Var det inte lite fräckt av Jesus att dö för oss utan att vi ens bett om det? #stillaveckan #påsk

Just nu pågår stilla veckan. Det är kristet och ett uttryck som jag inte har så jättebra koll på… Nej jag har inte fått kläm på det här med högtidsdagarna än. Jag är ingen traditions-högtids-människa ens nu med Helige Ande på insidan. Julen är jag högst skeptisk till (den är verkligen ingen favorit) och så finns det hur många kristna röda dagar som helst som jag inte ens vet innebörden på, men påsken har jag lite koll på i alla fall! Påsken har alltid varit min favorithögtid, även om det förr enbart handlade om att jag gillar färgen gul, kycklingar och söta barn med överdrivet rödsminkade kinder.

Skärtorsdan är i alla fall dagen då Jesus åt sin sista måltid med lärjungarna. Efter det ändras allt.

Känner mig sorgsen inför långfredan. Är det nåt jag verkligen har svårt för så är det att bli allmänt åtlöje och att bli hånad och retad av andra människor. Att bli ansedd som lite sämre på att tänka och lite allmänt dum i huvudet. Jag har nog svårt att tänka mig nåt värre än att nån vars åsikt jag bryr mig om tittar på mig, himlar med ögonen och skakar besviket på huvudet. På långfredan får Jesus utstå allt det där som jag skyr mest i enorma mått. Utan att klaga, försvara sig och utan att höja rösten så låter han det hända honom. Och han gör det av kärlek till mig (och alla andra).

Man tänker att för Gud är det väl enkelt att göra en sån sak, men man får inte glömma att Jesus fick utstå allt det där som människa.

Innan jag blev frälst så tyckte jag alltid att det var så onödigt att Jesus dog för mig. Jag tyckte att han hade väl kunnat få gå fri och leva sitt egna liv, för mig gjorde det ju faktiskt ingen skillnad, trodde jag. För jag hade så svårt att se att nåt sånt skulle kunna ha nån inverkan på mig. Eller hur? Du som läser det här och som inte är frälst, visst verkar det konstigt att nån dör för en, utan att man ens bett om eller begärt det?

aldrig bett honom gora

Faktiskt tyckte jag att det var fräckt att Jesus bestämde sig för att dö för människor som inte ens bett om det och göra värsta grejen av det. Snacka om att göra sig själv till offer och få människor att känna sig skyldiga. Jag har alltid känt viss värme för Jesus för visst är det nåt med honom som är väldigt svårt att ogilla även om man inte tror på honom, men ändå så var han en sån stor obegriplig kuf. Ödmjuk och snäll på ett sätt som går att begripa i ena stunden, för att i andra låta en kvinna tvätta hans fötter med hår och tårar (jag tyckte inte att det verkade ödmjukt, för då förstod jag inte över huvud taget vad hennes tårar och kärlek till honom grundade sig i) eller säga saker som “jag kommer inte med fred, jag kommer med svärd” (va?? jag fattade inte det här heller).

Och det är sant att jag bad inte om hans död. Men den dagen jag faktiskt bad om det, den dagen jag sa till honom att jag behöver det han gjorde på korset, den dagen fick jag förstå att han faktiskt gjorde det för mig. För 2000 år sen. När jag inte ens var där. För mig, för att jag ska få vara fri.

Ja jag kan inte förklara vad som hände på korset den där dagen i Jerusalem för tusentals år sen. Men jag vet att det var på riktigt och att jag har Jesus att tacka för mitt liv.

Så även fast jag känner mig sorgsen inför långfredan så måste jag säga att långfredan har blivit lite av en favoritdag på året.

Jag hoppas ni har en fin påsk hur ni än väljer att fira den. Och jag vill uppmuntra er att ni som inte tror ändå ägnar en tanke åt Jesus och vad det här svårförklarliga som hände på Golgata (platsen för korset) kan betyda. Hur kan en Gud som påstås vara helt igenom god, genomsmart, genialisk och kärleksfull vilja göra en så konstig sak? Hur hur kan nån som anses vettig genomföra det utan att klaga? Var han hjärntvättad? Galen? Och hur kan man tro på det som hände? Hur kan man påstå att det har betydelse år 2018?

Ha det bäst!

 

Könsförvirring, uppfostran och hur jag hittade hem i min egna kropp

Jag läste det här inlägget hos Natashja Blomberg där hon skriver om kön och uppfostran, och jag började skriva en kommentar men känner att jag postar ett inlägg i stället. Det har kanske inte så himla mycket med hennes inlägg att göra men det är ett ämne som jag burit på ett tag.

Jag har varit könsförvirrad i nästan hela mitt liv. Det var inte kul alls. Jag är inte det längre utan när jag tog emot Jesus hände nåt som gjorde att det där la sig till rätta inom mig. Det här var egentligen bara ett symtom på Det Stora Problemet, men i 30 år skulle jag säga att jag var könsförvirrad. Över huvud taget förvirrade det här med kroppen mig. Det var som att kopplingen mellan kropp och medvetande (eller vad man nu kallar det, själ?) på något sätt inte satt ihop. Jag kunde sitta och titta på min hand och vifta med den och tänka “är det här verkligen min hand?”.

Men jag vet inte vad uppfostran spelade för roll i detta. Jag var ju förvirrad även fast jag växte upp könsstereotypt och hade alla ramar man kan tänka sig för att jag “borde” ha hittat in i rätt könsidentitet. Jag VILLE snagga håret men fick inte eftersom jag var tjej. Jag VILLE skruva i garaget så som min bror fick men fick inte för jag var tjej. Jag VILLE vara stjärngosse i luciatåget men fick inte, för tjejer är tärnor. Jag uppmuntrades inte att bryta könsnormer men jag gjorde det ändå, och inte sällan med motstånd från omgivande struktur.

Det där var för mig nåt inre som ville ut – inget utifrån som nån försökte lägga på mig eller leda in mig på genom uppfostran. 

Jag önskade länge att jag var kille och inombords har jag inte ”känt mig” som tjej. Det här var djupa, genuina känslor.

konsforvirrad

Därför blir jag irriterad när jag hör människor kritisera hela könsförvirringsrörelsen med att det har blivit ”trendigt” och att ökad förvirring skulle bero på nåt mode eller för att föräldrar tar på sina pojkar rosa kläder. Det här är inte ett simpelt mode. Det här handlar inte om vilka leksaker som erbjuds till ett barn. Det här var något som jag kämpade med i hela mitt liv och att förminska det till något ytligt trams är en skymf. När jag började höra om att könet inte ligger i vilket fysiskt kropp man har utan att kön är oberoende och ”flytande” blev jag jätteglad för det var ju precis så jag känt så länge utan att ha haft ord för det.

Det jag fick höra var alltså ord som beskrev saker som jag redan kände på insidan. Det var inte ord från utsidan som ändrade mitt inre.

Nu vet jag att jag är kvinna. Jag har aldrig varit mer rotad och tillfreds med det faktumet än vad jag är nu. Jag vet hur hatad frasen ”Gud skapade oss som kvinna och man” är i vissa kretsar men det är sant. Han gjorde det. Han skapade oss som kvinnor och män och det är ingenting som vi kan göra åt den saken. Men jag förstod inte den sanningen – kunde inte förstå den sanningen? – förrän jag fick en personlig relation till Honom och han fick min tillåtelse att hjälpa mig och reda ut mig och visa mig hans sätt.

Och för mig att få landa i det har betytt jättemycket. Själen har fått ett nytt lugn, inte bara genom att den har fått landa i Guds famn utan för att själen och kroppen har förts ihop. Förut var de nämligen inte det, de var åtskilda och delvis i konflikt med varandra. Jag tyckte att kroppen, om jag ska uttrycka mig krasst, var som ett fängelse och det inre som strävade och längtade efter frihet kändes begränsat av kroppens tyngd och tillkortakommanden.

ungefarsaharr

Nu sitter de ihop och jag vet att de hör ihop och inte står i konflikt. Jag är en trasig person som har blivit lite mera hel. Lite mera lagad och lite mindre splittrad. Varför det hände just mig och varför det var så enkelt för mig att sluta känna förvirring över mitt kön vet inte jag. Men jag är väldigt glad för det.

Jag har dragit mig för att skriva om det här. Jag är rädd för att göra någon upprörd. Jag vet vilken glädje det är att få sina känslor bekräftade såsom HBTQ-rörelsen bekräftar såna här känslor. Hur fantastiskt det kan kännas att efter att kanske ett helt liv ensam med sina tankar – få höra att man inte är ensam. För inte pratade jag med någon om det här. Jag menar… jag försökte ibland. Jag gav hintar. Men… nej. Det var inte många som visste att jag kände så här.

Förutom några som läste det här inlägget kanske (som jag rasslade fram när jag var 29…).  Eller som läst Fi:s (partiets) antologi “Det händer nu”, där jag var med och har skrivit kort om samma sak.

Och jag vet hur arg man kan bli när nån kommer och ifrågasätter ens känslor eller förminskar ens känslor till något trams. Det här är inget “trams”. Ingen “hittar på” sånt här för att trassla till något som “egentligen är okomplicerat”. Man känner inte att det inre står i konflikt med det yttre för att man vill ha krångel. Det man vill och längtar efter är att bli förstådd och kanske även få anses och känna sig normal. Och eftersom man inte kan ändra sitt inre så försöker man ändra omvärlden. För man vill att omvärlden och ens inre ska höra ihop. Klyftan skaver ju och gör ont! Man vill passa in och vara förstådd och accepterad, man vill slippa hån och förlöjliganden, man vill bli fri från smärtan, eller hur?

Jag kan säga att jag bad aldrig Jesus att ta bort min könsförvirring. Visst mådde jag dåligt när jag bjöd in honom, men inte visste jag att min könsförvirring var ett symtom på det som fick mig att må så dåligt. Jag trodde vid tiden för min bön om hjälp att jag var inne på något sant när det kommer till det här med könsidentitet och hur den kan flyta och vara lite hipp som happ. Jag trodde att jag var på rätt väg. Jag trodde att hela världen var på rätt väg när det kom till det här. Med facit i hand så förstår jag att det inte var så.

Men precis som jag skrev tidigare om att min könsförvirring strömmade inifrån och ut – så var det här något som bara kunde ändras genom att gå till kärnan av problemet. Och det var det Jesus gjorde – efter min tillåtelse. Jag gav ju honom makten över mitt liv och han helade och förvandlade mitt inre när han tog sin boning där, på sätt jag aldrig hade kunnat förutspå i förväg.

Så som sagt – jag tror inte att uppfostran har så himla mycket inflytande på en persons könsidentitet. Jag tror att könsförvirringen som vi ser i samhället idag är något djupt andligt som ligger i tiden och att de som inte lever nära Gud lätt plockas upp och blir en del av den här gränslösheten. Ta bort Gud – och såna här saker kommer som naturlig konsekvens.

Det är egentligen oundvikligt för tiden vi lever i. Vi lever i en laglös tid. Och med laglös menar jag inte att man springer omkring på gatan och skjuter hejvilt omkring sig med revolvrar utan Bibliskt sett är laglöshet att ersätta Guds ordning och vilja med en “egen ordning och vilja” som man av olika orsaker tycker känns/verkar rimligare.

exempel4

Jag har tyckt att alla dessa tre påståenden har varit rimliga.

Men för det tror jag inte att uppfostran är irrelevant. Det hjälper definitivt inte barn att lära dem att fysiska kön inte spelar nån roll eller är oviktiga och att man “är sin känsla” och kan bestämma sitt kön eller vad det nu kan vara. Att försöka anpassa hela samhället efter den här förvirringen tror jag är ännu värre.

Och snälla, blanda inte ihop det här med att jag skulle vara emot rannsakande och ifrågasättande av rådande könsroller/normer. Där har vi en hel del saker som kan och bör ändras och det är viktigt.

Laglösheten går i alla fall inte att minska genom att förlöjliga eller förminska människors känslor och upplevelser till något som de kan ändra på bara genom att skärpa sig. Det här är känslor och upplevelser som inte går att ändra genom att man “skärper sig”, på samma sätt som det inte går att “välja glädje” när man mår dåligt eller “bestämma sig för att bli rik” om man är fattig. Det här är något som sitter djupt djupt inom människor och bara någon som når riktigt djupt kan hjälpa dem. Men det kräver att de själva vill ha och söker den hjälpen.

Så vad kan vi som kristna göra? Lyssna på folk, tycka om dem så som Gud tycker om dem, ta deras känslor på allvar, berätta för dem om Jesus och vem han är och vad han gjort och gör för oss, och be för dem. Ja och så inte gå med på lögnen att “kön är flytande” och andra gränslösa villfarelser, för man kan ta någon på allvar utan att bekräfta felaktiga världsbilder. Att stå upp för att det Gud faktiskt har en ordning är viktigt även om det ibland gör ont i öronen på den som hör. Gud sätter inte in fel medvetande/själar i fel kroppar som om han vore nån som somnat till vid rullbandet på fabriken. He doesn’t work that way. Det är världen som splittrar oss och plockar isär och dödar oss inifrån och ut, inte han.

När trevliga personer har gjort hemska saker

Jag läste den här artikeln om en präst som utnyttjat konfirmander sexuellt och som nu får arbeta med konfirmander igen, helst som om ingenting har hänt. Det tycks som att arbetsgivarna i den nya församlingen tycker att frågorna och funderingarna om mannen ifråga är både påträngande och obekväma, ja kanske till och med orättvisa? Och jag undrar hur de resonerar och vad de har för kunskap om sexuella förövare/förövare i allmänhet.

Män som manipulerar och utnyttjar kvinnor, ungdomar och barn är inte dåliga på att inge förtroende. De är inte dåliga på att vinna människors tillit. Tvärt om så är det något som de i regel är väldigt bra på, ja man skulle kanske till och med kunna kalla dem för proffs. Jag tycker att det är så fruktansvärt omdömeslöst att ange en persons förmåga att inge förtroende som ett bra skäl att lita på någon i ett sånt här läge.

prest

Förstår de inte att det förmodligen var hans charm som gjorde att tjejerna ifråga släppte honom nära inpå livet från första början. Det är ju så det fungerar. De förstår hur man får människor (även vuxna män),  att tycka om och lita på dem.

Men det där inre giftet, det sexuella begäret, det får knappast överordnader, beslutsfattare och kollegor känna av och se eftersom de inte är, ptja, ungdomar i en slags beroendeposition till exempel.

Jag är all in för förlåtelse och andra chanser. Människor kan förändras och det händer ständigt, och jag tror verkligen på förvandlingens kraft. Mördare, våldtäktsmän och pedofiler kan befrias från sina begär och omvända sig och avstå återfall för resten av sina liv, det tvivlar jag inte en sekund på.
Men lika lite som man bör låta en befriad och omvänd pedofil arbeta och verka bland barn så bör man inte slänga samman en charmig karl med en historia att ge efter för gravt omoralisk sexuell synd bland en massa unga konfirmander. Det är inte schysst mot vare sig honom, som har en erkänd svaghet på just det området i just den miljön och som kommer dömas strängare än andra eftersom han är lärare – eller ungdomarna som ska vara trygga och lära sig det viktigaste som finns – vem Gud är.

“Mina bröder, inte många bör bli lärare. Ni vet ju att vi skall få en strängare dom.” – Jak 3:1

Jag menar är han så trevlig som de nya arbetsgivarna säger att han är så kommer det ju garanterat finnas flickor som söker sig till just det som arbetsgivarna gillar och som så väl går att se hos honom bara man kastar en kopp och en kaka åt hans håll. Eller tror arbetsgivaren att han var kafferepets stora obehag år 2008 när han utförde övergreppen? Att om man hade tagit en fika med honom då så hade man minsann sett i hans ögon och hört på hans röst och sett på hans kroppsspråk att han hade tänkt utnyttja några konfirmander sexuellt under några års tid?

“Men man måste ju förlåta” kan man ju tänka. “Hur länge ska en människa behöva bära gamla synder”. Ja synderna är inte vårt ansvar att plocka bort, det är Jesus ansvar och det är något som sker inom personen, och man kan faktiskt förlåta en människa och ge den personen fler chanser utan att för den sakens skull slänga in den i situationer som tidigare inneburit enorm fara för både personens egna själ och andras. En fortsatt fysisk begränsning från frestande inslag kan vara till enorm välsignelse och stöd för en persons fortsatta vandring i helgelse med Gud. För att inte tala vilken välsignelse det är att som ung få växa upp utan sexuella flåsanden från ungdomsledare i kyrkan som är där för att leda människor till Jesus och det eviga livet. Jag mår illa när jag tänker på alla människor som har sökt sig till kyrkan och blivit illa behandlade av dåliga Gudsfrånvända ledare.

Nu vet jag inte vad Gud har för plan för just den här prästen. Men jag tänker mig att om han nu är genuint omvänd från sina problem så vore det väl bättre om han arbetade med män som har problem med sexuell synd och som är slavar under sin lust? Det finns gott om såna män i samhället och de behöver hjälp ASAP. Läget är akut.

Jag antar att det som stör mig mest med den här historien är den återkommande övertron på charm. Visst, det är hemskt att en person som är rolig, snäll. varm och som kan säga de rätta orden kan bete sig ruttet i en annan situation, med en annan människa. Men nu är det så det är och har varit i alla tider och i de fall där någon har vågat larma och förövaren dessutom har erkänt så kan det vara på sin plats att inte skaka av sig det som om det inte är något värt att ta hänsyn till för allas bästa. Även fast 10 år har passerat.

Nä jag undrar hur de kommer att göra i den här församlingen och jag undrar om de har kommit på något bättre att trygga föräldrar och konfirmander med än det faktum att prästen ifråga är lätt att fatta tycke för och lita på.

Historien bakom bilden

historybehindpicNär äldsta barnet var liten hängde jag en himla massa på Kastalakyrkan/Församlingshemmet och deras öppna förskola. Ni skulle ha sett min skräck första gången som jag stegade in på ett möte där. Alla föräldrarna satt i en ring och sjöng “det lilla ljus jag har” och jag trodde att jag hamnat i en grupp av religiösa galningar som skulle diskriminera mig när de såg att jag 1. hade barn (det var därför jag var där) och 2. saknade vigselring. Därför satte jag hastigt en annan ring på vänster ringfinger i ett försök att dölja min syndiga status och för att skydda mig själv och mitt älskade oskyldiga barn från dessa vilda kristna blodtörstiga bestar som nu satt där som hungriga varulvar och sjöng om att inte sätta sitt ljus under skäppan. Vad hade jag försatt oss i för elände. Jag ångrade djupt att jag gått dit.

Mycket snart upptäckte jag att man bara sjöng, lekte med lera och åt torra riskakor där. Skönt.

En gång om året brukade de hyra in en fotograf till öppna förskolan för fotografering av de näpna småbarnen. Men detta år hade det varit fint väder och fotografen, som passat på att grilla, hade råkat hälla lite för mycket bränsle på elden. Brännskador täckte som konsekvens hans händer och sjukskrivningen var ett faktum. Därför hade de hyrt in en ersättare – en kvinna som inte var så van med barn skulle det visa sig.

Minns när jag kom in till kvinnan med min då ca 11-månaders dotter. Inne i rummet (som jag nu vet är kyrkans bönerum) hade hon inrett med en kista med en fårfäll på som det var tänkt att mitt barn skulle sitta på medan hon blev fotograferad. En rätt hög kista (obs ej en likkista, en annan slags kista).

Jag: Hm, jag tror inte att min dotter kan sitta på den där kistan.
Fotografen: Va? Varför då?
Jag: Hon trillar nog ner då, hon är inte så stabil..
Fotografen: [ledsen blick, mungiporna neråt, medkännande blick]: Mnåh, är hon förlamad?

Jag minns att jag skrattade okontrollerat och fick fram att nä, hon är knappt ett år gammal. Och så tog vi fotot.

IMG_0158

Som ni ser är tröjan lite sned på henne på kortet. Det är för att jag sitter bakom och håller henne på plats i tröjan medan fotografen tar fotot.

Jag tänker på just detta fotot som förlamad-fotot.

Så, nu vet ni historien bakom!

IMG_0160

(och det skulle dröja 9 år innan jag beträdde samma kyrkas lokaler som oväntat och förvånad nyförlöst kristen)

Skrattade så tårarna rann

Har jag nämnt att jag är hemmakär? Det är jag, jag är extremt hemmakär. Men idag har jag slitit mig och dragit till svärmor i Falkenberg. Ska precis till att sova, men först vill jag visa den här bilden.

Här hade vi bara ett barn. Året var 2006 och den sommaren var extremt solig. Jag minns den sommaren som ändlösa dagar av picknick och strandhäng. Jag kan inte minnas nånting dåligt med den sommaren. Eller jo, jag tål vare sig värme eller solsken så jag minns hur jag gråtfärdigt brukade leta skuggor på våra promenader och därför gick som slickad efter husväggar och jag minns hur jag brukade ligga svullen och överhettad i sängen med neddragna persienner. Men utöver det, och det faktum att jag levde med depression från när jag var tonåring till jag var 30, så var det en riktigt soft sommar. På riktigt alltså. Jag minns jättemycket från den sommaren och det är ett bra tecken för när jag blir stressad eller nedstämd så får jag dåligt minne.

Det är konstigt vilka saker man minns. Till exempel minns jag att jag den sommaren såg en gammal gubbe på stranden vid typ Landvetter eller nåt sånt (enda sommaren vi åkte till de delarna av Gbg för bad) med byxor på huvudet som ett desperat fixat solskydd och som hade vad som såg ut som 5 småbarn med en kvinna som kanske var 40 eller nåt. De såg ut som hans barnbarnsbarn men de kallade honom pappa och hans hud var skrövlig och bränd och byxorna på huvudet såg inte ut att hjälpa när han parerade sina 5 barn och jag och min man (då sambo) som tyckte att det var så bra att ha fått barn ungt “för då slipper man småbarn sen” undrade hur han orkade. Det minns jag. Vem vet varför jag minns just det.

Satt och lekte med en sån där ansiktsapp igår och jag måste säga att jag skrattade så jag nästan började föda i förtid. De där apparna är så fasansfullt irriterande men igår testade jag och då brast det för mig och jag skrattade så tårarna sprutade. Jag fotade barnen som små och körde filtren på det. Jag är övertygad om att bilderna bara är roliga för de som känner personerna så jag tänker inte plåga er med några exempel utom detta

Vem kunde veta att min dotter är en av nyckelpersonerna i Making of a murderer.

Haha

Men den roligaste kan jag inte visa eftersom svärmor är med på bilden. Försökte censurera men det såg mest ut som en hathandling

Som en 40-årig vänskap två kvinnor emellan med olyckligt slut , så, strunt samma.

Nej nu ska jag sova. Jag hoppas att ni inte har nåt emot dessa extremt vardagliga inlägg.

Ha det välsignat och bra!

Livin on the edge

Idag har jag levt lite on the edge. On the edge till sjukanmälan. Vaknade inatt med huvudvärk och ont i benen men lagom till att jag hade vaknat så hade det gått över och jag tänkte att då är jag frisk idag då. Vad bra. För då kan jag pallra mig iväg till jobbet och tjäna lite pengar.

Men jag vet inte. Hela hjärnan är helt seg.

Jag googlade huvudvärk och ont i benen och det här var vad jag hittade.

hjarnblodning

Soliga google!! Som väl är så är jag inte ett dugg hypokondrisk och tror väldigt sällan att jag är dödssjuk. Jag skulle kunna googla “spjut hänger ut från buken” och jag skulle ändå tvivla starkt på googleresultatet  “du har blivit attackerad av en jägare från järnåldern, ring en ambulans”.

Men undra varför jag hade så ont i benen, och särskilt knälederna, inatt. Är det influensa på G kanske? Hoppas inte. – även fast jag kan tycka att det kan vara mysigt att vara rejält sjuk emellanåt. OBS! Inte dödssjuk! Bara rejält, ofarligt sjuk. Är jag den enda som kan tycka att det är mysigt?
Att ligga med 39 graders feber och ha alldeles för ont i huvudet för att ens kolla på mobilen. Har inte feberdrömmar också sin charm? Fast nu vet jag inte om jag romantiserar det bara. Var rätt länge sen jag var såpass sjuk.
När jag fick rekommendation och en broschyr om influensavaccin på MVC i början av graviditeten så slängde jag broschyren ganska omgående. Dör jag och mitt barn av influensa så må det ske, då är det så som Gud får hämta oss. Så känner och resonerar jag. Men vet inte om jag mest bara yrar just nu. Är ganska trött.

Så nu ska jag gå och lägga mig. Hoppas ni får en fin onsdag i morgon. I morgon ska jag lönearbeta, gå till MVC igen,
och så har jag tvättid på eftermiddan. Fullspäckat schema.

Nu känns det mer verkligt #sladdis2018 #vecka36

IMG_0087-ANIMATIONHej hej.

I helgen var jag och 12-åringen och handlade lite bebiskläder på second hand på Equmeniakyrkan. Det blev en garderob upp till stl 68 för 314 kr. Här är ett urval:

kläder

Nu fattas bara resten. Skötbord, byrå, barnvagn, babysitter.. but we are getting there. Egentligen behöver man inte så himla mycket till en nyfödd. De är inte världens mest materiellt krävande människor. Dessutom om de får infektioner eller sår så kan man ju alltid duscha dem med bröstmjölk. Fler som fått det rådet? Att om barnet har nästäppa, röda ögon, röd rumpa eller borrelia så ska man bara spritsa barnet bröstmjölk och invänta det strålande resultatet. Funkade det för er? Jag minns inte om det gjorde det.

Har vi inte hittat vagn till födseln så införskaffade jag i alla fall en ergonomisk sele redan i vecka 10.

Det börjar kännas mer verkligt och nära nu. Jag har börjat få små små förvärkar av och till och det bidrar till verklighetskänslan. Jag börjar kunna känna blodsmaken av förlossningen i munnen.
Samtidigt som jag längtar efter förlossningen (eller snarare det som kommer efter) så försöker jag suga åt mig av graviditeten också eftersom den förmodligen är min sista.

Barnen tycker att det är fel. De tycker att barnet måste få ett jämngammalt syskon att leka med precis som de fick. De tycker synd om barnet när jag säger att jag inte har någon som helst lust till att skaffa ytterligare ett barn bara så att de ska kunna leva rövare. De bara suckar åt mig. Men bra. Då gjorde vi rätt val då som skaffade dem tätt  eftersom de verkar så fruktansvärt nöjda med det. Guldstjärna i kanten till oss!

vecka 36

Om ni undrar över högen bakpulver på mattan så var det för att torka upp en hundspya. Om ni undrar över det orangea kuvertet så ser det mörkt ut för min pension.

Jag skrev inte att man ska strunta i att bry sig

Fick den här kommentaren angående det jag skrev i det här inlägget .

Haha, alltså… Jag har väl inte sagt att man inte ska bry sig! Det jag syftade på var den där känslan av att sitta på ett sjunkande skepp och aldrig ha tillräckligt med kunskap eller medvetenhet och resurser för att inte vara en stor fet börda för världen med sin blotta existens. Minns förr hur jag kände kring sånt här, hur min tillvaro liksom RASADE när jag tänkte på allt jag borde vara medveten om men inte kunde/orkade hålla reda på. Man fick liksom kläm på en sak – men så kom en annan, och det var som att vara tillbaka på noll igen. Det var som ett jordskred.

Det där blöjberget som jag nämner i inlägget till exempel.. om ni bara visste hur mycket ångest jag har haft över blöjberget. Jag kämpade hårt med tygblöjor ska ni veta. Och tvättnötter och torklappar i tyg och sånt.
Och kaoset stormade inom mig, för allt gick sönder, och man bara föll och rasade tillsammans med allt annat. Inifrån och ut. Det var så mycket att hålla reda på, och allt gick så snabbt, det gled bort, det ruttnade och blev till sot och spelade ingen roll, eller spelade stor roll, om man bara kombinerade det med rätt saker och rätt kunskap. Och så vidare i all evighet.

Jag hade ju inre grejer med, grejer som inte hade med världens yttre förfall att göra. Och det var så mycket att hålla reda på för att hålla ihop, att hålla sig ovanför ytan, SÅ MYCKET. Och jag ville så gärna att allt skulle stanna bara. Stanna och vara bra och fint och tryggt. Jag gjorde allt jag förmådde för att det skulle bli så. Men det räckte inte, det räckte aldrig, aldrig nånsin, och jag sjönk. Men så kom Jesus och drog upp mig och stannade min värld och lyfte skuldberget från mig och jag fick se att min existens inte är en enda stor meningslös belastning och att det finns en framtid och ett hopp och en mening, trots att världen och jag är trasiga. Lättnaden!

Det var DET jag syftade på.

Och sen så ja – jag tror verkligen på att vi kommer att få en helt ny jord. Till 100 %. Tror även att jag kommer att få en ny förhärligad kropp. Betyder det att jag inte bryr mig om den kropp jag har nu? Det gör jag. Jag bryr mig om den kropp som jag har nu, även fast jag kommer att få en ny (sen är ju min kropp ett tempel också). Men min vetskap om att jag kommer få en ny är till tröst för mig och jag tror jag kan bli en ännu större tröst om nåt händer med den / jag åldras (vilket jag ju gjort och gör, men än är jag ung och frisk i alla fall).

EDIT: Här är ett svar på Mys kommentar från Ida A också: 

Hej My! Jag förstår verkligen att du tycker att det är jobbigt med kristna som nonchalerar miljöförstöring! Det tycker jag också- jag tror att vi som är kristna har ett stort ansvar för att leva på ett hållbart sätt och ta hand om vår planet. Det finns väldigt många kristna som motiveras till att bry sig om miljön just genom sin tro (jag är ett exempel). Om du är intresserad, kolla gärna in den här nystartade organisationen: https://www.godjord.nu/ och den här bloggen som fokuserar en hel del på miljöfrågor ur ett kristet perspektiv: https://helapingsten.com/tag/miljo/
Ville bara ge dig det perspektivet också! 🙂
//Ida

 

Annat inlägg att läsa om man inte har nåt annat för sig (som snuddar detta inlägg):
Orden som krossade mitt hjärta mer än vad några andra ord har gjort

Tänk om jag får ett barn som gillar sån här dynga #video #sport

Jag har en son på 10 bast och idag kom den här tidningen med posten som en missil. För de hoppas förstås att han ska se denna och vilja veta mer om dessa svettiga karlar i syntet så till den grad att jag blir tvungen att lägga pengar på eländet.

IMG_0075

Hahah, jag skrattar djupt och hånfullt, för det har de inte mycket för. Den här åker direkt ned i soptunnan. Tänk att det finns barn som är intresserade av och vill läsa sånt här. I min familj, i min sfär, så känns det i det närmsta overkligt.

Enda fotbollsspelaren som vi har nån kännedom om utöver Messi och Ronaldo är Dante. Men det beror enbart på den här videon som jag och barnen spelade in en gång i tiden. (tryck här om inbäddningen inte funkar)

I den här familjen är ingen intresserad av sport. Och med ingen sport menar jag verkligen ingen sport. Vi ser inte ens när det är VM och EM och såna saker. Vi ser inte ens “stafetten i skidskytte” eller “storslalomåket där Lisa-Stina Nånting har medaljchans”.

Men tänk om jag just nu, i min mage, bär en liten sportfluktare? Sannolikheten är större att barnet har en extra tumme i pannan men ändå – tänk om. Det är en lustig tanke. Ett barn som vill hänga på fotbollsplan. Ett barn som slänger av sig tröjan i extas när den gör mål (gör mål!?), för att härma nån av sina idoler. Ett barn som hänger posters på män från “Real Madrid” ovanför skrivbordet. Tanken är helt absurd. Men tänk om?

Det barnet skulle bli som kaninen i den där barnboken. Ni vet när det är en prickig kanin som föds i en kaninfamilj där alla andra kaniner är kritvita. Och kaninen ba “jag är så annorlunda”. Så skulle det vara för det barnet.

Men barnet skulle knappast behöva “ge sig ut i stora vida världen” för att se att det finns fler som honom (om det är en pojke)…

Läs den här texten som handlar om hur fotboll uppfattas av människor som inte bryr sig om fotboll. 

En av de roligaste texter jag läst.

Vad har hänt med mitt hår?


Senaste veckorna har jag inte tvättat håret med schampo alls. Ändå blir det inte flåttigt. Jag har försökt sluta med schampo mången gång utan att lyckas. Jag har tvättat håret med bikarbonat och såpa och allt möjligt som gjort att håret stinker och kliar. Men nu har jag inte gjort något alls. Och: inget flått.

Ja jag vet. Det är förmodligen hormonellt. Det är antagligen på grund av graviditeten. Så fort ungen är ute så går väl mitt hår tillbaka till att bli flåttigt med regelbundna mellanrum och jag, som är omedveten och inte orkar kolla upp allt jag köper, köper väl säkert nåt schampo fullt med microplaster som åker ut i havet och förgör allt som är heligt (jag skojar bara! det allra heligaste som finns kan inga microplaster i världen nånsin förstöra! värt att tänka på ni som vill ha något att hålla fast i mitt i all denna förgängelse och känslan av att sitta fångad på ett sjunkande skepp) (jag snackar alltså om Jesus som vanligt, det är han som microplaster inte har någon makt över) (ej heller blöjberg)

gravid med hår

Här är jag. Höfterna luckras upp, bäckenet mjuknar, ryggen känns stabil som en banan och när jag ligger ner kommer det ljud ur strupen som påminner om ljuden i Stephen Spielbergs Jurassic Park. Men håret är bra. Bättre än på många år.

Och när jag ändå bloggar om vardagens små viktigheter. Här är en sak till för er att bita i: 

TACOS MED “TACOKYCKLING” BÖR ELIMINERAS. Fick detta erbjudande från *en mataffär* som påminde mig om det.

tacobajs

Och jag blir så besviken på dem att de ens kommer med denna vridna idé. Vad tusan har kyckling med tacos att göra? Tacos äter man med köttfärs.

Jag har prenumererat på Linas Matkasse ett tag och jag kan säga att hon ständigt vill uppmuntra till nya spännande (det är säkert så de formulerar det, “nya och spännande”) tacovarianter så ca varje gång det är nåt med tacos med i matkassen så är det med… kyckling. Jepp, det är så “nytt och spännande” inom tacorecept tydligen definieras. Man byter ut färsen mot kyckling.

Och jag bara skakar på huvudet.

Jag gör gärna tacos med olika sorts färs. Jag kan även göra tacos med vegetarisk soja-färs, det är gott. Men kyckling som inte är en färs? Det är dumheter. Det är olämpligt och det är dumheter, två ovälkomna saker på en och samma gång.

Nej nu börjar det närma sig middagstid. Vet ej vad vi ska äta men vet vad vi inte ska äta i alla fall, och det är bra.