Men hjälp så vemodigt!

Igår kväll när jag vek tvätt och fick syn på en nytvättad amnings-bh så kom jag på att jag inte har ammat lillstickan på två dar och nätter. Det har bara inte blivit av och jag har inte tänkt på det. Han äter så bra på dagen, han vaknar inte på nätterna, och amma som tröst behöver jag liksom inte. Är amningen över nu? Redan? Står inte ut med vemodet. Så mycket vemod!

Det påminner om när barnen har slutat med blöjor, eller börjat skola, eller gå på toa själva. Det är slutet på en era. Det är slutet på något som har varit en ganska stor del av livet, och sen är det bara över. För alltid. FÖR ALLTID *får hjärtsnörp*.

(Eller ja de kan ju börja med blöja igen tex men ni fattar vad jag menar)

Blir nedstämd bara jag tänker på de billiga och sladdriga amnings-bharna som jag köpte billigt från Kina via wish månader innan jag skulle föda. Ska de bara slängas nu? För säljas vidare kan de inte göra. För sladdriga. För använda. För fula.
Jag vet inte om jag kommer ha hjärta att göra mig av med dem.

Flera gånger har tanken att skaffa ett till barn studsat som en pingpong-boll i mitt huvud.  Lite så här: “Hey! Jag har en idé! Skaffa ett till barn! Då får du amma! JÄTTEBRA IDÉ!”. Hjärnan föder tankar som är allt bra dumma i huvudet ibland, och snabbt går det. Så varje gång tanken kommer så plockar jag ned den och stampar på den likadant som Olivia Newton John stampar på cigaretten i slutet av Grease (vilket hon gör vagt och osäkert, men ändå målmedvetet)(Grease är ingen favorit förresten, avskyr musikaler, så sjuka).

Nej det är bra som det är. Men vemodigt.