Jag är i Latikberg

Ni som följer min blogg lär väl inte ha missat att jag är från Latikberg. Det är en liten by 2,5 mil utanför Vilhelmina som jag är väldigt glad att jag är ifrån.

Jag och barnen är strandsatta här medan Joakim är i Tärnaby hos sina polare. Vi köpte lite mat innan vi drog och behöver vi nåt utöver det så kommer vi inte få tag på det för här finns inga affärer och jag har varesig körkort eller bil. Ja det skulle vara om man bad nån annan bybo då. Närmsta affär är i Vilhelmina

Här uppe klarar man sig rätt dåligt utan bil (eller grannar). Men eftersom jag flyttade till västkusten när jag var 19 så har jag inte varit i behov av körkort. På västkusten finns nåt som kallas för kollektivtrafik.

De stora ungarna har hittat åt en tremening och sen har jag inte sett så mycket av dem.

De blev bästisar direkt och så drog dem. Hon visar dem Latikbergs dolda skatter och det vill jag också göra så småningom, se om skatterna finns kvar. Några lär göra det i alla fall, som grottorna uppe på berget. Grottor är kända för att hålla tidens test *tänker på stora grottor i Frankrike och underjordiska vattenfallssystem i Sydamerika, såna grottor som har tusenåriga människolämningar och som har extremt lite gemensamt med Latikbergs grottor där den mest spännande grottlämningen är rostiga konservburkar i en skreva*.

Jag tror att jag hellre åker hit än till Thailand. Faktiskt. Jag tycker att Thailandsresor verkar jobbiga. Så när det kommer till miljöförstöring på grund av att folk semestrar på andra sidan jordklotet så kan jag säga att just det miljöproblemet är inte jag nån del i i alla fall. Däremot är de här korna skyldiga till en hel del metangasfjärt.

Där står de och smälter is på Arktis.

Sjuk-tv

Just nu sitter jag och tittar på det här programmet.

Jag vet inte vad det heter men programkonceptet tror jag är “artisterna är publiken, och publiken är artisterna” och jag tror att det syftar på att publiken sjunger med och att det är rörigt. De som är där ser ut att ha jättekul även fast det inte låter så bra eller är så kul att se på.

Höjdpunkten var när Molly Sandén och Tommy Körberg orepeterat ställde sig rygg mot rygg till Abbas Does your mother know. Då tänkte jag att wow, de har nog kul.

Sen såg jag Felix Herngren intervjua Ingvar Kamprad. Jag såg till när Herngren säger att Kamprad är rolig och Kamprad svarar “nej jag är jättetråkig” och Herngren skrattar krystat.

Igår såg vi nåt jag gillade, det var ett program om ett kvinnofängelse i Norrköping på 1800-talet. Jag gick ner och la mig innan det tog slut för jag var sjuk men det var faktiskt riktigt intressant. Men hemskt. Jag måste säga att jag är ofantligt glad att jag är född i Sverige år 1985. Jag är född på helt rätt plats i helt rätt tid känner jag. Tack Gud det var snällt.

Ta bara en sån sak som att det är okej att vara ensamstående till exempel, och att kvinnor har rättigheter och möjligheter, så att vi slipper dränka våra spädbarn i älven bara för att desperationen är så enorm då de är utomäktenskapliga. För att sedan arresteras och hamna på kvinnofängelset från helvetet och smida garn till förbannelse och bli torterade i Guds namn i nån slags “moraluppfostran”. Rena rama Handmaids tales fast värre.

Sen har jag sett massa norska produktioner. Till exempel “uppfinnaren” som handlar om nån mys-norsk som bygger sitt egna hus på en bergssluttning i vildmarken. Man kan ju tro att en trebarnsfar som håller på med husbygge och detaljrikt träsnideri under utmanande omständigheter ska skrika och gorma och slänga yxor i väggen men allting verkade så himla mysigt. Till och med när det blev skyfall och huset nästan flöt iväg av vatten och stormbyar så lunkade den där norrmannen lugnt omkring med sin lusekofta och var tålmodig. Jag tänker att han måste ha varit rik för han verkade inte oroa sig över ekonomin.

Eller den där när män från Himalaya kom till Norge för att bygga en stentrappa upp på ett fjäll. Efter ett halvår hade de tjänat 200.000 kr var. Snacka om glada.

Eller den där när de släppte av en norsk gubbe på ett fjäll i vildmarken utan karta och så fick han överleva bäst han ville. Sensmoralen av programmet var “säkerheten före allt” för han tog inte ett enda steg när det var dimma till exempel.

Ja detta var ett axplock av det jag sett på tv pga att jag har varit sjuk. “Uppfinnaren” såg jag iofs när jag var frisk.

Real Housewifes och Ullared och Böda-program fattar jag inte hur man pallar med över huvud taget. Får huvudvärk efter två minuter, det är så otroligt jobbigt klippt. Och samma sak alltihop. Nä tacka vet jag SVT, de visar nästan bara långsamma klipp som man inte får näsblod av.

Sjuk sjuk sjuk

Igår natt fick jag hög feber och ont i exakt alla leder i hela kroppen. Fingrarna, knäna, nacken, tårna, överallt. Låg så stilla jag kunde hela dagen förutom när jag skulle ge barnet mat.

I natt svettades jag som jag tror att jag aldrig svettats förr. Något kopiöst svettades jag, det rann. Men det var inte för att jag tyckte att det var varmt. Tvärt om tyckte jag att det var ganska kallt.

Nu är det dagen efter och jag har fortfarande ont i lederna och musklerna men inte lika mycket och jag har nog ingen feber längre. Så jag ska försöka masa mig upp ur sängen nu och duscha så mår jag nog bra snart!

Det här är från första gången jag höll om Stig efter kejsarsnittet. Mådde väl ungefär i samma kaliber då.

Det är inte första gången som jag blir sjuk kort efter att jag har anlänt hit. Det verkar vara nåt med miljöombytet som ger min kropp panik.

Syreöverskott i hjärnan

Idag har jag gått och gått och gått och gått. Egentligen har jag väl bara gått typ 7-8-9 km men min kropp är inte van sen graviditeten och kejsarsnittet. Men det är ju så fint här, luften är så skön och dessutom har Stig varit orolig och han har bara kunna stilla sig om vagnen har varit i rullning.

Så vagnen har rullat.

Nu har han (äntligen) somnat för natten så jag ska också gå och lägga mig. Ska sova så mycket som han tillåter.

Vilhelmina Vild och Vacker

Vilhelminas sån där kommunslogan är Vild och Vacker. Passande!

Nu är vi här. Det är så skönt. Luften, ljuden, naturen, husen. Allt är så bekant. Lite har ändrats sen jag var här sist men det mesta ser ut som vanligt.

Jag undrar om människor som blivit kvar här inser hur speciellt Vilhelmina är, att de fattar hur fint och intressant det är här och att det är därför de har stannat. Jag hoppas det! Ofta i kulturen (filmer, böcker) så utmålas “de som blev kvar” som några hopplösa fall som saknade drömmar och ambitioner och aldrig sökte efter “mer”. Alternativt att de har förlorat nåt, att deras gåvor gått förlorade i slöseri. Det är idioti.

Jag hade inga drömmar eller ambitioner ändå flyttade jag. Jag flydde. Från mig själv har jag förstått sen, och det fungerade inte. Är glad att jag gjorde det på det sätt att jag är glad för de erfarenheter och liv jag har. Men kan ibland bli lite irriterad på Kungälv för att det inte ligger i Lappland och för att de byggt E6an mitt igenom stan som en stor massiv bajsrand i stadsbilden. Hur tänkte de där? Om de nu tänkte alls. Kanske blev de mutade eller hotade. Jag gillar Kungälv, men det är riktigt fult. Och det kan jag som sagt störa mig på ibland, jag som är van att bo mitt i det vackraste av skönhet genom hela uppväxten.

Den här bilden tog jag särskilt för bloggen. Har jag en bild på bloggen där jag står framför nåt eller där jag ens syns i bild över huvud taget så är det för att jag sagt till nån “kan du ta en bild på mig?” och med våld har klamrat fast kameran vid dennes händer. Foton på mig händer annars inte.

Bilden är tagen på Stenmans Konditori, lite av ett landmärke. Det är ofta där man ser kändisar om man ser nån kändis i Vilhelmina. Själv såg jag Staffan Ling på Stenmans en gång, eller om det var två gånger. #staffanling

Vilken resa!

Just nu sitter jag i en stuga på Ångsta Camping. Det är en drop-in-camping där det bara är att köra in, ta sig en ledig stuga och bosätta sig. Betalar gör man till en farbror som promenerar förbi på kvällen. Är inte säker men TROR att han kan ha varit pojken i sången om Mors lilla Olle.

Igår över bröllopet bodde vi på en gammal församlingsgård i Siljansnäs (ovan bild). Barnen var helt förundrade över detta hus från “1800-talet”. Jag skulle säga att senast det renoverades måste ha varit kring 70-talet men nej, klockrent 1800-tal enligt mina små antikvitetsexperter.

Kristna har såna här ställen lite överallt i landet. Små lägenheter och hus eller stugor som man kan hyra rätt billigt bara man råkar känna nån kristen som känner en annan kristen. Så känner ni att evigt liv, syndernas förlåtelse och stöttning och bärning genom hela existensen av Gud Fader himself inte är nåt för er så kan ni ju ansluta er till Kristus för dessa boendemöjligheters skull.

Vi delade lägenheten med en annan familj från Kungälv och det var som man säger på göteborgskan – det var soperent i kröken. Nä jag skojar det var GÖTT.

Bröllopet var vad jag skulle säga ett perfekt bröllop. Allt var så välplanerat och allt klaffade perfekt och paret känns bara helrätt för varann. Grattis Marcus och Jennifer!

Kolla det galna håret i höger på bild. Det blåste rätt rejält men det gjorde inget för det var asmycket insekter.

Min pojke har fyllt 11 år idag också. Min fina fina pojke. Jag tycker så mycket om honom. Han är både smart och rolig och vi har så många intressanta samtal. Tidigare ikväll sa han till exempel att hur många människor som helst skulle kunna samlas för att läsa samma ord samtidigt – “Och det skulle funka”.

Ja jag vet inte om det här var det smartaste han sagt, men följdfrågor uppkommer omedelbart om hur det skulle gå till när man läser samma ord samtidigt och vad man menar med att det skulle funka, och det är helt klart tankeväckande och intressant.

Nu måste jag sova. Kram och godnatt!

11 år och börjar femman till hösten.

Bon apetit baby

Det verkar som att jag har fött en social person som ser skillnad mellan ansikten och fötter. Så nu ser våra måltider ut så här.

Norra Sverige här kommer vi!!!

Vi är inte så bra på att planera samtidigt som vi inte heller är spontana så nu är vi på väg på en semester vi slog fast för ca fyra dagar sen. Idag åker vi till Dalarna, i morgon blir det bröllop, och efter det kör vi en bit, övernattar i tält, för att dra vidare till Vilhelmina!!!!1

Att amma utanför hemmet är inget problem för mig längre (det var det för några veckor sen när jag fortfarande var sjukligt trött och hade ont från snittet) och det underlättar resandet. Nog för att vi inte hade åkt om jag fortfarande varit i det skicket.

Snälla Gud, aldrig mer kejsarsnitt!

Jag vet inte hur vi ska åka efter Vilhelmina, det beror på hur det går med spädbarn. Men jag älskar campingliv! Nån fler som gör det? Har ni nån favoritcamping?

Min är Böda hamn på Öland där vi bodde förra året.

Kommer det vara nån kristen konferens längsmed Sverige närmsta veckorna? Nåt som inte kräver föranmälan i så fall. Har aldrig varit på nåt sånt och skulle vi liks ha vägarna förbi så.

Känner inget för studenten

Jag har ända sen gymnasiet mått illa när det har blivit dags för studenten. Jag har känt sån bitterhet när jag har sett alla de glada studenterna och det har varit omöjligt för mig att glädjas med dem även om jag har fattat att det är det rimliga att göra och att det är så fina människor gör. Men nä, screw them och deras glada ungdom och framtidshopp liksom.

För jag hade ingen glad ungdom. Jag har skrivit tidigare om att jag varit deprimerad större delen av mitt liv och depressionen och alla grejer som bidrog till att jag mådde dåligt gjorde att jag inte orkade med skolan och eftersom jag inte orkade med skolan så tog jag själv aldrig studenten. Jag kände inget direkt framtidshopp när jag var i den åldern.

Så därför har studenten känts jobbig. Den har symboliserat så mycket som jag känner att jag har missat och den har påmint mig om nåt som jag själv har upplevt fattats mig.

Kom att tänka på mitt studenthat häromdan när jag läste att Idaelisas tagit studenten. För jag kom på att jag inte kände nånting när jag läste om hennes student och såg bilderna. Eller ja, jag kände inget negativt i alla fall, ingen avundsjuka, inget svart öppet hål i bröstet, ingen sorg eller bitterhet eller avsky eller lust att dränka världen i bensin och tända en tändsticka.

Och det här är nåt som smugit sig på mig. Jag minns inte hur jag kände förra året eller förrförra året, jag minns inte om jag ens reflekterade över det? Men jag vet att det är nån gång efter jag tog emot Jesus som den här sorgetyngden lämnat mig. Som en dimma som ljudlöst har blåst iväg? Svosch.

Jag antar att jag känner att det där som fattades mig inte fattas mig längre? Och att jag har framtidshopp? Ja jag vet inte exakt varför jag inte hatar studenten längre, men så verkar det vara i alla fall.

Och det är skönt. Känslor av att vilja slå ner glada studenter med ett baseballträ är inte känslor som man med glädje vinkar in i bröstet direkt.

Här är jag och min man på hans student 2003. Ville bara slå ner honom med ett baseballträ. Nej jag skojar bara. 

Abort lagligt fram till födseln

Visste ni att man i Canada får abortera sina barn ända fram till förlossningen?

Ni som tycker att abort handlar om “kvinnans rätt till sin kropp”, vad tänker ni om det? För där har vi ju ett land som verkligen lever ut den frasen fullt ut. I Sverige har ju kvinnor bara “rätt till sin kropp” fram till v18, senast till v22.

Anser ni att Canada är ett föredöme när det kommer till kvinnors rätt till sina kroppar?

Jag personligen blir helt förfärad när jag tänker på det. När jag nyss fött Stig tänkte jag på alla barn som är i precis samma fas i livet som honom men som helt lagligt får dödas i Canada. Hur kan ett samhälle ens få kallas för civiliserat där sånt tillåts?

Men jag tänkte mycket på abort under graviditeten också. Ända fram till v18 tänkte jag på att jag skulle kunna döda Stig när jag ville, no questions asked. När jag kom in i v18 kändes det som en seger, fast inte lika mycket för mig som för mitt barn, för äntligen fick han ett egenvärde även i samhällets och vårdens ögon. Om jag sökte abort efter v18 så skulle det finnas människor som försvarade honom, som skulle tala kärleksfullt om honom och kanske erbjuda mig som mamma alternativ, uppmuntran och hopp. Det känns bra när även andra ser ens barns värde och att det finns folk som skulle kunna hjälpa både mig och barnet om vi skulle hamna i nån slags kris.

För hamnar en gravid kvinna i kris på något sätt, ja då är barnet automatiskt också i kris. Så är det bara.

IMG_1221

Min pojke i vecka 12 och redan så söt. Svårt att se på bilden men han låg där inne och kickade och viftade med sina små paddlar till händer.

Jag har tänkt på allt som kan pressa en kvinna till abort. Omständigheter, rädsla, ovisshet, ekonomi, psykisk ohälsa, missbruk, familjemedlemmar, tabun, egoistiska våldsamma manipulativa kärlekslösa män, . Bristen på alternativ. Jag har tänkt på kvinnors utsatthet, på de krav som kvinnor lever under, på normer, ideal och längtan. Jag har tänkt på alla aborter som sker på grund av ren okunskap.

Jag har tänkt på det kalla och elaka språket som många tyvärr använder på ofödda. På skällsorden, skällsord som “tumörer”, “parasiter”, “inte levande”, “inte mänskliga” och “cellklumpar”.

Kan inte ni som använder er av såna ord när ni pratar om ofödda bara sluta med det? Ni måste kunna bättre än så.

Bonusläsning för intresserade: “Canada hides from its embarrasing abortion statistic”