Vilken resa!

Just nu sitter jag i en stuga på Ångsta Camping. Det är en drop-in-camping där det bara är att köra in, ta sig en ledig stuga och bosätta sig. Betalar gör man till en farbror som promenerar förbi på kvällen. Är inte säker men TROR att han kan ha varit pojken i sången om Mors lilla Olle.

Igår över bröllopet bodde vi på en gammal församlingsgård i Siljansnäs (ovan bild). Barnen var helt förundrade över detta hus från “1800-talet”. Jag skulle säga att senast det renoverades måste ha varit kring 70-talet men nej, klockrent 1800-tal enligt mina små antikvitetsexperter.

Kristna har såna här ställen lite överallt i landet. Små lägenheter och hus eller stugor som man kan hyra rätt billigt bara man råkar känna nån kristen som känner en annan kristen. Så känner ni att evigt liv, syndernas förlåtelse och stöttning och bärning genom hela existensen av Gud Fader himself inte är nåt för er så kan ni ju ansluta er till Kristus för dessa boendemöjligheters skull.

Vi delade lägenheten med en annan familj från Kungälv och det var som man säger på göteborgskan – det var soperent i kröken. Nä jag skojar det var GÖTT.

Bröllopet var vad jag skulle säga ett perfekt bröllop. Allt var så välplanerat och allt klaffade perfekt och paret känns bara helrätt för varann. Grattis Marcus och Jennifer!

Kolla det galna håret i höger på bild. Det blåste rätt rejält men det gjorde inget för det var asmycket insekter.

Min pojke har fyllt 11 år idag också. Min fina fina pojke. Jag tycker så mycket om honom. Han är både smart och rolig och vi har så många intressanta samtal. Tidigare ikväll sa han till exempel att hur många människor som helst skulle kunna samlas för att läsa samma ord samtidigt – “Och det skulle funka”.

Ja jag vet inte om det här var det smartaste han sagt, men följdfrågor uppkommer omedelbart om hur det skulle gå till när man läser samma ord samtidigt och vad man menar med att det skulle funka, och det är helt klart tankeväckande och intressant.

Nu måste jag sova. Kram och godnatt!

11 år och börjar femman till hösten.

Bon apetit baby

Det verkar som att jag har fött en social person som ser skillnad mellan ansikten och fötter. Så nu ser våra måltider ut så här.

Norra Sverige här kommer vi!!!

Vi är inte så bra på att planera samtidigt som vi inte heller är spontana så nu är vi på väg på en semester vi slog fast för ca fyra dagar sen. Idag åker vi till Dalarna, i morgon blir det bröllop, och efter det kör vi en bit, övernattar i tält, för att dra vidare till Vilhelmina!!!!1

Att amma utanför hemmet är inget problem för mig längre (det var det för några veckor sen när jag fortfarande var sjukligt trött och hade ont från snittet) och det underlättar resandet. Nog för att vi inte hade åkt om jag fortfarande varit i det skicket.

Snälla Gud, aldrig mer kejsarsnitt!

Jag vet inte hur vi ska åka efter Vilhelmina, det beror på hur det går med spädbarn. Men jag älskar campingliv! Nån fler som gör det? Har ni nån favoritcamping?

Min är Böda hamn på Öland där vi bodde förra året.

Kommer det vara nån kristen konferens längsmed Sverige närmsta veckorna? Nåt som inte kräver föranmälan i så fall. Har aldrig varit på nåt sånt och skulle vi liks ha vägarna förbi så.

Känner inget för studenten

Jag har ända sen gymnasiet mått illa när det har blivit dags för studenten. Jag har känt sån bitterhet när jag har sett alla de glada studenterna och det har varit omöjligt för mig att glädjas med dem även om jag har fattat att det är det rimliga att göra och att det är så fina människor gör. Men nä, screw them och deras glada ungdom och framtidshopp liksom.

För jag hade ingen glad ungdom. Jag har skrivit tidigare om att jag varit deprimerad större delen av mitt liv och depressionen och alla grejer som bidrog till att jag mådde dåligt gjorde att jag inte orkade med skolan och eftersom jag inte orkade med skolan så tog jag själv aldrig studenten. Jag kände inget direkt framtidshopp när jag var i den åldern.

Så därför har studenten känts jobbig. Den har symboliserat så mycket som jag känner att jag har missat och den har påmint mig om nåt som jag själv har upplevt fattats mig.

Kom att tänka på mitt studenthat häromdan när jag läste att Idaelisas tagit studenten. För jag kom på att jag inte kände nånting när jag läste om hennes student och såg bilderna. Eller ja, jag kände inget negativt i alla fall, ingen avundsjuka, inget svart öppet hål i bröstet, ingen sorg eller bitterhet eller avsky eller lust att dränka världen i bensin och tända en tändsticka.

Och det här är nåt som smugit sig på mig. Jag minns inte hur jag kände förra året eller förrförra året, jag minns inte om jag ens reflekterade över det? Men jag vet att det är nån gång efter jag tog emot Jesus som den här sorgetyngden lämnat mig. Som en dimma som ljudlöst har blåst iväg? Svosch.

Jag antar att jag känner att det där som fattades mig inte fattas mig längre? Och att jag har framtidshopp? Ja jag vet inte exakt varför jag inte hatar studenten längre, men så verkar det vara i alla fall.

Och det är skönt. Känslor av att vilja slå ner glada studenter med ett baseballträ är inte känslor som man med glädje vinkar in i bröstet direkt.

Här är jag och min man på hans student 2003. Ville bara slå ner honom med ett baseballträ. Nej jag skojar bara. 

Abort lagligt fram till födseln

Visste ni att man i Canada får abortera sina barn ända fram till förlossningen?

Ni som tycker att abort handlar om “kvinnans rätt till sin kropp”, vad tänker ni om det? För där har vi ju ett land som verkligen lever ut den frasen fullt ut. I Sverige har ju kvinnor bara “rätt till sin kropp” fram till v18, senast till v22.

Anser ni att Canada är ett föredöme när det kommer till kvinnors rätt till sina kroppar?

Jag personligen blir helt förfärad när jag tänker på det. När jag nyss fött Stig tänkte jag på alla barn som är i precis samma fas i livet som honom men som helt lagligt får dödas i Canada. Hur kan ett samhälle ens få kallas för civiliserat där sånt tillåts?

Men jag tänkte mycket på abort under graviditeten också. Ända fram till v18 tänkte jag på att jag skulle kunna döda Stig när jag ville, no questions asked. När jag kom in i v18 kändes det som en seger, fast inte lika mycket för mig som för mitt barn, för äntligen fick han ett egenvärde även i samhällets och vårdens ögon. Om jag sökte abort efter v18 så skulle det finnas människor som försvarade honom, som skulle tala kärleksfullt om honom och kanske erbjuda mig som mamma alternativ, uppmuntran och hopp. Det känns bra när även andra ser ens barns värde och att det finns folk som skulle kunna hjälpa både mig och barnet om vi skulle hamna i nån slags kris.

För hamnar en gravid kvinna i kris på något sätt, ja då är barnet automatiskt också i kris. Så är det bara.

IMG_1221

Min pojke i vecka 12 och redan så söt. Svårt att se på bilden men han låg där inne och kickade och viftade med sina små paddlar till händer.

Jag har tänkt på allt som kan pressa en kvinna till abort. Omständigheter, rädsla, ovisshet, ekonomi, psykisk ohälsa, missbruk, familjemedlemmar, tabun, egoistiska våldsamma manipulativa kärlekslösa män, . Bristen på alternativ. Jag har tänkt på kvinnors utsatthet, på de krav som kvinnor lever under, på normer, ideal och längtan. Jag har tänkt på alla aborter som sker på grund av ren okunskap.

Jag har tänkt på det kalla och elaka språket som många tyvärr använder på ofödda. På skällsorden, skällsord som “tumörer”, “parasiter”, “inte levande”, “inte mänskliga” och “cellklumpar”.

Kan inte ni som använder er av såna ord när ni pratar om ofödda bara sluta med det? Ni måste kunna bättre än så.

Idag är en vaggdag

Idag är en dag när jag bara växlar mellan att mata och vagga. Han kommer liksom inte till ro och jag misstänker att det är värmen blandat med oroligheter i magen.

Det medför att jag inte kan göra någonting som kräver att jag reser mig upp och går iväg nån meter, för då vaknar han och gråter. Lillprinsen.

Och att gå med vagnen är inte riktigt ett alternativ för jag vägrar gå ut i denna värme just idag.

Jag börjar bli väldigt trött på värmen. Jag kan bita ihop och härda ut för det finns värre än varmt väder och solsken (till exempel att lyssna på Red Hot Chili Peppers) fast just nu känns det faktiskt som att jag vill krypa ur mitt egna skinn.

Men vad är det man brukar säga? When life brings you lemonade you better drink that lemonade.

IMG_1114