Varför är Gud så fin mot mig?

Jag har känt mig så himla extraomhuldad av Gud på sistone (nämnde det här). Det är som att han har strukit mig om kinderna och pussat mig i pannan gång på gång på gång, och hela tiden tänker jag: men jag har ju inte gjort nåt för att förtjäna det här. Varför visar han mig sån omsorg när allt jag gör är att sitta här och vara passiv och trött och är rätt irriterande och oduglig allvarligt talat?

Och även fast jag veeeet att Gud inte fungerar som en godisautomat, att man ger honom fem kronors “förträfflighet” och ut kommer en liten godis, och även fast jag vet att allt är av vad som kallas för nåd (alltså en oförtjänt gåva) så liksom… det går inte riktigt hela vägen in. Varför är han så fin mot mig? Varför möter han mig gång på gång med sån kärlek och värme? Varför bryr han sig så mycket om mig? Varför? Varför varför?

Häromdan satt jag med lillpojken och bara försökte insupa hans skönhet. Han är en så himla vacker människa, så självklar och så underbar. Vad vore vår familj utan honom? Jag vill inte ens tänka på det. Jag är så lycklig att han kommit till oss och vill aldrig mer vara utan.

Och jag insåg när jag satt där och strök på hans kinder och pussade honom i pannan – att här sitter jag och visar honom liknande ömhet som jag själv så starkt upplever från Gud.
Vad har min pojke gjort för att förtjäna att jag sitter här och och stryker på honom och bryr mig om och älskar på honom så att det gör ont i hjärtat?

Först tänkte jag att självklart så förtjänar han det. Självklart! Varför skulle han inte?  Men ju mer jag tänkte på det ju mer insåg jag att han har ju faktiskt inte gjort nånting alls för att förtjäna nåt från mig. Det handlar inte om att förtjäna, det handlar om relationen. Det handlar om vem jag är, och vem han är i relation till mig och jag till honom.

Och just då var det som att Gud själv stod i rummet med oss och sa: Förstår du varför nu, Sonja?

“Som en mor tröstar sin son, skall jag trösta er” Jes 66:13

gudsfamn1

Och den här relationen är möjlig tack vare Jesus.

5 åsikt på “Varför är Gud så fin mot mig?

  • 18 maj, 2018 kl 22:29
    Permalink

    Jag är inte troende själv, men det där var riktigt fint beskrivet.

    Svara
  • 19 maj, 2018 kl 05:39
    Permalink

    Jag riktigt ryser när jag läser. Du beskriver det så vackert och ömt. Nåden.
    Jag fick barn i oktober och när jag plussade i typ mars (ifjol) så fick jag panik. Hur skulle jag klara det? Jag bad och bad. Jag riktigt skrek (Jag ser framför mig att jag står på en gård i SPÖREGN med håret och kläderna dyngsura, som i film, och skriker upp till någon som står på en bro under tak) att: om jag ska göra det här, om det är det här du vill. Då kommer jag lägga allt framför dig och du måste hjälpa mig. Annars går det inte.
    Och som jag var buren under graviditeten. Han bar, han bar och han bär mig och dottern nu. Ja, resten av familjen också.
    Det är så fint <3

    Svara
    • 19 maj, 2018 kl 16:39
      Permalink

      Åh ja, det är det! <3 och grattis till bebisen! Önskar er allt gott!

      Svara
  • 19 maj, 2018 kl 18:43
    Permalink

    Så fint beskrivet. Grubblar själv ständigt på varför Gud är så god mot mig. Jag förtjänar det VERKLIGEN inte. Din beskrivning hjälper mig att förstå det:)
    Tack!

    Svara

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *