När jag känner mig udda eller galen

Ibland när jag ska försöka uttrycka min tro och beskriva vem Jesus är så kan jag känna mig rätt udda, ungefär som att jag tror på något som är nästan ingen förutom jag tror på. Jag vet inte riktigt vad det beror på då det är såpass långt från sant.

Kanske beror det på att jag är ganska ensam om att vara kristen i min ursprungskrets och i min familj, och att min tro fortfarande är ganska ny?

Kanske kan det bero på att de enda jag hört tala om tro på allvar tidigare, var sektledare och andra hemska religiösa i tv-serier och filmer?

osympatisk

När jag känner mig udda brukar jag i alla fall

  1. Tänka på psalmen “Måne och sol”

Det är en psalm som sjungs i alla kristna församlingar, till och med i Svenska Kyrkan som räknas som nån slags måttstock för hur “en rimlig kyrka” ska se ut enligt många som inte själva är kristna.

Helt skamlöst sjunger folk denna radikala psalm. Och det får mig att förstå att det jag säger när jag försöker berätta om Gud egentligen inte är något utstickande.

TEXT TILL MÅNE OCH SOL (EN HELT NORMAL OCH ACCEPTERAD PSALM)

Måne och sol
Vatten och vind
Och blommor och barn
Skapade Gud
Himmel och jord – allting är hans!
Herren vår Gud vill vi tacka

(Ref) Herre vi tackar dig
Herre vi prisar dig
Herre, vi sjunger ditt heliga namn

Jesus, Guds son
Levde och dog
För alla för oss
Lever idag! (!!) 
Ja han är här! Ja han är här! 
Herren vår Gud vill vi tacka (refräng)

Anden vår tröst
Levande varm
Och helig och stark
Talar om Gud!
Stöder och bär
Dag efter dag
Herren vår Gud vill vi tacka (refräng)

Då förstår jag att när jag berättar om att Jesus lever och att man genom tron på honom får Helig Ande som berättar och visar vem Gud är, då pratar jag om något som har hänt och händer många människor i många tider och som många människor tror på. Efter att ha tänkt på Måne och sol så brukar jag

2. Tänka på trosbekännelsen.

Den är lite tamare än Måne och sol förstås men innehåller ytterligare information. Trosbekännelsen uttalar man i många kyrkor, om inte varje söndag så åtminstone regelbundet.

Vi tror på Gud Fader allsmäktig,
himmelens och jordens skapare.
Vi tror ock på Jesus Kristus,
hans enfödde Son, vår Herre,
vilken är avlad av den Helige Ande,
född av jungfrun Maria,
pinad under Pontius Pilatus,
korsfäst, död och begraven,
nederstigen till dödsriket,
på tredje dagen uppstånden igen ifrån de döda,
uppstigen till himmelen,
sittande på allsmäktig Gud Faders högra sida,
därifrån igenkommande till att döma
levande och döda.
Vi tror ock på den helige Ande,
en helig, allmännelig kyrka,
de heligas samfund, syndernas förlåtelse,
de dödas uppståndelse och ett evigt liv.

Vi står alltså upp ganska ofta och bekänner tillsammans att vi tror på att Helige Ande kom och befruktade Maria så att hon blev gravid.

Vuxna människor, alla samhällsklasser och intelligenser. Det här är ingen ramsa eller som en fin godnattsaga som ger oss trygghet på grund av att vi hört den så många gånger. Vi tror på det här.

Titta här bekänner kulturskribenten Joel Halldorf sin tro när han skriver på Expressens kultursida på bästa sändningstid.

3. Läsa Bibeln och läsa andra kristnas tankar, upplevelser och erfarenheter.

När jag precis kommit till tro så funderade jag mycket på om jag förlorat vettet och blivit galen, psykotisk.

Helige Ande, Jesus Kristus, Min Herre Och Min Gud – det var såna ord som jag fram till då antagit att bara galningar och kanske en och annan dumsnäll använder.

religionskunskap

Så för mig blev det ovärdeligt att kunna dubbelkolla mina upplevelser med yttre källor. Dels Bibeln, som är gammal och skrevs ner långt innan jag vände mig till honom, men dels också andra människor som mött samma Jesus som mig och som gärna läser och undersöker samma gamla bok.

Så är det fortfarande, att jag vill dubbelkolla, så att jag på så sätt kan se att jag personligen tagit emot den utlovade och väl beskrivna och dokumenterade relationen med Gud, och alltså inte bara har tagit emot en personlig, till mig isolerad, psykos.

Ja jag ville bara dela det här. Kanske är det nån fler som känner sig lite udda ibland.

religionskunskapfraga2

27 åsikt på “När jag känner mig udda eller galen

  • 28 januari, 2020 kl 21:29
    Permalink

    👍♥️👍

  • 28 januari, 2020 kl 21:51
    Permalink

    Jag känner igen mig i ALLT!!! Och det är så konstigt, för jag har varit troende i snart 9 år och känner mig forfarande lite ny. Tänkte först skriva, “främmande”,men det är helt fel, för när jag är med Gud i bön och i kyrkan så är det som att komma hem och vara tryggare än någon annanstans. Men just detta att prata med andra om det… man känner sig… konstig? Jag kan även uppleva det på kristna möten (som jag sällan går på) där såväl jag som andra pratar om “helig ande” och “nådegåvor” etc. Jag tänker hela tiden att vi låter så knäppa!

    Och just precis så här som du resonerar kring svenska kyrkan, så resonerade jag senast idag då vi var på begravning för min farfar som inte var ett dugg religiös. ÄNDÅ – så sjöng vi psalmer och prästen stod där framme och pratade om Jesus inför hela vår familj. Det var en udda och märklig situation! Men det faktum att min familj bad en man att stå där och prata om Jesus och trösta oss med hjälp av Jesus, det måste ju betyda att vår tro, din och min och massvis med miljoner andras, ändå är rätt icke-psykotisk.

  • 29 januari, 2020 kl 11:33
    Permalink

    Hej! Halkade in på den här sidan helt av en slump, googlade egentligen efter nåt annat. Men vill bara säga att även om det är många som kanske sjunger psalmer i kyrkan, så är det långt ifrån alla de som verkligen tror på det de handlar om. Jag kan ta mig själv som exempel.

    Tidigare i mitt liv var jag nånstans mellan agnostiker och ateist. Jag var med i en vanlig barnkör som ibland uppträdde i den lokala kyrkan, jag gick på midnattsmässa varje julafton, jag var bl.a. intresserad av filmer och tv-serier om folk som blev nunnor eller växte upp på religiösa internat eller whatever. (Jag var intresserad av mycket annat också.) Mitt förhållningssätt var mest “vad intressant att det finns folk som tror att det finns en gud” (vare sig den guden är kopplad till islam, kristendom, en afrikansk stamreligion eller nåt annat).

    För några år sen satte jag mig dock in i det lite mer och insåg att jag tycker det är helt absurt att folk kan tro på nåt, annat än av behov av tröst och hopp (behovet gör ju dock inte guden mer verklig). Min inställning började luta åt antiteism, och där är jag fortfarande. Det var då jag slutade gå i kyrkan på julen och sjunga med i psalmerna, för jag insåg att man ju måste vara konsekvent. Kyrkor är kristna lokaler som andra egentligen inte borde få gifta sig i (min man och jag gifte oss i det fria med en förrättare från Humanisterna).

    Det är nog väldigt, väldigt många som gifter sig i kyrkan och sjunger psalmer av gammal vana, utan att tänka igenom det (som jag gjort). Det är t.o.m. så illa att min svägerska, som är en väldigt intelligent och ifrågasättande naturvetare och ateist, har gift sig och döpt båda sina barn i kyrkan, mest för att “det är så mysigt”. Det andra dopet inträffade efter min övergång till antiteism och jag hade väldigt svårt att närvara vid dopet och höra alla floskler som ingen av oss ändå tror på.

    Jag skulle vilja framföra en tanke. För mig finns det massor med orsaker till att inte tro på nåt som det inte finns några vetenskapliga bevis för, men nåt som i mina ögon gör religioner inte bara osannolika utan rentav stötande är att det finns så många jävligheter i världen. Jag ser och hör troende människor tacka sin gud för att de har det så bra, för att de vann i en idrottstävling, för att just deras barn inte dog i den där hemska katastrofen som tog så många liv… Alltså, hur tänker man då? Det är ju oerhört egoistiskt att tacka en gud för att just man själv klarat sig i denna värld som är full av fattiga människor, utnyttjade barn, misshandlade kvinnor, plågade djur osv osv i all oändlighet. Bara tanken att jag skulle tacka en gud, att jag skulle tro att en gud har sett till att just JAG får ha en familj, ett hem, fred, ett jobb osv medan miljarder andra människor får gå utan, får mig att nästan skämmas ögonen ur mig. Jag vet att mitt liv beror på en mängd lyckliga omständigheter samt att jag pga gener och miljö fått möjlighet att studera och göra nåt vettigt. Det var en oerhörd slump att jag träffade min man och en ännu större slump att vår son blev till genom ivf (det var i sista minuten för mig rent åldersmässigt). Det kunde lika gärna ha blivit på ett helt annat sätt, och därför känner jag mig så lycklig över att det gått så väl som det gått. Men det är ingen som bestämt att det ska vara så, precis som ingen bestämt att ett barn ska få cancer. Det man kan göra är att försöka hjälpa andra som inte är lika lyckligt lottade (vilket jag gör så gott jag kan och hinner).

    Där undrar jag verkligen hur troende människor tänker, eller om det alls har slagit dem. Jag tycker inte det går att tro på och tacka en allsmäktig, välvillig gud för sin egen del när man samtidigt ser världen man lever i.

    Det vore intressant med ett svar. 🙂 Ha det bra!

    • 29 januari, 2020 kl 13:11
      Permalink

      Hej, vad kul att du hittade hit ändå! Ja, det finns så klart människor i kyrkorna som inte tror på Gud också. Sökare, tvivlare, vanemänniskor, m.m. Men de jag känner i kyrkan tror på Gud och psalmerna är inte bara dikt utan verklighet.

      Jag hade samma inställning som dig innan jag blev kristen, att jag tyckte att det var dumt att som okristen konfirmera sig eller döpa sina barn eller göra annat som hörde tron till. Så jag gjorde aldrig nåt av det där. Men jag tycker inte att det är konstigt om icketroende kan finna en trygghet och värme i traditioner som hänvisar till Gud även om de inte tror på honom för tillfället. Gud är tryggheten självt, så det är inte konstigt om icketroende känner av det utan att förstå varför.

      Det du beskriver tror jag är lidandets problem även kallas teocidéproblemet. Och det är frågan hur Gud kan vara god när det finns så mycket lidande. Jag personligen har aldrig haft problem med den frågan ens innan jag blev kristen så jag har lite svårt att se hur det är ett så stort problem även om jag försöker tyvärr. Anledningen till det är att jag tycker att principen att människan har egen fri vilja är så tydlig, och att vi har en förmåga att göra ondskefulla handlingar. För äkta kärlek så behövs det fri vilja. Annars är man tvingad att älska och då är kärleken inte sann. Bibeln beskriver också hur vår värld föll och hur vi människor gör Gudsfrånvända val hela tiden. Något han avskyr, men tillåter, tills Jesus kommer tillbaka för att döma världen. Så domen kommer.

      Men att Gud skulle vara en Gud för framgångssagor håller jag inte med om. Jesus är lidande människors frälsare. Han är ingen frälsare för människor som mest är ute efter värdslig framgång//rikedomar/felfri hälsa. Han påstår heller aldrig att han kommer med fred. Det är inte konstigt att du har hört folk tacka Gud när det går väl för dem, och barn överlever. Men det finns så många kristna som är sjuka, som har förlorat allt och alla, som lever i fattigdom, som är förföljda (kristna är den mest förföljda folkgrupp i världen!), men som inte lämnar och som ändå prisar Gud. Så självklart har det här slagit kristna människor. Kristna människor som tror att de ska vara lyckliga och må bra hela tiden, blir inte kristna särskilt länge, det är jag rätt säker på.

      Här kan du läsa om en svensk fembarnspappa och präst som är döende i cancer: https://www.dagen.se/livsstil/joachim-elsander-jag-far-somna-in-i-guds-famn-1.1652289
      och här tipsar jag om en bok som heter “hiding place” som handlar om en kristen grupp som gömde judar under förintelsen, som fick lida mycket för sin övertygelse: http://www.hejsonja.se/2019/09/04/boktips-the-hiding-place-gomstallet/

      Allt gott!

      • 29 januari, 2020 kl 16:52
        Permalink

        Tack för ditt svar. Jag förstår också mycket väl varför folk känner en trygghet i kyrkor, psalmer osv. Det finns mycket gemenskap i församlingar. Jag har själv kristna vänner och har varit med på nån religiös träff (innan jag blev antiteist). Problemet är dock att inget av det kräver att det verkligen finns en gud. Att tro på en gud och finna gemenskap i det, och att det verkligen finns en gud, det är två helt olika saker som inte har med varandra att göra. Det är klart att folk vill försvara sin församling och sin kyrka eftersom det gett dem så mycket, men det gör inte en guds existens mer sannolik.

        Du skriver om den fria viljan. Det är egentligen bara ett svar på frågan om folks aktiva “onda” handlingar. Du förbiser det faktum att det finns sjukdomar, naturkatastrofer etc som människor och (andra) djur råkar ut för utan att ha valt eller velat det själva. Ett barn som blir våldtaget vill inte bli det.

        Jag vet att många fattiga, sjuka m.fl. prisar sin gud, men jag har aldrig förstått varför. Eller jo, jag vet att det är av desperation – många tror att bara de tror och prisar en gud de inte ser, så har de större chans att klara sig. Många ateister har ju av troende fått frågan: “Tänk om Gud ändå finns? Vill du inte tro på honom för säkerhets skull?” Och det tyder ju på att många tror “för säkerhets skull”: Ifall det nu finns en domare där nånstans som ser allt vi gör och dömer oss därefter, så är det väl lika bra att tro att domaren finns och säga goda saker om den, så att man har sitt på det torra sen. Jag är helt övertygad om att det är en stor orsak till att många är troende, må så vara att det är undermedvetet för många.

        Jag hinner inte skriva så mycket mer just, nu, men citerar Ricky Gervais:

        God doesn’t prevent terrible things because:

        a) he can’t
        b) he doesn’t want to
        c) he causes them
        d) he doesn’t exist

        Please vote now.

        • 29 januari, 2020 kl 17:51
          Permalink

          Det vi kristna har gemensamt är en verklighet som människor utanför tron inte kan se, och nyckeln dit in är Jesus. Det är det som är himmelriket. En del tror att himmelriket är något som kommer efter man dött men det är inte sant. Himmelriket är redan här. Eller Guds rike som det står i Bibeln.
          Så här säger Jesus:

          “Då Jesus blev tillfrågad av fariseerna när Guds rike skulle komma, svarade han dem: “Guds rike kommer inte så att man kan se det med ögonen. Inte heller skall man kunna säga: Se, här är det, eller: Där är det.
          Ty se, Guds rike är mitt ibland er.” Luk 17:20
          “Mitt rike är inte av den här världen.” Joh 18:36
          “Den som inte blir född på nytt kan inte se Guds rike” Joh 3:3

          Jag är _definitivt_ inte kristen för församlingsgemenskapens skull. Jag är kristen för att Jesus kom och tog emot mig när jag ropade på honom. Hade han inte varit verklig och kommit när jag ropat så hade jag inte varit kristen. Det är inte församlingen förtjänst att Jesus finns och räddar folk. Församlingen är dock viktig då den kallas för “Kristi kropp” i Bibeln och många människor finner honom genom den.

          Du tycks utgå från att Gud inte visat sig för nån av oss utan att vi kör en blind gissningslek för mänsklig gemenskaps skull, där vi hoppas på det bästa utifall att, i rädsla och i desperation. Jag hoppas att du en dag ska få reda på varför människor tror på och tackar Gud genom alla sina svårigheter. Den verkliga anledningen.

          Sjukdomar och våld kom in i världen i och med fallet. Skapelsen är skadad och inte alls så som Gud gjorde den från början. I början var den god.
          Gud helar och upprättar människor och relationer hela tiden. Han sände sin son för att rädda världen. Och det gjorde han utan att han behövde, han kunde ha förgjort oss alla i stället och inte tänkt på saken mer. Men så valde han inte att göra. All ondska kommer att dömas.

          • 31 januari, 2020 kl 22:12
            Permalink

            Jag vet, troende tycker att vi inte kan se verkligheten, och vi tycker att troende inte ser verkligheten 🙂

            Det blir lite knepigt när folk citerar Bibeln tycker jag, eftersom det blir mycket russinplockande. Det står en oerhörd massa konstiga grejer i Bibeln som nog många kristna _inte_ skulle vilja citera (bl.a. Jesus: ”Om någon kommer till mig utan att hata sin far och sin mor och sin hustru och sina barn och sina syskon och därtill sitt eget liv, kan han inte vara min lärjunge. (Luk 14)).

            Bibeln, som så mycket annat här i världen, är skapad av bakåtsträvande män, och speciellt kvinnor borde verkligen inte vilja ha med sånt att göra. Jag var själv inte särskilt feministisk för några år sen, men när insikterna kommer slag i slag är det omöjligt att inte se den otroliga obalansen i världen. Det gäller även Bibeln, kristendomen och de allra flesta religioner jag har hört talas om. Det är helt enkelt så himla uppenbart (för den som ser) att de är skapade av män och att de alltid har använts av män för att ha kontroll. Allt det där om att kvinnan ska lida när hon föder och att hon ska lyda sin man… Väldigt uppenbart att det är män som hittat på det.

            Angående att Gud “visat sig” så skulle jag vilja svara så här. Hjärnan är ett oerhört komplext organ, och om man läser ens lite psykologi så inser man att hjärnan är kapabel till i princip vad som helst. Ett par exempel:

            – klärvoajanter och siare, av vilka nog åtminstone en del själva tror på att de kan kommunicera med de döda
            – folk som hör röster, schizofrena, folk med multipel personlighetsstörning

            Särskilt de sistnämnda är ju _helt_ övertygade om att de hör dessa röster. De är precis lika säkra på detta som vi är på att vi sitter framför en dator och skriver. Det finns inget i perceptionen som skiljer sig åt. Enda skillnaden är att den ena handlingen bara sker i hjärnan medan den andra sker i verkligheten.

            Ett annat intressant exempel är troende som hör att Gud ber dem t.ex. döda nån. Här undrar jag ofta hur andra troende reagerar. För om nån säger att Gud pratat med den, varför skulle andra troende tvivla? Var går gränsen för vad valfri troende tycker är sannolikt att nån annan hört Gud säga?

            Här är ett exempel: https://www.independent.co.uk/news/world/americas/god-told-me-to-kill-boys-says-mother-54427.html Tror ni Gud sade det till henne eller inte? Om inte, varför inte? Var går gränsen för er? Och om andra troende, som ni kanske stämplar som galningar, kan vara så otroligt övertygade om att Gud talat till dem, vad är det som säger att era upplevelser är det minsta mer verkliga än deras?

            Helt enkelt: Var går er gräns för vilka röster som är ok?

          • 31 januari, 2020 kl 23:48
            Permalink

            Jag citerar gärna det där Bibelordet, jag har till och med tänkt skriva ett inlägg om det, som exempel på en sak jag missförstod förut. Hata betyder här “älska mindre”, vilket man kan se om man går till originalspråk och de sätt ordet används i resten av Bibeln (man kan inte heller glömma alla delar där Gud säger att man ska hedra sin far och mor, älska sin nästa osv) , men också när man läser i Matteusevangeliet :

            “Den som älskar sin far eller mor mer än mig är mig inte värdig, och den som älskar sin son eller dotter mer än mig är mig inte värdig” (Matt 10:37)

            Jag tyckte att Jesus, som i övrigt verkade så snäll och vettig, här uppvisade ett obehagligt storhetsvansinne (samma när han lät en kvinna tvätta hans fötter med tårar). Men nu förstår jag bättre. För det jag inte förstod då är att Jesus älskar min far och mor och son och dotter mer än vad jag själv gör. Och vad jag upptäckte efter att jag teamat med Jesus var att han kan ge mig av den kärlek han har till mina närmsta, en kärlek som jag själv inte har, så att jag får förmågan att älska dem mer än vad jag hade kunnat göra annars, trots att jag faktiskt älskar Jesus mer än vad jag älskar dem. Det här är en hemlighet som är gömd för världen, för världen ser inte vem Gud är och vad han vill när han ger oss instruktioner.
            Det är viktigt för en annan sak också att älska Jesus mer. Ens nära relationer kan försöka övertala en till att göra saker som Gud misstycker till, saker som är dåliga och skadliga, och då är det viktigt att man älskar Jesus (som är sanningen) mer, så att man kan säga nej även om det ger obehagliga konsekvenser i relationerna ifråga. Men så långt det är upp till oss så är vi uppmanade att hålla fred!

            Dessutom är ju det han säger om att Guds rike redan är här sant. Vi är väldigt många som har fått det uppenbarat för oss.

            Har du läst resten av stycket där det står att en kvinna ska underordna sig sin man?
            ‘Ni män, älska era hustrur, så som Kristus har älskat församlingen och offrat sig för den, för att helga den, sedan han renat den genom vattnets bad, i kraft av ordet. Ty han ville ställa fram församlingen inför sig i härlighet, utan fläck eller skrynkla eller något annat sådant. Helig och fullkomlig skulle den vara. På samma sätt är mannen skyldig att älska sin hustru som sin egen kropp. Den som älskar sin hustru älskar sig själv. Ingen har någonsin hatat sin egen kropp, utan man ger den näring och vårdar den, så som Kristus gör med församlingen, eftersom vi är lemmar i hans kropp. “Därför skall en man lämna sin far och sin mor och hålla sig till sin hustru, och de två skall vara ett kött.” Denna hemlighet är stor – jag talar om Kristus och församlingen. Men vad er angår skall var och en älska sin hustru som sig själv, och hustrun skall visa sin man vördnad. ‘Efesierbrevet 5:25-33
            https://my.bible.com/bible/160/EPH.5.25-33

            Det handlar om ett ömsesidigt samspel och en kärlek och respekt som går åt båda hållen på ett underbart vis. Det är en ordning värd att sträva efter. Den som hör att kvinnan ska vara en slav till en domderande och krävande make, den kan inte ha läst Bibeln så särskilt noga, och inte heller förstått hur stort och heligt, självuppoffrande och tjänande Jesus älskar församlingen. Än en gång förstår inte folk utanför tron Guds instruktioner, för de förstår inte vem han är.

            När det kommer till siare så tror ju jag att de hör faktiska röster, och tar emot budskap från faktiska andemakter. En del fejkar, luras, gissar och överdriver så klart, men jag tror på en andlig verklighet, och i den verkligheten finns dels andligheten som strålar ut från Gud, men så finns det en annan andlighet också som är fallen, och den är ond, falsk, och fylld med lögner, illusioner, och död. Det är just den sorts andemakt som befaller människor att mörda.

            Stöter någon på en röst som säger något som motsäger det Gud sagt åt oss att göra i Bibeln, tex budet “du skall icke mörda”, då är det inte Gud, punkt slut. Det är hur lätt som helst för en kristen att urskilja att den där kvinnans röst inte kom från Gud. För precis som jag skriver i inlägget så behöver man checka mot Bibeln. Det är väldigt viktigt.

            Allt gott!

          • 3 februari, 2020 kl 09:50
            Permalink

            Hej! Av nån orsak går det inte för mig att svara på ditt senaste svar (hoppas verkligen det bara är en bugg), så jag svarar här.

            Jag förstår att om man vill tro på en historia, så vill man gärna tro på hela historien och täcka över eventuella luckor. En sån lucka är citatet jag skrev om tidigare, med ordet “hata”, en lucka som du täcker över med orden “älska mindre”. Det är ett fenomen som jag sett ganska ofta i kristna sammanhang. Finns säkert också i muslimska o.s.v. sammanhang. Jag tycker det är så himla synd att man blundar för dessa motsägelser, i synnerhet eftersom de som sagt är skrivna av män på landsbygden för länge, länge sen och inte har nåt med oss att göra. Men vi kommer nog inte längre här.

            Sen det här med vem som älskar vem mest… Varför vill man tro på en sån uppenbart verklighetsfrämmande solskenshistoria? Världen ser inte ut så. Det finns föräldrar som utnyttjar sina barn, det finns barn som inte alls älskar sina föräldrar, det finns föräldralösa barn, världen är helt enkelt så oerhört mycket mer komplex än det du säger vill kännas vid.

            Det där med att kvinnan och mannen på nåt sätt är jämställda inom kristendomen är helt och hållet önsketänkande. Det finns mååånga kristna som skulle säga att du har fel på den punkten. Dessutom nämner ju Bibeln bara föreningen mellan en man och en kvinna, och det är också helt världsfrånvänt. Och nej – det är inte en tolkningsfråga så att Bibelns “kvinna” egentligen kan betyda “man” och vice versa.

            Här kommer ett till citat. USA:s ambassadör i Israel sade nyligen att Gud sett till att Trump blivit president.

            Såg Gud till att Trump blev president? Eller var orsakerna till segern bl.a. valfusk och det faktum att det finns så många obildade rasister ute i landet som ville ha “nåt nytt”? Den här frågan delar nog också världens kristna i två läger.

            För en ateist är allt detta så uppenbart. Det finns så många grundläggande frågor som världens kristna inte kan enas kring. De och allt det jag nämnt i mina tidigare svar (som det här med sin egen tacksamhet mot guden när miljoner andra lider – enligt mig stötande, hårresande och direkt omoraliskt) gör att jag aldrig nånsin kommer att kunna förstå att inte folk genomskådar detta.

          • 3 februari, 2020 kl 14:01
            Permalink

            Jag tror att man bara kan svara i trådar till ett visst djup, du behöver inte oroa dig, du är välkommen hit och jag uppskattar dina kommentarer 🙂

            Jag tror att det kan vara du som gärna vill tro på en historia du målat upp i det här fallet, och det som inte passar in vill du förklara bort 🙂
            Som det står i Matt 22:36: “”Mästa­re, vil­ket är det störs­ta bu­det i la­gen?” Han sva­ra­de ho­nom: ”Du skall äls­ka Her­ren, din Gud, med he­la ditt hjärta och med he­la din själ och med he­la ditt förstånd. Det­ta är det störs­ta och förs­ta bu­det. Se­dan kom­mer ett av sam­ma slag: Du skall äls­ka din nästa som dig själv. På des­sa båda bud vi­lar he­la la­gen och pro­fe­ter­na.”

            Varför man vill tro på den här solskenshistorian? Jag tror på det för att jag har fått se att det är sant. Jag har fått ta emot det och uppleva det och jag bär på det varje dag. Jag känner det när jag andas. Det är ett nytt liv som jag inte hade innan han kom. Det är sant: Gud älskar människor mer än vad vi gör, och genom att älska honom mest kan vi älska andra människor mer än vad vi hade kunnat göra utan honom. Han till och med älskar våra fiender. Så genom honom så kan vi till och med få kärlek till att älska våra egna fiender.
            Detta betyder inte att Gud älskar det fiender eller ovänner gjort eller gör mot oss. Det är en annan sak.

            Ja det finns mycket lidande i världen. Jag förstår inte riktigt vad du menar med att jag inte vill kännas vid att det är så.

            Förstår inte heller vad du menar med att Bibeln endast nämner förening mellan man och kvinna.

            Jag förstår att det kan se förvirrande ut att kristna är så olika och kan ha så olika åsikter och personligheter. Å andra sidan har jag fått spydiga frågor om jag har tagit nåt prov eller nåt för att bli kristen, för att alla kristna tydligen har en viss slags enligt dem störande, förlegade värderingar 🙂
            Men även fast vi skiljer oss åt och är olika så har vi en som förenar oss och det är vår frälsare.

          • 8 februari, 2020 kl 15:45
            Permalink

            Hej! Nu svarar jag här. Den här bloggen är helt uppenbart inte gjord för motkommentarer och följdfrågor, snart kan jag nog inte skriva här längre eftersom Svara-knapparna blir relativt sett allt färre. Så jag försöker få med så mycket som möjligt i det här svaret. Om du svarar, så skulle jag uppskatta om du gjorde det ordentligt. I ditt förra svar var det några av mina frågor och resonemang som du inte alls bemötte, och då känns det nästan lite meningslöst.

            Du säger att du fått det uppenbarat för dig att Guds rike är här. Hur då exakt?

            Du säger också att Jesus tog emot dig när du ropade på honom. Hur gick det till? Hur “tog han emot” dig?

            Hur kommer det sig att andra ropar och ropar hela sina liv (fattiga m.fl.) och aldrig blir besvarade? Vad känner du kring det? Har det nånsin hänt att du undrat över det, att du tyckt det är ologiskt, orättvist gjort av din gud?

            Du skrev att du inte förstår vad jag menar med det jag skriver om lidande. Det jag menar är: Varför skulle en gud, som antas vara god, ha skapat en värld som är så fruktansvärt orättvis? Hur kan man som troende tycka att det är ok, vare sig man hör till de lyckligt eller de olyckligt lottade? Den verkliga orsaken till att världen är orättvis är att detta är en planet (av många i rymden) som är långt ifrån perfekt, som utvecklats under miljarder år och där vi människor har funnits med bara en bråkdel av den tiden. Levande varelser lider och dör varje dag, och vi människor är inte besparade från det.

            Föreställ dig att verkligheten _inte_ är sån att den tar hänsyn till oss människor, att vi inte gynnas av sakernas verkliga tillstånd. Kristna talar ofta om syndernas förlåtelse, himlen, det eviga livet etc. How convenient! En sanning som råkar gynna just oss människor! Inte larverna, inte fåglarna, inte träden, utan just oss människor. Klart det är lockande att tro på nåt som gynnar just oss framom andra. Folk har i alla tider hittat på skapelseberättelser där världen börjat just där DE bor, oavsett om det är Gambia, Mexiko eller Sverige. På samma sätt utgår kristendomen från att just VI människor gynnas. Blinkar det inte röda varningslampor nu, så vet jag inte när.

            Många troende – kristna, muslimer, judar m.fl. – lever sina liv enligt en bok. Varför inte läsa flera böcker, om filosofi, psykologi, världshistoria etc? Varför basera sitt liv och sitt omdöme på en enda bok? (Det är ju dessutom omtvistat vad som hör till Bibeln och vad som borde bort eller till!) Varför kan man inte se just den boken objektivt? För ett par tusen år sen fanns ju den boken inte ens!

            Jag är med i en bokklubb och läser just nu Snö av Orhan Pamuk. Häromdagen insåg jag att den handlar väldigt mycket om religion och tro, vilket jag inte visste innan jag började läsa den. Än en gång blev jag påmind om att många troende (i bokens fall muslimer) tror att ateister är hemska människor som vill ta livet av sig för att de är så olyckliga. De är många som tror det på riktigt där ute i världen, och det gör mig väldigt beklämd. Vi är precis som vem som helst (vi t.o.m. ÄR vem som helst), det enda som förenar oss är att vi betraktar verkligheten enligt det vi kan se och mäta, och inte enligt gamla historier och sånt man inte kan se.

            Du skrev att folk tror att kristna har en viss sorts värderingar. Det är lite både och. Å ena sidan delar kristna vissa värderingar eftersom de läser samma bok. Å andra sidan är det faktiskt så att själva moralen inte kommer från denna bok, utan från uppfostran, miljö m.m. och att den kan vara mycket olika hos olika kristna (och andra). Därav “no true Scotsman”-fenomenet. Saxar från Wikipedia:

            “Antony Flew var på den tiden ateistisk filosof (deist mot slutet av sitt liv) och menade att kristna gör denna typ av ad hoc-felslut när man avfärdar illgärningar som utförts i kristendomens namn med att de som utförde dem inte var äkta pånyttfödda kristna utan enbart kristna till namnet. I dag skulle diskussionen kunna gälla islamistiska terroristers förhållande till islam, där somliga menar att terroristerna inte är några riktiga muslimer och att dåden inte har med islam att göra, medan andra hävdar att islamisterna till punkt och pricka följer islams lära.”

            USA:s ambassadör i Israel sade som sagt att Gud sett till att Trump blivit president. Det bemötte du inte i ditt senaste svar. Att “Gud sett till” detta kan inte både stämma och inte stämma. Antingen gjorde han det eller så gjorde han det inte. Du sade bara att du förstår att det kan vara förvirrande att kristna har så olika åsikter. Men tror DU att Gud såg till att Trump vann? Om inte, hur förklarar du ambassadörens uttalande, och tror du att han är en “riktig” kristen?

            Lapparna jag skrev mina tankar på innan jag satte mig vid datorn innehåller en sista tanke:

            När antas Gud ha börjat älska människorna? Alltså, om man förbiser den kristna skapelseberättelsen och ser på bevisen, att jorden funnits i miljarder år och att vi människor bara existerat en bråkdel av den tiden. Var det redan på neandertalarnas tid? Eller först på Homo sapiens sapiens (alltså vår) tid? Vid vilken generation började han älska människorna? Varje generation homininer närmade ju sig sakta Homo sapiens (sapiens) rent genmässigt, så det finns ju ingen tydlig gräns däremellan. Men var det så att Gud först inte älskade de av våra förfäder som var närmare släkt med aporna, utan bestämde sig för att älska människorna först vid en viss generation?

            Vi hörs 🙂

          • 8 februari, 2020 kl 17:26
            Permalink

            Svaraknapparna blir inte färre, trådarna kan bara nå till ett visst djup och inläggen går bara att kommentera en viss tid efter att inläggen skrivits. Jag har ingenting emot kritiska frågor. Blir trådarna för djupa så blir de till sist väldigt smala och svårlästa layoutmässigt. Det går väl alldeles utmärkt att svara så här?

            Om inte du tycker att mina svar är tillräckligt ingående så är det nog så att min blogg inte är god nog för dig och då måste jag tyvärr säga tack, men ha det så bra och gå i frid. Jag svarar så gott jag kan och hinner med. Känner du att du blir upprörd för att svaren inte är bra eller omfattande nog, eller för att jag inte tagit med varenda sak, så måste jag tyvärr sätta punkt, för det blir inget gott samtal, vilket är vad jag vill ha och strävar efter.

            Jag har sett Guds rike i en syn som inte är med ögonen och jag bär med det i mitt hjärta. Jag såg Jesus när han kom till mig. När han rörde vid mig så helades jag från depression. Sen dess vilar jag i Guds famn och han har lärt och visat mig många saker. Jag har gått från död till liv, och den skillnaden känner jag mycket tydligt i varje andetag som jag tar. Skillnaden med och utan Guds närvaro inombords är enorm. Men kan jag plocka upp och visa detta för någon som “bevis”? Naturligtvis inte. Jag bär den inom mig. Och kan berätta om den. Sen om man vill tro på det , är upp till var och en som hör.

            Guds rike är av ett annat slag än världens rike, och därför är den omöjlig att beskriva. Jesus berättade om Guds rike genom liknelser. Till exempel:

            “Himmelriket är också likt en köpman som söker efter vackra pärlor. Och när han har funnit en mycket dyrbar pärla, går han och säljer allt vad han äger och köper den. ” Matteusevangeliet 13:45-46

            Jag förstår inte varför Gud inte svarar alla människor på samma sätt. Jag förstår inte alltid varför han gör som han gör. Men jag tänker inte att det gör honom ologisk eller orättvis. Han har den stora bilden. Jag har enbart en väldigt liten.

            Gud skapade inte världen orättvis.

            Människan är skapad som Guds avbild och är därför annorlunda mot resten av skapelsen. Vi är skapelsens krona. Men även resten av skapelsen kommer att återupprättas. Nej varningslamporna blinkar inte för att andra kulturer och religioner har hittat på skapelseberättelser. Att det finns osanning innebär inte att allt är osanning.

            Jag har läst många böcker. Jag har varit sökare. Bibeln är den bok som har allt jag behöver, men jag läser fortfarande andra böcker. Det är extremt fördomsfullt att tro att kristna inte läser böcker eller har kännedom om andra sätt att se och tolka världen.

            Självklart är ateister vilka som helst. Jag har inget emot ateister inte ens de som rabiat evangeliserar och blir upprörda om människor inte delar deras ateistiska världsbild och materialistiska verklighetsuppfattning.

            Inte vet jag om Gud såg till att Trump vann eller inte. Ingen aning. Ingenting som händer är utanför Guds kännedom eller kontroll. Tror definitivt inte att Trump skulle vara “Guds utsände på jorden” eller liknande. Dock att Gud kan använda Trump. Hur det kommer bli med Trump i slutändan vet jag inte, det vet ingen.

            Du utgår från din egen världsbild när du frågar när Gud började älska människorna. Du utgår från evolutionsteorin. Jag tror inte på den teorin när det kommer till mänsklighetens uppkomst. Jag tror på viss evolution, alltså att djur till viss mån anpassar sig till miljön de lever i, dock tror jag inte att människor utvecklats från apor. Men det är en bra fråga, jag undrade samma en gång i tiden.

        • 29 januari, 2020 kl 21:42
          Permalink

          Hej Belinda!

          Jag skulle aldrig tro på en Gud “för säkerhets skull”. Jag fick förvisso en del av grunden till tro med modersmjölken. Men som vuxen var jag ändå tvungen att hitta den själv för att det skulle ha tyngd och vara på riktigt. Och det hela ledde till att jag som vuxen sen lät döpa mig. Det är svårt att förklara men har man tagit emot Jesus så är man aldrig helt ensam. Jag känner att Gud finns i det innersta av min kärna. Och hur ska man kunna förklara alla bönesvar människor får/fått om det inte finns en allsmäktig Gud. En del händelser kan ju verka slumpmässiga, att situationer och svårigheter plötsligt vänds till det bättre. Men många är så häpnadsväckande fantastiska, omöjliga, oförklarliga och så på pricken exakt vad bönerna gällt. Många bönesvar har jag fått! Alla böner får absolut inte svar, som vi uppfattar det iallafall. Jag är t ex fortfarande kroniskt sjuk. Och jag har flera närstående som har det svårt trots många böner. Men hur mörkt det än ser ut så är det något som bär en igenom. Men för den som ännu inte upplevt det så kan det verka lite kokobello. Men om du vill veta om Gud finns, och verkligen, verkligen vill veta sanningen. Så be om den. Det hjärta som ärligt söker visas inte bort.💕Kram

          • 31 januari, 2020 kl 22:33
            Permalink

            Hej Elisabeth!

            Se gärna mitt svar till Sonja ovan angående “kontakt” med Gud (eller en gud).

            Vad gäller bönerna du nämner så tror jag det är oerhört lätt att lura sig själv. Jag har själv kompisar som tycker det är helt otroligt att vissa saker händer, att två saker sammanfaller o.s.v. Det är helt enkelt slump, oavsett vad man tycker om det. De allra flesta gånger jag tänker på nån så får jag inget livstecken av den personen. De allra flesta gånger jag önskar nåt specifikt så uppfylls inte min önskan. Ibland, när den uppfylls, så vet jag ju att jag arbetat aktivt för att den ska uppfyllas. Lägger man koncentrerad energi på en viss grej så skulle det nästan gå emot naturlagarna om det inte hände nåt alls.

            Det är lite som horoskop, som t.o.m. vissa tidningar medgett är slumpmässigt skapade av datorer. Det som inte stämmer glömmer folk lätt bort, medan det som stämmer lyfts upp som sanning och bekräftelse på att horoskop funkar. Det är verkligen att lura sig själv.

            Jag skulle säga att osannolika saker absolut händer, men att det alltid finns en logisk förklaring. Vissa saker _är_ ju väldigt osannolika och är resultatet av en hel händelsekedja där allt klickat, men _nån_ gång händer ju även osannolika saker. Osannolika, inte omöjliga.

            Sen undrar jag hur du tänker när du föreslår att jag ska be om “sanningen”. Hur skulle du reagera om nån som tror på t.ex. asagudarna sade till dig att de finns och att du också kan börja tro, bara du pratar med Oden och Tor? För jag antar att du verkligen _inte_ tror på att det finns några asagudar, utan ser dem som del av en urgammal mytologi, sagor som folk trodde på förr i tiden. Som du uppfattar det så ber nån dig alltså att prata med nån som inte finns, och det blir ju bara helt fel. Exakt så är det för mig när du skriver: “Så be om den.”

            Sen tycker jag också att en religion som kräver att man tror på nåns existens (d.v.s. det som krävs för att man ska kunna rikta sig till nån) _innan_ guden behagar “visa sig”… Jag har knappt ord för hur befängt jag tycker det är. Det är en massa saker som motsäger varandra. T.ex. om ett barn döps, så antas det att det upptas i Guds gemenskap. Men om samma döpta individ växer upp och blir ateist, då står den ändå utanför Guds gemenskap eftersom den inte “bett om sanningen”? Snälla, ni kan inte påstå att ni får ihop det.

  • 29 januari, 2020 kl 18:12
    Permalink

    Ååhh… Måne och sol-psalmen… Den är verkligen SÅ bra och säger så mycket! 😄
    En kort tid i mitt liv var jag (typ) muslim och brukade sjunga den även fast det är en kristen sång – men bara första versen! 🤣

    Jag kan känna igen mig i det du skriver, vilket tyvärr gör att jag inte pratar om min tro så mycket som jag egentligen vill. 🙁

    • 29 januari, 2020 kl 22:21
      Permalink

      Många människor verkar vara uppvuxna med Måne och sol men jag lärde mig den efter att jag blivit kristen! Tycker den är fantastisk. Måste ha varit skönt att lämna Islam och kunna sjunga de två sista verserna igen! 🙂

      Det är samma här. I Sverige har vi så mycket frihet, men det finns andra utmaningar för oss som är kanske mer av den sociala sorten. Det är lurigt!

  • 30 januari, 2020 kl 18:14
    Permalink

    I Koranen står det att Abraham blev rättfärdig för att han underkastade sig Gud, medan det i Bibeln står att Abraham blev rättfärdig för att han trodde/var trofast mot Gud. Det är en väldigt stor skillnad på att underkasta sig någon eller att tro/vara trofast någon…

    När jag läste Koranen fick jag ibland känslan av att Gud är en nyckfull, hotfull hustrumisshandlare typ ”jag älskar dig men om du inte gör som jag säger så smäller det”. Så det var enormt befriande att komma till Jesus och inse att Gud inte alls är sådan, att han älskar oss med en kärlek som övergår allt förstånd. 😊💕

    Vi behöver inte dö för Gud för att säkra vår plats i paradiset för Gud har redan säkrat platsen genom att dö för oss! Vilken Gud vi har!! 😃

    • 30 januari, 2020 kl 21:16
      Permalink

      Jag tror att den Gudsbilden är rätt vanlig, och även förekommande hos vissa kristna (som ,av rätt givna orsaker, lämnar tron). Det är Gud utan nåden?

    • 3 februari, 2020 kl 09:30
      Permalink

      Råkade se det här nu och måste bara svara. De allra flesta kristna tror väl att det finns ett helvete och inte bara ett paradis? Och att ens gärningar avgör var man hamnar. Det är miljoner barn som skräms till att vara snälla och tro på Gud eftersom de annars hamnar i helvetet. Ditt sista stycke går inte alls ihop med den verkligheten.

      Dessutom – vad är det egentligen för uppoffring att dö för nån om man ändå återuppstår tre dagar senare? Fundera ett par varv på det.

      • 3 februari, 2020 kl 14:35
        Permalink

        Vi tror inte att det är gärningar som avgör utan om man litar på Jesus Kristus som sin frälsare eller inte 😊 Hade det handlat om gärningar hade ingen av oss kommit till himlen, det var därför Jesus kom!

        Uppoffringen Jesus gjorde handlade inte om att vara död, det handlade om själva döden. Han blev övergiven av sina närmsta vänner, misshandlades, hånades och hängdes upp på ett kors, ett fruktansvärt plågsamt sätt att dö på. Han upplevde till och med att Gud hade övergivit honom. Att han bara var död i några dagar ser jag som irrelevant.

      • 3 februari, 2020 kl 15:41
        Permalink

        Hej Belinda.

        Jag väljer att inte svara på dina frågor och invändningar.

        När jag läser det du har skrivit i alla trådarna ovan är mitt intryck att du bara vill debattera istället för att samtala på ett respektfullt sätt (vilket går alldeles utmärkt att göra även om man inte håller med varandra) och jag är inte intresserad av att debattera.

        Hoppas att du respekterar detta.

        Allt gott till dig.

  • 2 februari, 2020 kl 22:11
    Permalink

    “Helt skamlöst sjunger folk denna radikala psalm” – alltså vilken underbar beskrivning! Du har en otrolig förmåga att beskriva djupa sanningar med humor Sonja! Jag älskar det!

  • 9 februari, 2020 kl 00:09
    Permalink

    Hej Sonja!

    Vill tacka dig för den tid du lägger ner på att skriva om Jesus! Jag är själv en troende två barnspappa som är helt och hållet övertygad om att Jesus finns. Han hjälper oss i alla stunder och giver oss frid. Livet på denna jord är kort, även om man lever i 120 år så kommer dessa 120 år att ta slut och man kommer möta döden. Har man varit en god troende människa kommer man (förhoppningsvis) få kliva in till Gud. Har man varit ond, förnekat Jesus m.m. kommer man inte få en plats hos Gud. Det kanske låter hemskt men så är det. Jag är övertygad om att alla människor någon eller några gånger i sitt liv får en chans att vända sig till Jesus och jag hoppas att så många som möjligt vänder sig till Honom.

    Jag arbetar på ett “normalt” it bolag i Stockholm och möter olika typer av personer dagligen. För några år sen kunde jag skämmas för att prata om Gud på jobbet samt med kunder. Men nu är det slut med det, Gud kommer först av allt. Skäms vi för honom kommer han skämmas för oss. Jag tänker alltid att oavsett situationen i denna värld så är det alltid mer värt att tala ut om Jesus Kristus än att hålla det inne / förneka och leva ett evigt liv i misär.

    Allt gott och Guds frid!

    • 9 februari, 2020 kl 09:55
      Permalink

      Tack så mycket för kommentaren och uppmuntran, det gläder mig varje gång någon tar sig tid 🙂
      Jag vågar inte alltid prata om honom även i lägen då det skulle passa, så frimodighet är någonting jag skulle behöva mer av! Så skönt att du har det!

      Ha det bäst!

  • 10 februari, 2020 kl 00:12
    Permalink

    Jag blir alltid glad när du har ritat!
    Jag har alltid trott men har inte alltid varit del av en kristen gemenskap. Nu har jag både vänner som tror och sådana som inte tror att de tror och en massa härliga bekantskaper genom Kyrkan. Det gör att inte känner att jag måste förklara mig hela tiden. Jag nobbar väldigt sällan att prata om religion, tro eller Jesus men kan göra det på bättre sätt idag.

    • 10 februari, 2020 kl 20:07
      Permalink

      Kul att höra!
      Hur pratade du om det förr/hur gör du det nu? Vad tror du det är som gör att du idag kan prata om det på ett bättre sätt? Vad är skillnaden i dig om man så säger?

Kommentarer är stängd.