När lydnad är frihet

Jag fortsätter era förslag på ämnen.

“Kommer inte på något speciellt ämne men gärna ett till inlägg i kategorin “Så tänkte jag då och så här tänker jag nu”

Okej!

En sak som har gjort mig ganska betagen sen jag blev Jesustroende är skiftet i min inställning till lydnad.

Innan trodde jag nämligen att lydnad var samma sak som fångenskap och jag tänkte att människor som värdesätter lydnad är hjärntvättade, saknar förmåga att reflektera och analysera och därför är benägna att göra lite vad som helst. Typ mörda.

Nä lydig vill man inte vara. Man måste tänka själv.

Jag hade hört, om och om igen, att man måste “tro på sig själv” och “följa sitt hjärta” och så vidare. Jag hade lärt mig att den som känner mig bäst är jag själv, och jag hade också lärt mig att min magkänsla faktiskt försökte berätta för mig hur jag bäst skulle leva mitt liv.

När jag hörde om människor som ville “lyda Gud” och “följa Jesus” så tänkte jag nog lite att de var dumma i huvudet. När jag hörde “lyda Gud” så tänkte jag på terrorister med bomber runt midjan.

För mig var frihet att  “gå sin egna väg”, “följa sitt hjärta” och “veta vad som är bäst för mig själv”, för det var ju vad jag hört enda sen jag var liten och såg på fnissande My Little Pony på tv. Och varför inte lyda dem. De är ju så lyckliga.

Så hur blev det för mig när jag skulle följa mitt egna hjärtas röst? Hjärtat var mörkt och hårt och utsöndrade kopiösa mängder skit. Och hur gick det med den där tanken att man skulle känna sig själv bäst? Jag hade ingen aning om vem jag var!

Jag försökte hitta mig själv på olika sätt och följa magkänslan hit och dit, men inte blev jag tillfredsställd med de “svar” jag fick.

Det var när jag slutade leta efter mig själv och vem jag är, och i stället vände mig efter Jesus och den han är, som jag förstod vem jag är.

Och då förstod jag också att det finns någon som vet mycket bättre än mig, och att om jag följer hans rådgivning så blir jag fri att vara den han skapt mig att vara redan från början.

Frihet är alltså inte att vara den man vill eller “känner för”, det är att vara den man är. Och vet man inte vem man är så finns det en som vet. Det är vad jag har upptäckt.

Nu vänder jag mig till dig som läser som inte är troende och som tycker att det här med att lyda Bibelns Gud låter väldigt ofritt. Föreställ dig att följande skulle vara sant:
– Att du är skapad
– Att den som har skapat dig vet exakt allt om dig
– Att den som har skapat dig har även skapat världen som du lever i
– Att den som skapat dig och världen du lever i och som satt upp reglerna och alla mekanismer, synliga som osynliga, också är oändligt god och vill dig det allra bästa i all evighet.

Om du i hjärtat förstod att allt det här stämde, skulle du känna dig fångad eller befriad av hans vägledning genom livet? Och skulle din lydnad under honom betyda att du har mindre förmåga än de som inte har honom, att “tänka själv”?

Alla lyder vi under någonting. Alltid är det nåt som formar våra tankar.

Vem eller vad lyder du helst?