Jag vare sig orkar eller kan hänga med i alla nyheter

Att leva i ett informationssamhälle kan vara ganska utmattande. Jag kan känna ibland att jag “borde” hänga med i och uppmärksamma allt möjligt som är viktigt, för annars “bryr jag mig inte”.

Men jag har gjort så att för att klara av mitt liv så fokuserar jag på några få saker som jag tycker är viktigast, och resten följer jag mer passivt än aktivt. Ibland tar det flera dagar innan stora nyheter når mig. Det måste vara så, för skulle jag ta till mig och engagera mig i allt som verkar viktigt och aktuellt så skulle energin mycket snart ta slut och jag skulle inte orka hålla upp nånting alls. Jag skulle kollapsa och det finns ingen nytta med det. Jag har mycket begränsat med energi.

Förr så kände jag rätt ofta hur hela världen liksom vällde över mig som en tsunami. Det var som att jag behövde ha koll på allt och förstå en massa invecklade orsak och verkan och samverkan för att med någorlunda gott samvete ens kunna ta ett beslut om vilka grönsaker jag skulle köpa i affären. Varor i butik hör samman med politik, miljö, hälsa, och jämställdhet och för att kunna köpa sojakorv eller hårschampo så måste man sätta sig in i miljögifter och konflikten vid Gaza-remsan. Att konsumera är att ta ställning och hängde man inte med så fanns risken att man tog en dålig ställning, och då var det nästan som att man personligen lika gärna kunde ladda bössan, ge sig ut på de sju haven och skadeskjuta varenda delfin i sikte för att sen se åt ett annat håll medan de sjönk mot en smärtsam död.

klimat.jpg

Aaaah får jag ens fram vad jag försöker förmedla med denna illustration, jag vet inte, jag är för trött, jag måste sova! 

Delningar och kommentarer online har blivit som ett kapital som på visar hur mycket man bryr sig om viktiga och aktuella saker.

Jag kan även känna en press på att jag som bloggare “borde” blogga och sprida information om diverse allvarliga och viktiga grejer fastän det inte riktigt hör hemma på min blogg.
Jag vet inte när det blev så här att jag som vanlig civilare känner en press att axla rollen som någon form av samhällsdebattör och allmän informationsspridare i varenda ämne som rullar in på tapeten. Jag bara vet att jag känner av den här pressen av nån anledning som jag inte har hunnit analysera så djupt.

 

Det jag vill ha sagt är kort och gott att jag har beslutat att fokusera på några få saker som jag tycker är viktiga. Sen försöker jag göra så gott jag kan i allt, men är överlycklig över att andra kan sköta expertis och spetskompetens i politik, miljö och andra frågor åt mig. Att jag har en tro på en allmaktsfader i himlen som bär mig bidrar så klart också till min möjlighet att slappna av och inte dö av stress över allt jag inte vet och förstår.

miljon.jpg

Det här är en kommentar jag fick en gång när jag skrev att jag inte orkar kolla upp allt jag köper och därför säkert kommer råka köpa fel slags schampo. Tyckte att den visar lite av det jag försöker beskriva! Kan inte hjälpa att jag tycker att den är lite rolig!

Deprimerad strand

Idag har det varit varmt och mulet, så jag och min man har varit ute med hans Midget (bilen heter så) och kört med taket öppet. Vi körde till havet och ställde oss och glodde mot horisonten en stund som två vuxna människor.

IMG_2191

Sen for vi till Romelandasjön strax utanför Kungälv med barnen för att plaska och ha det gott. Men jag måste säga att badplatsen vid Romelandasjön inte var som jag minns den.

För inte minns jag den som en strand med deprimerad träsk-känsla och en massa kor som råmar av ångest strax bortom synhåll.

Om nån sa till mig att det har skett systematiska kränkningar av mänskliga rättigheter där sen 1700-talet så hade jag inte blivit förvånad.

Så vi kommer nog inte åka tillbaka till just den badplatsen på ett tag. Men det var skönt att komma ut på sommarens första riktiga picknick.

IMG_2197.jpg

Gläd er med mig!

När vi kom hem från Falkenberg fann vi ryggsäcken ståendes i hallen plirande mot oss från under luggen (om den hade haft en lugg).

IMG_4317

Eller hur att ryggsäcken ser uttråkat nonchalant ut och påminner lite om James Dean då han står lutad mot en bil? Vadå ser ni inte likheten? Tycker ni att det ser ut som att ryggsäcken snarare står och skäms? Som att den gråter? Som att den leker kull? Nänänä. Ni ser helt fel. Jag har gjort en bildöverlappning så att ni ska se tydligare:

jamesdeannonch.jpg

Jag är hur som helst väldigt glad för att ryggsäcken är tillbaka, eller, att den aldrig var riktigt borta. Fast för mig var den det. Nästan. Ja jag känner mig i alla fall en dator och en oersättlig Bibel mycket rikare!

Och det fick mig så klart att tänka på en liknelse Jesus gjorde [slår ihop händerna av förtjusning]! Det blev en ny markering i min heliga bok! Läs Luk 15:8-10:

IMG_4319

(Har nämnt det förr men: Jag såg änglar jubla den dagen Gud sände mig Helige Ande som tröst och hjälp. Visst visst det finns teorier om att jag var psykotisk, hehe, men jag såg dem! Så frågar man mig så säger jag att Jesus liknelse stämmer till 100%) (man fattar inte riktigt hur värdefull man är)

Och jag tänkte att ni som läser min blogg ska få fira ryggsäckens återkomst med mig genom att jag bloggar varje dag i en vecka.

Det finns fortfarande en eller två som läser min blogg trots att jag massivt försummar den. Ni får agera väninnor och grannkvinnor!

“Och när hon hittat det, samlar hon sina väninnor och grannkvinnor (det är ni) och säger: Gläd er med mig! Jag har hittat silvermyntet (ryggsäcken) som jag tappade. “

Opererat benet och slarvat bort dyrgripar

Idag opererades mitt ben. Det låter så allvarligt det där, att “operera benet”. Man ser framför sig ett team på 17 pers, borrar och bensågar och en sköterska särskilt anställd för att med bomull i pincett torka svetten ur pannan på kirurgen. Jag gör i alla fall det. Jag ser framför mig krokar och klämmor som liknar fiskeredakap och snickarverktyg och jag ser människor klädda i gröna papperskläder som bänder upp delikata snitt med plasthandskeförsedda gruvarbetarhänder, och så nån med pannlampa som karvar mellan senor och ben med en liten skalpell.

Men egentligen var det bara en läkare och en sköterska som opererade bort en liten hudförändring på höger smalben, det behövdes knappt någon bedövning och det tog kanske tre minuter.

Det mest smärtsamma med hela saken var ikväll när lillen karate-hälade mig rätt över såret så att det började blöda. 13-månaders knubbfötter är ibland vassa som Bruce Lee-knän och hade han träffat mig i tinningen hade jag förmodligen vandrat vidare så att säga.

Jag kanske har tappat bort min ryggsäck. Gud, jag hoppas verkligen att jag inte har gjort det. Jag packade den till Falkenberg men väl här så hittade jag den inte. Däri ligger min MacBook Air (dyr) och bönböcker och viktigast av allt, min Bibel. Det är min Bibel och den har alla markeringar och anteckningar från det att jag kom till tro fram till nu och jag tycker så himla mycket om den. Möjligtvis har jag glömt kvar ryggsäcken på parkeringen och möjligtvis har jag glömt den i hallen. Båda alternativen är sannolika.

Kära Gode Gud, snälla låt detta redan vara löst, och läk mitt sår eller åtminstone håll Stigs knubbiga häl från att utöva dödlig martial arts mot det.

Stora sonen har tappat sin mobil i en fontän idag också, så den fungerar inte, kom bara massa ränder. Vi har en mor-och-son-sjabblar-bort-sina-finaste-prylar-dag. Han vet i alla fall precis var hans mobil är, i en påse av farmors finaste ris.

Fortsättning följer.

I söndags var det dop!

I söndags gick jag och min man ned i dopgraven, sa ja till att vi tror på Jesus och så blev vi döpta i Faderns, Sonens och den Helige Andes namn!

IMG_3753.JPG

 

Äta sova, äta sova, äta sova

Hej hej!

Jag tänkte att jag skulle ge ett litet livsryck i bloggen så att ni ser att jag lever. Jag passar på när lillen sover. Jo det är så här att jag har en alldeles i särklass låg stresstålighet och just nu fokuserar jag väldigt mycket på min vardagliga vardagsvardag, och då faller allt jag inte prioriterar bort.

Jag förstår inte hur andra människor får plats med så mycket i sitt schema. Som de som lagar mat, skjutsar till aktiviteter, är med i styrelser på skolor och allt möjligt. Jag skulle ha dött stressdöden direkt! Ja om inget mirakel hade skett, vilket det förmodligen hade gjort. Men utan mirakel = stressdöden!

Här får ni en vardaglig bild från igår.

0CF79F17-6208-4922-8D6B-A6442E333808

Just ja, de har öppnat biblioteket igen! Hurra! Jag tycker det är bättre än öppen förskola. För där måste man passa tider. Jag vill gå när jag känner för det och det passar. Öppna förskolan passar inte lillens sovtider. De har öppet precis när han ska sova förmiddagslur.

IMG_3716

Det här upptäckte jag igår, att halva min stackars torra hand har blivit brun i solen. Våren är tydligen här och med plågsam intensitet dessutom. Ja jag tänker inte gå in mer detaljerat på hur mycket jag hatar solen men den har plågat oss två dagar i streck nu.

Nu vaknar lillisen! Nu går jag!

 

Inte så vardagliga bilder ändå #takras

Tänkte att jag skulle posta några vardagsvardagliga bilder men när jag kollar på rullen så har jag bara ett par stycken och de är inte så vardagliga.

Vi kan börja brandkåren som kom på besök igår morse efter att brandlarmet gått i trapphuset. Det är tredje gången det är falsklarm och den piper så högt så man kan inte annat än att vakna när det går igång. Ja om man inte heter resten av familjen, som lugnt sov vidare, fastän det tjöt och dundrade av rökdykare som sprang längsmed trappen på ett sätt som skulle kunna få alla utdöda noshörningsraser att göra slow clap i sina gravar.

DSC_0050

Sen fick jag veta att taket rasat in på biblioteket där jag och lillen är varje dag.

IMG_3682

Ni kan läsa om det i DN här. Ganska otrevligt, jag är glad att det inte blev värre.

Var förbi där idag också och då hade de städat bort nästan all bråte, jag tror nog att de kommer öppna igen på måndag. Hoppas, jag vet knappt vad jag ska ta mig till när det är stängt där. Biblioteket är en del av vår dagliga vardagsrutin. I <3 the library 4ever.  Fast ibland lånar jag riktigt dåliga böcker där. Som jag slösar min tid på. Hua *ryser*.

57538426445__2BF00159-4D63-4801-9A48-6DDF46CA386E

Har den här bilden också, men den föreställer egentligen ingenting. Tog kortet och skickade till min dotter och skrev “Vi står här och väntar”.

IMG_3669

Thats all folks!

Man kan vara snäll utan Jesus, så vad ska man med honom till?

Jag såg att en text jag skrivit nu blivit publicerad i den kristna ungdomstidningen Insidan.

insidan.jpg

Ni kan läsa hela texten här.

Skillnaden mellan sig själv och ens egna barn

Ikväll har jag inte varit med barnen utan de har suttit på den enes rum och sett film. Jag har hört då och då hur de har skrattat och de verkar ha haft det gött. Men jag kan ändå känna att jag har slösat hela lördagen då vi knappt umgåtts. Det känns fel att inte umgås med dem på en lördag kväll. Jag får en känsla av misslyckande, slöseri är ett bra ord. Vad är det för poäng att vara ledig om jag inte spenderar tiden med mina barn.

Men så tänker jag på hur det var för mig själv. När jag var i deras ålder så var jag sällan med min mamma på lördagskvällen (än mindre min pappa). Jag umgicks med mina syskon. När jag var i deras ålder så lämnades vi ensamma och hade ett helt hus för oss själva, och vi var uppe halva nätterna och gjorde vad vi ville helt utan någon vuxens närvaro.

Så var har jag fått ifrån att det är livsviktigt att vara med sina barn på helgen och kvällarna? Haha, ojdå, nu när jag skriver det så verkar det som att jag tycker det för att jag inte hade det så, men det är i så fall verkligen ingenting medvetet som jag har tänkt på.

Jag såg dokumentären “Leaving Neverland” med de här två männen som vittnade om övergrepp som Michael Jackson utfört mot dem när de var små. De sa att de började inse vad som hänt dem när de själva fick barn.

Jag har aldrig varit utsatt för sexuella övergrepp men jag kan ibland tänka på hur familjesituationen såg ut när jag var liten, och se på mina egna barn och tänka att det skulle krossa dem om de fick uppleva att vi, som deras föräldrar, agerade på samma sätt som mina föräldrar gjorde. De skulle få panik, de skulle bli traumatiserade, de skulle må obeskrivligt dåligt och få djupa svårläkta sår.

Det finns en distans mellan mig och det jag själv var med om. Lite som att de skulle må mycket sämre än vad jag gjorde. Att det skulle krossa dem medan jag var mer anpassad för att klara av svårigheterna, och därför var mer tålig och osårbar.

Men så kommer jag på hur jag var deprimerad från när jag var 14 till jag var 30. Jag kommer på hur jag inte riktigt kunde känna nån glädje eller vila i tillvaron om än jag sov ofta och länge, och att jag kände en fundamental otrygghet som trängt sig in som röta långt in i märgen på mig. Hur jag hade en känsla av osäkerhet på huruvida jag ens existerade. Och då påminns jag om att inte heller jag hanterade det dysfunktionella särskilt bra. Hanterade det typ inte alls.

Hur som helst kanske det inte är så farligt att de spenderar en lördag kväll tillsammans utan att jag är med. Det kan nog rent utav vara lite kul att se en film utan att jag kommer där med mina moralkakor. Även fast moralkakan är den godaste kakan som finns, eller hur? *sveper handen mot en hylla fylld med sköna moralkakor*