Vad som skiljer kristendom från andra religioner

Igår trotsade jag tröttheten då vi for till Linneakyrkan i Göteborg som fyllde två år som församling. Där bjöds på våfflor och kaffe (fast jag avstod från båda) och sen blev det lovsång och predikan och vittnesbörd och sånt.

20180128_164127

En kille som heter Muhammed (men som kallas nåt annat eftersom de har så många Muhammed i församlingen tydligen, men vad han kallas har jag glömt bort) fick komma upp och berätta vad han sagt en kväll när de diskuterat frågan vad som gör kristendomen speciell.

Muhammed (som även kallas nåt annat) berättade att han varit i kontakt med många religioner i sitt liv och att det som skilde kristendomen åt från de andra går att likna med ett hav där det ligger människor och drunknar.

I andra religioner är det som att någon står vid sidan av och ropar och gestikulerar och försöker få den som ligger i vattnet att lära sig simma och hålla sig ovanför ytan och därmed överleva. “Gör så här! Gör lite mer så här! Nej inte så!”.  “Men Jesus stiger själv ned i vattnet och han lyfter upp den som håller på att drunkna”.

Ja nu berättar jag inte exakt som han berättade det, men det var så här jag minns det på ett ungefär. Och jag tycker att det var så oerhört bra beskrivet. Det får mig att tänka på en av mina favoritbibelcitat som jag publicerade i det första inlägg där jag skrev om min nyfunna tro:

bibelord

Jesus är på riktigt folk.

 

Trött och sliten #sladdis2018

IMG_20180119_113426_568

Hej hej. Jag är så trött och sliten nu så jag vet inte vart jag ska ta vägen. Jag är blott i v28 och det känns som att jag har blivit överkörd av en volvotraktor. Nä fy, jag är verkligen ingen ljuv och magisk gravid som strålar och kvittrar och är charmig och gullig. Jag har en vän och när hon var gravid så märkte jag aldrig någon sänka i hennes aura. Hon såg helt fantastisk ut, hade en stor kulmage men var liksom helt ljuv och klok hela vägen fram till förlossningen. Aldrig en enda gång att man sa nåt till henne och möttes av tystnad, för att sedan när man tittade på henne mötas av en ihopsjunken madame sophög med fuktig och slö blick utan någon kontakt med omvärlden.

Har en annan vän och där gällde samma sak.

De var båda alerta och hade kontakt med sin omvärld ända fram till förlossningen. Och även om de inte var det hela tiden så kunde de åtminstone upprätthålla en nivå i samkväm med andra människor.

Så ser jag inte mig själv. Min hjärna är som stoppad med fuktigt hö och ullstrumpa och jag kan inte dölja det. Kolla här.

IMG_20180117_122439_410

Så här gick jag till jobbet häromdan. Jag gick alltså till jobbet med omaka skor och jag upptäckte först när jag kom fram.

Det finns så mycket som jag vill blogga om också men just nu så orkar jag inte. Till exempel vill jag posta ett inlägg om varför kristna ser så töntiga ut så att de som alltid undrat det äntligen kan få svar. Och så vill jag posta något om The March for Life, en pro-life-demo som pågått i Washington DC. Jag vill skriva om pro-life feminism (som jag berörde lite i det här inlägget) som jag upptäcker mer och mer och blir så glad, inspirerad och peppad av.

Det finns så mycket vishet och lärdom att sprida när det kommer till pro-life och kvinnors och barns värde och rättigheter som går mer eller mindre helt förlorat i svenska debatten. Det är som att det är aborträtt/abortförbud som gäller när man ska prata om abort och vad man än säger så MÅSTE det läggas ner i nån av de här två facken. Det är jättetråkigt och sorgligt att samtalet sällan kan få handla om mer. Om jag ska vara ärlig är jag inte särskilt intresserad av att diskutera den svenska lagen när jag pratar om abort. Den svenska lagen har gett mig exakt noll (0) aha-upplevelser när det kommer till mekanismer, problem och attityder kring abort.

Åh jag vill verkligen skriva mer om det här. Men det blir inte idag. Ni ska i alla fall veta att det är något som brinner inom mig och som jag tänker väldigt mycket på och som jag vill skriva och dela med mig av. När jag orkar och när jag vågar (när det gäller att prata pro-life, då gäller det verkligen att våga också, och jag är en fegis).

Nä nu ska jag gå och lägga mig.

Jag har virkat ett lejon

litenthugmgmgJag har ju berättat att jag börjat hålla på mer med handarbete men efter det har jag inte sagt så mycket mer. Det blev ett litet avbrott efter flytten men nu är jag igång igen, låt mig presentera ett lejon:

20180113_184241 (1)

 

Han blev en gåva till en nyfödd baby-boy som föddes nu i början av året vilket var lejonets syfte redan från början.

Han är virkad i giftfria material och ögonen är naturligtvis säkerhetsögon. Han var riktigt rolig att virka (även om det alltid finns vissa moment som är mindre roliga).

Jag ville att han skulle heta Juda, men det sa jag inte till föräldrarna men kanske fattar de av sig själva att det är en Juda som det är frågan om här. Yes.

Varför var Ebba och Didrik så obehagligt?

Jag skrev följande idag på facebook

ebbaodidrik

Det visade sig att flera hade liknande erfarenhet av den här serien.

ebbaodidrik2

Var det här vanligt? Nån fler som känt och känner samma sak? Nån teori om vad det kan bero på?

Hon köpte första klädesplaggen till bebisen! #sladdis2018

Häromdan åkte 12-åringen “in till byn” och när hon kom hem så hade hon med sig kläder till sitt nya lillasyskon som hon har köpt för sina egna pengar. Titta vad fina!

IMG_20180111_160153_494

Hon sa att det var svårt att välja eftersom allting var så himla sött. Mitt hjärta exploderar. Mitt kära kära barn. Det är så himla roligt att kunna dela den här graviditeten med henne. Hon frågar och lyssnar intresserat och tycker att det är roligt att prata om allt som gäller graviditet, barnets utveckling och förlossning, på ett helt annat sätt än killarna i den här familjen.

Jag vet inte hur många gånger hon har uttryckt oro för det här mässlingsutbrottet som varit i Göteborg senaste tiden. Hon vill veta vad vi gör om det är mässling på sjukhuset där jag ska föda. Hon vill nog helst att jag ska tänka ut nån plan B men det har inte jag riktigt tänkt, för jag tänker att det är lugnt och ordnar sig och att de på Östra har koll, de har ju till och med blivit överösta med beröm av självaste Agnes Wold (som jag inte vet vem det är men jag gissar att hon är nån typ av legend för hennes namn nämns alltid med tyngd).

Plagget längst fram är i storlek 56 så det packar vi med och tar till förlossningen när det blir dags. Det får bli barnets första plagg. De andra två plaggen är lite större så de får barnet växa i.

Ja nu vet vi ju inte hur stort barnet blir men blir det likt sina syskon så blir det en ganska stor och tjock bebis. De har båda vägt över fyra kilo. Jag undrar hur det kommer bli att föda den här gången?

Första gången var en stor traumatisk plåga, andra barnet gled ut och la sig själv i en varm handduk i jämförelse. Men den här gången? Jag tänker att mina nedre inre kvinnodelar kanske är som gammal resår nu. Ni vet så där så att det knakar när man drar i det. Lets pray to God it’s not.

 

 

Jag råkade radera min twitter med 10.000 följare av misstag

Jag tog paus från de flesta av mina sociala medier.

Facebook pausade jag och twitter pausade jag också. Facebook kunde jag bara låta stå, det kontot är som en parasit som klarar både antarktis glaciär och vulkanisk giftgas, men grejen med twitter är att kontot raderas permanent om man inte loggar in på 30 dagar.

Jag är inte dum så jag satte en påminnelse så att jag skulle komma ihåg att logga in ungefär var 20-30 dag för att att förlänga pausen. Och det funkade bra först men självklart så glömde jag att logga in efter några månader och hela kontot raderades följaktligen.

twitterslang

Mitt twitterkonto som jag haft så kärt i så många år, med 10 000+ följare och annat som det innehöll, försvann i ett jihu.

Det var alltså inte alls meningen utan det bara blev så. Jag vet inte hur jag ska beskriva känslan. Det var lite som att ett av mina största livsverk försvunnit men att det var ett livsverk som jag inte var särskilt stolt över eller nöjd med (vet inte varför, 10 000+ följare är väl ändå en slags bedrift).

Jag har ganska länge känt mig tyngd av det där kontot. Det var för stort. Men jag ville inte ta bort det för jag tänkte att Gud kanske ville använda kontot till att sprida ordet om Jesus och så. Så jag gav kontot till honom och tänkte att om Han tycker att jag ska ha kvar det så får han visa mig det genom att rycka tag i mig eller ge mig nån slags twitterglädje, inspiration eller vad som helst. Men tydligen så var inte mitt följarantal så himla viktigt för honom? För jag har inte hört nånting gällande den saken. Jag känner mig i alla fall mer lättad än vad jag känner mig förolämpad.

Jag har blivit som en tant som sitter framför brasan med en pläd över benen när det kommer till twitter. Jag sitter mest och blickar tillbaka på hur det var förr och minns de svunna tider som passerat. Twitter alltså.. det va tider det barn. Jag minns det som igår.

Jag har skapat ett nytt konto med exakt samma namn, @hejsonja, men det är låst och jag har noll följare och även fast jag har en (1) följförfrågan så har jag inte godkänt den för jag har inte bestämt mig för hur jag ska göra. Jag har börjat följa några så att jag har ett flöde som jag passivt kan sitta och glo på ibland men det är allt. Jag är som en som sitter gömd i vassen i en roddbåt, utan metspö, och där sitter jag och visslar lite för mig själv ibland.

Är min tid på Twitter kanske över? Detta medium som jag har uppskattat så och lagt så mycket tid och energi på, men som jag allt eftersom har tappat glädjen för. Jag ska inte sticka under stol med att sociala medier har varit ett av mina stora intressen och hobbys och jag tycker fortfarande att det är både fascinerande och kul, så det är inte ett intresse som jag har lämnat bakom mig. Men lite distans och rannsakan har verkligen varit och är fortfarande på sin plats för min del.

Stod inte ut med vad ringsignalen innebar för Norge

I morse när väckarklockan ringde så trodde jag av nån anledning i min sömndruckenhet att ringsignalen betydde att Norge ringde ut sitt folk till prostitution. Jag tyckte att det var helt sjukt. Jag blev så arg för det förfall och den stora sorg som denna signal innebar för hela Norges land. Jag tycker väldigt mycket om Norge och för varje gång jag hörde signalen (jag snoozade) blev jag argare och argare.  Kunde det inte bara sluta ringa nån gång!?!?

Sen väckte min man mig och alla norrmän som höll på att ringas ut till prostitution (vad detta innebar för dem exakt vet jag inte riktigt?) löstes upp. A new day was dawning.

Så idag tycker jag att vi kan vara lite extra tacksamma för att Norge fortfarande har sin olja.

tacknorge

Bullmamman har fått konkurrens

Jag skrev ju för ett tag sen att jag vill bli bullmamma. Det är en sak som inte har lämnat mig utan jag kämpar fortfarande åt det hållet. Och jag har faktiskt gjort framsteg. Inte utan bakslag men  ändock – jag har gjort framsteg. Men nu verkar det som att jag har fått konkurrens av en pannkakspappa, och den pannkakspappan är ingen mindre än min egna make.

Poletten trillade ner häromkvällen när ena barnet sa att hon var hungrig rätt sent inpå kvällskvisten. Min naturliga respons på hennes hunger var “det finns bananyoghurt i kylen”. Men jag lovar, jag såg hur en gnista tändes i min mans ögon när han hörde om hennes hunger, och han fullkomligt STRÅLADE när han utbrast “eller så kan jag göra nåt annat gott med bananer till dig!! Ett nytt recept jag fick av en kompis!! Bananpannkakor!!”, följt av att han galopperade in i köket som en kalv på grönbete.

hungrig

Ja och det var ju inte direkt som att det här var första tecknet. Det var bara att det var då som poletten trillade ned för mig. Och jag tänkte: Ahapp. Finns det ens plats för en bullmamma i det här? Det som uppmuntrar mig är att det ingår mycket mer i bullmammebegreppet än att bara laga mat, ha mysiga recept från en vän/nån facebooksida och en villighet att göra pannkakor till sina barn under obekväma arbetstider. I bullmammebegreppet ingår även att inreda mysigt (till exempel olika färger beroende på årstid), att ombona hemmet och se till att det doftar gott och är rent, tända ljus, att renbädda, pyssla och erbjuda fika på en bricka när barnen har besök med så mycket mera.

Så där ligger ju även den bästa pannkakspappan gravt i lä. Om än han lagar middag varje dag så tycks det ändå vara så att hans repertoar är så begränsad att jag är ytterst osäker på om ens disken ingår i den? Plus att när han lagar mat åt oss så… ja alltså det finns inget att klaga på, jag tycker inte ens särskilt mycket om att laga mat.

Men ändå: ska jag låta honom vara eller ska jag bakbinda honom och stänga in honom i ett skåp?

Vad tycker ni?

  • Låta vara (79%, 19 Votes)
  • Bakbind och stäng in i ett skåp (21%, 5 Votes)

Total Voters: 24

Loading ... Loading ...

20180104_214923

Längtan efter Guds livmoder

Sen jag blev gravid har jag varit mycket tröttare än vanligt. Jag är så himla glad att jag sällan behöver göra mer än vad jag orkar under en dag för då fungerar det ju ändå bra att vara trött.

Jag känner i alla fall igen känslan av att vara väldigt trött. Jag har varit väldigt trött förut med.

När jag var deprimerad.

När jag var deprimerad var jag trött på ett sätt som ingen sömn kunde råda bot på. När jag inte sov så längtade jag efter att sova och när jag sov så önskade jag att jag kunde få fortsätta sova för alltid.

Det var i tonåren som den här tröttheten kom och med den kom min längtan efter att få krypa ned och ligga i en stor varm livmoder och att få vila där i den där livmodern. Trygg och omsluten. Ingen oro eller sorg, bara vila och tröst. Längtan och behovet var så stort att jag blev sorgsen när jag tänkte på att det kanske aldrig skulle bli så att jag skulle få uppleva det som den här livmodern symboliserade. Kanske skulle jag få uppleva det när jag dog, men bara kanske. Ibland var den osäkerheten det som höll mig till livet trots allt, det här att döden kanske inte ger någon ro.

Jag försökte hitta bot och jag försökte hitta svar. Men som jag skrivit på bloggen tidigare – ju mer jag ansträngde mig och ju desperatare som jag sökte efter svar och en lösning, desto tröttare blev jag. Så trött att döden började verka mer och mer lockande, trots osäkerheten om vad den egentligen innebär.

Gud är livmodern

När jag tog emot Jesus och lät honom förlåta och tvätta mig ren från mina synder så att Gud YHVH kan ta emot mig som sitt barn – så hamnade jag precis som i den där livmodern. Den där omslutenheten, vilan och trösten som jag längtat så mycket efter, den fann jag i Honom och den gav han till mig genom att placera den som en livgivande gåva inom mig.

Jag vet inte om Gud har en livmoder, jag tror faktiskt inte att han har det, men det spelar ingen roll, för det var egentligen inte en livmoder som jag längtade efter. Det var Gud Fader, alltings och min skapare, som jag längtade efter. När jag läser Bibeln så kan jag bara nicka och känna igen beskrivningar av Gud, för nog beskrivs “Guds livmoder” där alltid, men på andra sätt:

“Du omsluter mig på alla sidor
och håller mig i din hand”
Psaltaren 139

gudhand

Herre, mitt bergfäste,
min borg och min räddare,
min Gud, min tillflykts klippa,
min sköld och min frälsnings horn,
mitt värn.
Psaltaren 18

“Med sina fjädrar skall han övertäcka dig,
under hans vingar skall du finna tillflykt.
Hans trofasthet är sköld och skärm.”
Psaltaren 91

 

Nu har jag varit fri från depressionen i över två år. Och det är inte det att jag inte har känt oro, sorg eller ångest under de här åren och att jag har blivit “botad” från svåra känslor, det har jag inte, kära nån det är nog snarare så att jag fått lära mig att över huvud taget ta i och verkligen känna svåra känslor mer än vad jag gjort på många många år. För jag har hållit svåra händelser och känslor (faktiskt även positiva känslor) på avstånd allt för länge. Men där Guds Ande bor, och han bor i mitt hjärta, där känner jag alltid ro, värme och glädje, även om resten av mig går igenom allt möjligt annat jobbigt. I mitt liv här på jorden finns skiftningar, i mitt sinne finns också skiftningar, men i den del inom mig som inte är av denna jord och av mitt sinne, i den delen är det stilla och där finns min vila.

Om än min kropp och min själ tynar bort,
så är Gud mitt hjärtas klippa och min del för evigt”
Psaltaren 73

Deprimerad har jag inte blivit igen. Nedstämd har jag varit, ibland veckor i sträck, men depressionen och dess utmattning har hållit sig ur vägen.

Men nu, sen jag blev gravid, har jag undrat. Nu när jag har sovit i timmar mitt på dan och jag inte har orkat börja med middan fastän klockan är över fem. Nu när jag ofta inte har haft ork att gå till kyrkan, sammankomster eller att umgås med nån och knappt har haft energi att göra det jag måste, så har jag flera gånger stannat upp med ökad puls och en känsla av plötslig skräck inför tanken:
– Är jag deprimerad?

Åh Gud, jag vill aldrig mer tillbaka dit. Jag vet att det definitivt inte är omöjligt, för kristna kan uppenbart bli deprimerade de med. Det är inte ens ovanligt. Även i Bibeln kan man läsa om överlåtna (alltså starkt troende och Gudstrogna) människor som blir deprimerade och mår riktigt dåligt. Flera gånger har jag fått fråga mig själv:  Är depressionen tillbaka? Är det därför jag är så trött?

Och varje gång som jag har känt efter så har jag snart kunnat konstatera att nej, jag är inte deprimerad. Jag är bara trött. Jag är trött för att min kropp håller på att tillgodose en helt ny människa sina första fysiska byggstenar. Jag är trött för att kroppen blivit tyngre och hjärtat och lungorna får arbeta hårdare. Det finns säkert fler skäl till att jag är trött också. Men jag är inte själatrött, inte trött på livet, jag har inget glupande stort svart hål i bröstet, jag har inte en klump i magen och jag funderar inte på hur jag ska orka ett år till, en månad till, eller en dag till, och jag fantiserar inte om bästa sättet att ta livet av sig. Jag ser fortfarande fram emot livet i evigheten. Jag är trött nästan jämt – men jag är inte deprimerad. Jag är omsluten på alla sidor och Han håller mig i sin hand.

Smådramatik på MVC (vena cava-symdrom)

Idag var jag på besök hos MVC. Vi började kontrollen med att jag låg på rygg och fick höra hjärtat på barnet. 140-150 slag i minuten nånting, det hördes att det var några av de bästa hjärtslagen nånsin, även om högtalarna på apparaten lät ungefär lika sprängda som förstärkarna måste ha låtit efter en… Jon Bon Jovi-konsert på 80-talet?

Jag berättade för barnmorskan att jag brukar få rätt svår yrsel och en känsla av syrebrist några gånger om dagen. Då brukar jag behöva lägga mig ner en stund.

Det visade sig att jag troligen verkar lida av cirka världens vanligaste graviditetsbesvär “vena cava-syndromet”. Hade aldrig hört talas om. Det uppstår när den växande livmodern lägger sig mot en stor ven som ligger vid ryggraden och som ska leda in syrefattigt blod i hjärtat. När det syrefattiga blodet inte kommer in i hjärtat ordentligt så får jag inte ut nytt syresatt blod (antar jag) hur mycket jag än andas och då blir det som det blir.

medicinskforklaring

Se för Guds skull inte bilden som en förklaring på syndromet för det här är bara jag som tokgissar och leker att jag är illustratör i en medicinsk tidskrift.

Bara ett par minuter efter detta, när vi gått iväg för att göra några prover, så drabbade det här vena cava-syndromet mig värre än vad det gjort hittills. Jag blev yr, det flimrade i ögonen och pep i öronen, hela jag blev svettig och så kändes det som att jag skulle spy. Då sänkte barnmorskan världsvant min provtagarstol så att jag kunde lägga mig på sidan och vila.

Medan jag låg där så kom ännu en barnmorska som från ingenstans och började badda min panna med kallt vått papper. Osäkert om jag känt ett skönare kallt och vått papper i ansiktet tidigare. För det var verkligen jätteskönt. Efter det fick jag ett glas saft. Jag kände mig som royalty.

Förmodligen så blev det så här för att jag legat på rygg ganska länge medan BM skulle hitta och lyssna in Jon Bon Jovi hjärtljuden. Jag ligger normalt aldrig på rygg nu för tiden på grund av obehaget så nu när jag gjorde det så blev det väl extra illa.

Man kan ju tänka att om det klämmer på så här ofta på vena cava redan nu i v26, hur blir det då när barnet är ännu större? Men barnmorskan sa att livmodern kommer att sjunka ner med tiden. Och det får man väl hoppas, annars kommer jag ju få svimningskänslor jämt eller rent utav börja svimma. Jag har redan börjat tänka ut hur jag kan svimma på minst pinsamma vis om jag behöver svimma exempelvis på väg till jobbet (jag tycker inte om att ställa till med en scen, men kanske ska jag bara släppa det och fundera ut ett sätt att gå all in också?).

Jag är i alla fall väldigt glad över att få bo i ett land där man bryr sig såhär mycket om sina havande. Vi brukar rätt ofta tacka Gud för Sverige i kvällsbönen och även om vi brukar be för Sverige med så vill jag bara säga att idag känner jag mig extra glad för hur vi har det. Inte för att det som hände var särskilt dramatiskt egentligen, haha verkligen inte, utan bara för att jag insåg lite extra hur lyxigt vi vanliga svennar har det.

20180103_142811

Jag och hunden