmande med filmen Fåglarna av Hitchcock är hur farliga fåglarna blir när de går ihop i stor mängd. En fiskmås och några sädesärlor är inte skrämmande egentligen men skulle de organisera sig och go bat crazy så är man i fara.

På samma sätt är ett barnfinger inte alls hotfullt, men när det blir tio barnfingrar som organiserar sig och går till attack så brukar jag alltid tänka på den här rubriken.

schimpans.jpg

 

Men hjälp så vemodigt!

Igår kväll när jag vek tvätt och fick syn på en nytvättad amnings-bh så kom jag på att jag inte har ammat lillstickan på två dar och nätter. Det har bara inte blivit av och jag har inte tänkt på det. Han äter så bra på dagen, han vaknar inte på nätterna, och amma som tröst behöver jag liksom inte. Är amningen över nu? Redan? Står inte ut med vemodet. Så mycket vemod!

Det påminner om när barnen har slutat med blöjor, eller börjat skola, eller gå på toa själva. Det är slutet på en era. Det är slutet på något som har varit en ganska stor del av livet, och sen är det bara över. För alltid. FÖR ALLTID *får hjärtsnörp*.

(Eller ja de kan ju börja med blöja igen tex men ni fattar vad jag menar)

Blir nedstämd bara jag tänker på de billiga och sladdriga amnings-bharna som jag köpte billigt från Kina via wish månader innan jag skulle föda. Ska de bara slängas nu? För säljas vidare kan de inte göra. För sladdriga. För använda. För fula.
Jag vet inte om jag kommer ha hjärta att göra mig av med dem.

Flera gånger har tanken att skaffa ett till barn studsat som en pingpong-boll i mitt huvud.  Lite så här: “Hey! Jag har en idé! Skaffa ett till barn! Då får du amma! JÄTTEBRA IDÉ!”. Hjärnan föder tankar som är allt bra dumma i huvudet ibland, och snabbt går det. Så varje gång tanken kommer så plockar jag ned den och stampar på den likadant som Olivia Newton John stampar på cigaretten i slutet av Grease (vilket hon gör vagt och osäkert, men ändå målmedvetet)(Grease är ingen favorit förresten, avskyr musikaler, så sjuka).

Nej det är bra som det är. Men vemodigt.

Näsblodsmusik

Det finns en ganska smal genre musik som jag vill kalla för näsblodsmusik.

Bakgrunden till att jag vill kalla det för det är för att låtarna ger mig vibbar av  blodförtunnande mediciner och/eller enorma mängder stark astmamedicin.

Mitt tydligaste exempel på det är låten “räck mig min hand” med Arthur Erikson som jag la på lillens spellista utan att ha lyssnat på den ordentligt först.

Varje gång jag hör den så blir det som att blodet blir tunt och hjärtat börjar slå stressat – som av astmamedicin. Och det har alltså inte med eventuell ålder på sångaren att göra. Det har att göra med att låten osar astmamedicin.

Här är ett annat exempel på näsblodsmusik, Guld och gröna skogar av Hasse Andersson.

Anledningen till att jag kallar det för näsblodsmusik är för att det känns som att jag ska börja blöda näsblod när jag hör låtarna, och på grund av det tunna blodet, den höga pulsen och den eventuella bristen på vita blodkroppar som låtarna förmedlar så känns det som att näsblodet i så fall skulle komma i en ödesdiger mängd.

Så ja, jag har tagit bort Räck ut din hand från sonens spellista. Jag vill inte att han ska få hjärnskador.

Barnens hemliga liv

Minstingen har ett hemligt liv som har börjat yttra sig. Och då menar jag inte att han sticker ut och är borta flera timmar och kommer tillbaka med kvistar och mossa i håret och de knubbiga små nävarna fyllda med konstiga artefakter från medeltiden, utan jag menar att han har gått från ett knappt rörligt bylte till att självständigt börja undersöka allt. Igår la jag honom i spjälsängen men han vägrade ligga ned, så jag tänkte jaja, då får han sitta där och endera somnar han av sig själv, eller så ropar han och vill upp. 

medeltiden.jpg

Han satt där i 20-30 minuter själv medan jag satt i rummet bredvid och väntade. Så gick jag in och la omkull honom till slut, han somnade direkt, och då såg jag att han suttit och läst flera av sina böcker för sig själv. Han hade sträckt sig till hyllan bredvid spjälsängen och själv plockat ned dem.

Och det är så himla fint och stort och fantastiskt att där sitter han och har ett hemligt liv. Han har egna intressen, egen vilja och egna tankar som roar och uppehåller honom, och även fast jag ibland kan ana vad han känner och tänker, så följer jag det ju bara utifrån. Han är en alldeles egen liten person med ett eget inre liv, och även fast han kom genom mig och jag är med honom nästan hela tiden så kan jag inte se bråkdelen av allt som finns och som pågår där inne i det lilla lilla hjärtat. Det kan bara Gud se.

Det tycker jag är rörande. Och stort, ja, mirakulöst.

Avslutar med en liten bön eller dikt eller vad man ska kalla det. Och det gör jag på rim, för jag tycker att rim är festligt.

Tack min Gud för det du gömt
i det ynka, hjälplösa, stilla
det är en grej du ofta gör
storhet och värde i det lilla

 

Bygget av vårt badrum, och städet som blev av men inte på rätt sätt

Jag tänkte uppdatera lite om läget kring badrummet.

Det är inte klart ännu.

Fast  i förrgår damp det ned ett brev genom brevinkastet. Där stod det cirka: “Nu är bygget med väggen klart! Luta er tillbaka och invänta besiktningen!”

Jag såg på lappen och såg på hallen och badrummet, och vad jag såg där var öppna hål, papper och kartong på golvet, massa smuts, metallgrejer omkringkastade, nån taklucka av något slag som var omonterad (och så klart ett hål i taket där luckan borde sitta).

När the builder overlord fick se läget sa han att han genast skulle skicka nån att montera det sista och så en städare för att röja bort allt skräp, för “det här är oacceptabelt”.

De kom och monterade grejerna. Jag gick ut med lillen. När jag kom hem mötte jag en städerska i dörren. Skuttade uppför trapporna med lillkotten på armen. Tänk att få se badrummet rent utan massa grejer som ligger och dräller, och kanske kan vi äntligen ta bort grindarna vi varit tvugna att köpa, för att hålla minsta från att krypa omkring i smutsen?

Men vet ni vad? Det var exakt lika bökigt som innan.

För städerskan hade gått till fel lägenhet, hon hade gått till grannen under, och städat deras badrum i stället för vårt.

Och det badrummet var redan utstädat och skinande rent, för de blev klara där före oss.

Då blev jag tung i hela kroppen. Så när min man kom hem från jobbet så röjde vi undan och städade själva. Har fått rätt seriösa stressymtom och jag vet inte hur jag skulle ha stått ut ännu en dag i väntan på att de kanske kommer göra nånting och kanske göra det rätt. Det är mer som har hänt och frustrerat mig också, men det lämnar vi, för nu är det snart klart, kanske (kanske).

Och det blir fint. Det kommer bli bra *biter mig nervöst i handen*.

“Ateisten Stephen Hawking död”

Stephen Hawking har nu varit död i ett år.

Såhär rubriksatte och sammanfattade Dagen hans bortgång och livsverk. Dagen är för er som inte vet en kristen dagstidning.

dagen_se

Visst är rubriken lite “hela hans karriär och livsverk bygger på en lögn.. hur tusan ska vi uttrycka det på ett respektfullt sätt?”

Ni som kan (i era församlingar): Håll undervisning i hur man matfastar

Nu är det fasta i 40 dagar fram till påsk.

Visste ni att kristna är extremt hemliga när det kommer till fasta? Så hemliga att det är jättesvårt som nykristen att ens veta att det finns kristna som fastar. För ingen pratar om det. Ja förutom prästen/predikanten när fastan inleds förstås. Och när den är slut.

fastan

 

Ja det är så jag har upplevt det i alla fall.

Kan det vara så att det var nån kyrktradition för inte så länge sen som var elaka med det här med fasta vilket gjorde att många kristna får ont i magen och ångest när de tänker på det? Jag vet ju att pingströrelsen hade nåt som kallades för “syndakatalog” för inte så länge sen som folk skulle följa annars blev de typ utfrysta och ansedda som kassa kristna. Så nu får många pingstvänner/fd pingstvänner ont i magen när de hör ordet synd. Kan det vara nåt liknande?

För man märker ju ibland att det blir dålig stämning när man tar upp vissa saker. Då kan man ana att man har råkat vidröra något infekterat. Som när man har råkat säga nåt i stil med  “ska vi inte ta nattvard hemma hos nån nån kväll?” och man märker hur luften plötsligt tjocknar en aning.

Annars misstänker jag att den hemliga hållningen kan ha med det här bibelstycket att göra?: 

“När ni fastar, se inte så dystra ut som hycklarna. De vanställer sina ansikten för att visa människor att de fastar. Amen säger jag er: De har fått ut sin lön. Nej, när du fastar, smörj ditt huvud och tvätta ditt ansikte, så att människor inte ser att du fastar, utan endast din Fader som är i det fördolda. Då skall din Fader, som ser i det fördolda, belöna dig.”

Kanske tolkas detta som att fastan ska vara helt hemlig och 100% mellan sig själv och Gud? Men det finns ju ett stycke precis före om hur vi ska be. Och bön pratar man ju om. Och gör tillsammans. Och skriver böcker om. I tusental.

Eller är det “allmänt känt” att man “inte matfastar längre” enligt nån snillrik tolkning av nya testamentet?

Hm.  Ja jag vet inte. Jag postar i alla fall ut det här inlägget nu med min lilla uppmuntran att ni ska börja undervisa handgripligt och konkret om matfasta och fasta+bön i era församlingar. Alltså snacka inte bara om det, utan gör det också tillsammans, för de som uppriktigt vill och har möjlighet?

Om ni inte redan gör det alltså.

Börja prata om matfasta på samma sätt som man pratar om bön. Matfasta borde inte vara hemligare än bön.

Jag vill tillägga att jag även tror på fasta genom att avstå från sociala medier och tv-serier och sånt, det tror jag kan vara mycket mer fruktsamt i vissa lägen, men jag tror att kunskap om matfasta skulle berika många församlingar!

Trots allt lever vi i en kultur i idel frosseri. Inte bara i sociala medier utan även i mat.