Varför brinner jag så för abortfrågan?

Jag fick följande förslag på bloggämne:

“Varför brinner du så för abortfrågan? Jag är av åsikten att det mest är en fråga för den enskilda individen, och inget som vi utanför behöver lägga oss i så mkt”

Och min följdfråga på det är: skulle du fortfarande anse att det är en fråga för den enskilda individen ifall abort var lagligt ända fram till förlossningen?

Jag tror att vi alla är överens om att det skulle vara olämpligt att döda barn i graviditetsvecka 40.  De allra flesta i Sverige vill inte ha “fri abort” och tack och lov för det. Abortgränsen brukar baseras på när man anser att en människa får sitt människovärde och i dagens Sverige är den satt till när människan antas vara livsduglig utan mammans kropp. Senaste gränsen med socialstyrelsens godkännande är 22 veckor (och det måste sänkas).

Anledningen till att jag brinner så för abortfrågan är för att jag har fått se att jag är ovärderlig och att jag varit det redan från då jag började formas. Och jag förstår också att trots att jag är väldigt speciell på många sätt så är det här värdet inte ett dugg speciellt för mig, utan det är något som jag delar med varenda människa som någonsin har börjat existera. I människovärdet ingår en slags tidlöshet. Man kan inte bedöma ett människolivs värde genom vad man ser just nu. Det är själva existensen som värdesätts och människovärdet är konstant genom livets alla skeden och faser. Ett barn och en vuxen har samma människovärde och en helt hjälplös har samma människovärde som en person som både kan skotta snö och skjuta kanin. På samma sätt har en person som mår bra och förstår sitt värde samma människovärde som en person som mår kasst och inte har någon blekaste aning.

Att förstå att man har varit värdefull sen man började att existera och att man är det trots att man inte klarar nånting och mest känner sig som en stor belastning på sin omgivning är en underbar upptäckt och den fyllde mig först och främst med lättnad och vila och värme och glädje. För ni kan tro att jag har tvivlat. Men för mig blev det inte en upptäckt helt utan fasa för så småningom så gick det även upp för mig vad abort är för något och det gnager i mig ständigt. Jag har försökt att inte tänka på det jag har försökt att resonera bort mitt engagemang i det eftersom det är så svårt, men efter 1,5 år som vad man kan kalla för pro-life, så har jag inte lyckats skjuta undan det. Jag har sett något som jag inte kan bortse från.

Har man svårt att förstå varför jag tycker att abortfrågan inte är något att lämna till enskilda individer så se på ett barn i den fas som du personligen anser vara ett utvecklingsstadium då det är fel att ta livet av det, och så föreställer du dig att du skulle ha upptäckt något som gjorde att barnet hade just den kvaliteten som du anser avgörande, redan från befruktningen.

Det finns mycket mycket mer som jag skulle kunna skriva om vad som får mig att brinna för abortfrågan och det kommer jag förhoppningsvis även att göra. Men det här får räcka för denna gång!

 

 

 

3 åsikt på “Varför brinner jag så för abortfrågan?

  • 21 november, 2018 kl 10:16
    Permalink

    Go girl!
    Mycket bra definition av människovärde.
    Tack för sist!
    Love you❤️

    Svara
  • 21 november, 2018 kl 10:17
    Permalink

    Vill berätta kort att jag gjorde en abort för ca 6 mån sedan och det är något av det mest smärtsamma besluten jag tagit. Den emotionella smärtan har satt sina spår, något jag försöker tränga bort.
    Trotts att läget var så fel, depression började utvecklas pga dysfunktionell förhållande, jag hade ingen ekonomisk trygghet, min mentalitet var kaotisk. “Det var en olyckshändelse att vi slarvade med skydd” Jag var inte redo att få barn. Det kanske man aldrig är egentligen.
    Jag behövde tänka på mig själv till att börja med. Jag behövde vara jävligt självisk. Och nog har det slagit hårt på mig. Vissa upplever abort som en frigörelse, på gott och ont.

    Svara
    • 21 november, 2018 kl 22:02
      Permalink

      Hej!
      Jag beklagar verkligen vad du gått igenom och fortfarande går igenom. Jag vill att du ska veta att om du vill och om du behöver så finns det hjälp att få. Det var många grejer som gick genom ditt huvud och som rörde sig i ditt liv när du tog det här beslutet, och om jag inte missförstår så känner du sorg för det som hänt även fast du kanske även känner lättnad. Det många inom vården inte berättar om abort är att det är en stor riskfaktor till PAS, post abort stress och att man kan behöva stöd efter aborten att på allvar sörja barnet och se över den situation man var i när aborten gjordes.
      Om du känner att du behöver stöd så känner jag till några som skulle kunna hjälpa dig. Du är inte ensam, många kvinnor hamnar i sorg och depression efter sina aborter, en ångest som inte släpper, fastän vården/samhället säger att den borde göra det.
      Min mailadress är alrikssonsonja [snabela] gmail.com, om du vill skriva och få kontakt med någon med mer kunskap om det här / andra kvinnor som gjort abort.

      Jag kan som kristen och själv befriad inte heller skippa att berätta om Jesus. Han blev sänd för att befria de fångna som det står, och trösta de som gråter. Så om du ber en hjärtlig bön om förlåtelse och att du vill att Jesus ska dra dig upp ur slam och dy och sätta dina fötter på fast mark, så tveka inte på att ropa till honom.

      Kram!

      Svara

Kommentera