Är i Vilhelmina

Hej hej! Just nu är jag i Vilhelmina. Sitter vid ett köksfönster och tittar ut, det är minus fyra grader och massor av snö. Stora barnen är hos kusiner i olika byar fem mil från varann (en vardaglig sträcka här uppe) och lilla barnet tar en tupplur med sin pappa medan min syster betalar räkningar. Därför passar jag på att uppdatera bloggen lite.

Nedan är några bilder från Latikberg där vi var igår och dit återvänder vi i morgon.

Latikberg är ett av världens vackraste ställen. Nu är jag inte särskilt berest och har inte sett mer än Skånes stränder, Norges kuster och Finlands skogar men jag har svårt att tro att till exempel Thailand och Brasilien har platser som kan slå gamla goda Hjortronberget. Palmer och vit sand kan väl ha sin charm tänker jag men hur kul är det med stora stinkande spindlar och skorpioner som såna platser ofta för med sig. Sverige är fritt från nästan alla giftiga farliga djur och i Latikberg finns inte ens fästingar. Eller ja de finns kanske men är ungefär lika vanliga som struts.

Äsch det här inlägget är inte tänkt till att racka ned på andra länder. Så jag lämnar det ämnet.

Barnen har åkt skoter och druckit varm choklad och jag får ångest av att sitta inne, inomhus kan man vara i Kungälv. Så jag försöker vara ute så mycket jag orkar.

Jag funderar fortfarande på hur jag ska göra med internet och bloggen efter nyår. Men jag tänker att jag släcker ned det i en månad och så ser jag hur jag gör efter att den månaden har gått. Först tänkte jag tre månader men jag börjar med en månad och så tar jag det därifrån.

Jag gillar att blogga men tror det är bra om jag får sakna den och fundera på hur jag vill ha den. Ska jag bara skriva om min tro? Ska jag skriva personligt också? Och om andra struntsaker? Ska jag ha någon blogg alls?

Hoppas ni har det bra! Guds frid vare med er, nu ska jag gå och vara socialt beredd för vem som helst som bestämmer sig för att säga nåt till mig, ty jag ska lägga ifrån mig mobilen.

9 åsikt på “Är i Vilhelmina

  • 28 december, 2018 kl 14:25
    Permalink

    Norrland alltså. <3

    Har sagt det flera gånger förut: jag älskar dina texter om tro och tycker du är en fantastiskt bra internetevangelist. Du inspirerar mig mycket!

    • 29 december, 2018 kl 09:53
      Permalink

      Tack desamma desamma! Skriva om min tro är nåt jag måste göra, det är ett kall och att kunna skriva utan att skriva om min tro är slöseri. Frågan är i vilken form. Ska jag blanda vardag och tankar om tro, ska jag blanda skämt och allvar, ska jag … så många frågor 🙂

  • 28 december, 2018 kl 22:21
    Permalink

    Jag gillar det mesta du skriver. Du är så klarsynt och skriver rakt och ärligt, ser saker och händelser för vad dom är. Och jag tror verkligen att du hjälper folk att se det sunda i tron. Och så har du en störtskön humor också.
    Kram!

  • 30 december, 2018 kl 18:32
    Permalink

    Personligen gillar jag mixen! Tror också att skämtande kan vara ett väldigt bra sätt att framföra viktiga saker. Tycker dina illustrationer ofta är klockrena. Men förstår dina tankar. Har varit där själv och bloggar numera aldrig/extremt sällan. Tack för mig!

  • 30 december, 2018 kl 21:25
    Permalink

    Huruvida du ska fortsätta att blogga eller inte ska jag försöka att inte ha någon åsikt om. Det kan finnas så många parametrar i detta med livet, familj och annat så det tror jag får växa fram i ditt inre under bön och samtal med honom som vet allt. Saker förändras över tid och det som varit bra igår behöver inte vara bra imorgon. Därför är det viktigt att vi människor prövar saker så att vi inte håller på med sådant som vi inte ska hålla på med.

    …men OM du ska blogga vidare, då fanns det tre frågor kvar och dessa känns mycket enkla att svara på (alltid enkelt stå på sidan och tycka 😊).

    ”Ska jag bara skriva om min tro? Ska jag skriva personligt också? Och om andra struntsaker?”
    Precis som Maria är inne på ovan har jag svårt att se din blogg med endast texter om din tro. Jesus finns inte bara i kyrkan på söndagarna, vilket en del kanske har fått om bakfoten. Det här är en av de myter som hela din blogg slår hål på. Den visar så tydligt: Jesus finns med överallt! Och, för att det ska kunna bli tydligt behövs det personliga och även ”andra struntsaker”. Det är i det sanna och uppriktiga som sanningen blir klar och synlig på något vis. Tror det är det som gör att vi läsare kan skymta glädjen mellan raderna, den glädje som grundar sig i frälsningen, även de dagar det handlar om nakna ökenråttor…

    Men självklart måste du behålla vissa saker för dig själv och allteftersom barnen blir större kommer det sannolikt behövas mer integritet men det behöver inte hindra uppriktigheten om de saker du faktiskt väljer att dela. Uppriktighet, sårbarhet, styrka, humor med Jesus i vardagen har på ett vackert sätt berättat för oss läsare om en människa som är samma person som förr men nu har hittat en stadig grund som både bär fötterna och låter dem vila. Samma person – men ändå inte.

    När Micael skriver ”internetevangelist” kan jag instämma. Som den ”gammalkristen” jag är finns mycket att lära om hur saker kan upplevas före och efter omvändelsen och, en annan sak: Själv har jag nog aldrig varit av den ”rädda och blyga” typen men jag upplever ändå att dina texter har uppmuntrat och lockat mig att bli ännu frimodigare i tron. Micael skrev ”inspirerar” och det är ett bra val av ord.

    Men, om du ska blogga vidare eller inte, det har jag alltså ingen åsikt om. Den som lever får se!

    • 30 december, 2018 kl 21:46
      Permalink

      Tänkte precis skriva något liknande som JLg ovan men nu kan jag nöja mig med att hålla med till 100% 🙂

      • 31 december, 2018 kl 14:47
        Permalink

        🙂

  • 31 december, 2018 kl 00:59
    Permalink

    Jag hoppas så att du fortsätter blogga! Jag gillar din blogg som den är.

Kommentarer är stängd.