Jag såg UGs avsnitt om surrogatmödraskap

Och det var så jobbigt att kolla för att det är så hemskt. I American Beauty säger Kevin Spaceys karaktär Lester Burnham “never underestimate the power of denial” och det är vad det handlar om här om svenska par på allvar tror att kvinnorna i Georgien eller Ukraina inte blir exploaterade i den här branschen.

Hur tusan kan de för en enda sekund inbilla sig att kvinnor i fattiga länder ställer upp som surrogater för att det är deras hjärtas längtan att hjälpa barnlösa och totalt främmande par i rika länder?

Jag hatar det. Jag hatar hur kvinnor och barn ses som varor. Jag hatar vårt sjuka konsumtionssamhälle där vi tror oss ha rätten till allt även om det försvårar och förstör andra människors liv.

Slutet av dokumentären var kanske värst.

abrt.jpg

En surrogat väntade tvillingar. “Beställarna” ville inte ha två barn.

Hur de “hanterade” det visar så tydligt att vi har människor här som inte ses som fullvärdiga människor utan som varor som finns där för att tillfredsställa en efterfrågan. Och om efterfrågan inte finns? Då tar man bort överflödet.

Only Jesus can save us.

4 åsikt på “Jag såg UGs avsnitt om surrogatmödraskap

  • 22 september, 2018 kl 14:02
    Permalink

    Jag mår också fruktansvärt dåligt av att tänka på surrogatmödraskap. Har bekanta som fått barn på det sättet vilket gör det ännu svårare.
    Håller med dig i allt du skriver om detta❤️

    Svara
  • 2 oktober, 2018 kl 18:35
    Permalink

    Såg programmet idag. Så fruktansvärt. Fattar ärligt talat inte hur de tänker- varför skulle man vilja vara gravid i 9 månader och föda ett barn åt någon man inte känner bara för att vara snäll? Och den där Staffan som inte ens pratat med surrogatmödrarna. Suck.

    Svara
    • 2 oktober, 2018 kl 19:39
      Permalink

      Och så att de tog upp kvinnornas frånskrivande av rätten att abortera som ett stort problem i programmet förbryllade mig. Inte en enda av dem nämnde rätten till att aborta som ett problem. Det de beskrev var smärtan och lidandet i att sälja sina barn.

      Svara
      • 2 oktober, 2018 kl 20:45
        Permalink

        Ja… Det känns som ett typiskt svenskt perspektiv som måste tas med…

        Svara

Kommentera