Orden som krossade mitt hjärta mer än vad några andra ord har gjort

En dag när jag var liten fick jag höra orden som nog krossat mitt hjärta mer än något annat. ”Ingenting är evigt” var vad jag fick höra. Jag vet inte hur gammal jag var, minnet är diffust och utdraget, som att det rör sig över många år, men jag minns vad jag kände inombords. Jag minns desperationen, sorgen, men framförallt ilskan. Det fick inte vara sant. Det kunde inte vara sant. Var det verkligen sant?

”Allt har ett slut” fick jag höra. Det gjorde så ont i mig. ”Men nånting måste väl finnas för alltid?” frågade jag mamma. Jag satt på golvet i hallen. Tror jag höll på att ta på mig overallen och jag försökte hitta något i rummet som skulle kunna tänkas hålla för evigt. Jag skulle dö, min mamma skulle dö, skorna skulle gå sönder, byrån med. Blicken fastnade på olika saker, bland annat ett eluttag där mamma brukade plugga in dammsugaren. Vi hade ofta strömavbrott. ”Nej, allt har ett slut. Förr eller senare är allt vi ser och vet nu borta” sa hon. Det högg i min själ som tusen yxor. Varför leva över huvud taget om det är sant?

Jag fick se saker förändras, gå sönder och försvinna. Jag fick höra att jag skulle njuta så länge jag är barn för som vuxen skulle allt bli svårt, och jag fick höra att rymden är det enda som är evigt. För mig var det som att säga: ”allt gott har ett slut och det enda som är evigt är tomt och meningslöst”.

tumblr_mj0vvcqnZx1qdlh1io1_400

Jag kunde inte acceptera det. Jag ville inte acceptera det. Jag sökte efter det beständiga, det orörliga, det som håller, det som finns kvar efter att dammet blåst bort. Jag saknade det, jag behövde det, jag önskade inget hellre. Och det kändes ju som att det fanns, som att det borde, som att det måste finnas. Men var fanns det? Var skulle jag leta?

Musik var en sak som jag som jag tyckte kändes besläktat med evigheten. Därför stod jag inte ut med elgitarrer och elektrisk musik för jag kunde inte acceptera att något så tidlöst som musik skulle vara beroende av elkraftverk. Jag var som en gammal gubbe från 1800-talet på det sättet. Men när jag fick veta att alla mina favoritartister använder elinstrument och att det är normalt fick jag ge med mig och acceptera att även musik är beroende.

Jag sökte efter något att hålla fast vid, men ingenting som jag hittade stannade kvar. Allting bara förändrades, kastades om och gled ur mina händer. Även, och kanske särskilt, sånt som jag tyckte om.

Ilskan mot världen tilltog. Hur kunde den vara så ond och så meningslös? Hur kunde människor skratta, jobba och ha vänner om det inte finns nånting gott som aldrig försvinner? Hur kunde Gud, om han fanns, ha skapat nåt så korkat som detta liv och dessa kroppar, dessa sköra och beroende tingest i ständigt behov av tillförsel?

Vad var det för mening att hoppas på nånting alls om Gud är korkad och inget består? Vad var det för vits att anstränga sig? Varför kändes kroppen så tung? Varför gjorde det så ont?

Mot slutet blev sökandet allt mer desperat. Jag satt uppe om nätterna och ville inte sova. Det viktigaste av allt för mig var att hitta det där som fattades och som hela min kropp och själ längtade efter så mycket så att jag inte kunde stå ut. Jag läste i böcker, jag plöjde internet, jag prövade olika filosofier och tankemodeller. Vad är sant? Vad är lögn? Vad är det för fel på världen? Varför känns det som att inget som vi har fått lära oss stämmer? Varför måste jag leva? Hur hittar jag sanningen? Kan man förstå sanningen? Har jag en själ? Är jag en person? Finns jag? Och om jag finns, betyder det något alls? Kan jag lika gärna ta livet av mig? Eller skulle det bara göra smärtan ännu värre?

Jag fann inte det jag sökte nånstans. Ibland kunde det kännas som att jag var nära, som att sanningen låg som ett ord färdig på min tunga, men allt jag fann var ännu mer tomhet och ännu mer meningslöshet. Snart hade jag ingen kraft kvar. Ju mer jag sökte livet, desto mer ville jag dö.

Till den dagen då jag letade på rätt ställe.

Jag stod med en bok i mina händer. Den var på engelska, och den skulle hjälpa mig att bli av med de onda inre rösterna som jag förföljdes av.

Jag fattade inte att boken var en kristen bok. Jag trodde att det bara var en ”vanlig bok” som gillade att citera Bibeln. Hade jag vetat att den var kristen hade jag sannolikt inte köpt den.

Jag hade läst om Jesus många många gånger förr men den här gången stod det annorlunda om honom än vad jag var van vid. Jag var van med att Jesus användes som stöd för olika lösningar och teorier som folk kommit fram till. Nu stod det att det var Jesus själv som var lösningen.

logneromjesus

Förr hade jag hört om hans död på korset som något onödigt, eller som något som egentligen inte hade hänt (det går en del rykten inom andra andliga läror om att Jesus egentligen skulle ha överlevt och farit till Indien och gift sig). Nu läste jag att hans död på korset var sann och något som han gjorde för att jag skulle kunna bli fri.

Förkrosselsen som började hos mig när jag var barn, förkrosselsen över att ”allting har ett slut” läktes ihop i samma stund som jag släppte in Jesus i mitt hjärta och vår Eviga Gud tog emot mig i sin öppna famn.

Jag såg himlens änglar jubla och jag hörde Jesus själv säga till mig: Äntligen. Han sa det som att han väntat på mig i hela mitt liv. Som att hela himlen väntat på mig från dess att jag bara var en prick i mammas mage. Väntat på just den stunden när jag skulle vända mig till Jesus och på allvar säga: Jag behöver dig, jag behöver det du gjorde på korset. Hjälp mig.

Jag har aldrig blivit så förvånad.

Smärtan som börjat när jag var barn och som vid det här laget spridits som en osynlig sjukdom i hela mig försvann som i en vindpust. För hur kan man ha ont av något som man vet inte är sant? 

Jag såg det så klart nu. Allt har inte ett slut. Jag är en person. Jag finns. Jag är unik och jag är värdefull. Och Gud är oändligt smart och oändligt god och Jesus reste aldrig till Indien och skaffade familj. Och rymden? Rymden byttes ut mot fast mark under mina fötter. Gud har stillat min värld. Rymden är ingenting.

Innan Jesus förstod jag inte vad vitsen skulle vara med ett evigt liv. Tanken var motbjudande. Jag visste ju knappt hur jag skulle orka leva veckan ut och ännu mindre till jag var 50 år.

Men nu vet jag vad meningen med livet är.

Utomhusvästen – ett meningslöst plagg?

Jag vill bara säga att jag har börjat gå i tankebanor om att västen är ett meningslöst klädesplagg. Och då pratar jag alltså om den vadderade utevästen. Den som är gjord för utomhusbruk. Särskilt syftar jag på västar vadderade med rejäla material, till exempel dun.

När tusan är kylan av sådant slag att man måste isolera torson med rejäla material medan armarna kan lämnas åt sitt egna öde?

vast

För mig är det som att isolera väggarna i ett hus NOGA men så slänger man på en pressening eller filt som tak och hoppas att det ska fungera för det inneboende.

En gång i tiden, när jag var 19 år, köpte jag en gul väldigt lysande fräck väst på JC i Göteborg. Den kostade 600 spänn men det tyckte jag var värt ”för jag har ju aldrig några fräcka kläder annars”. År ut och år in hängde denna väst i garderoben och jag blev aldrig riktigt klok på när det var tänkt att jag skulle ha den. När det var svinkallt ute, men ändå tillräckligt varmt för att armarna skulle klara sig utan köldskador? NÅGOT SÅDANT VÄDER INTRÄFFADE INTE.  Så efter elva år skänkte jag den fräckt gula näst intill oanvända västen till pingstkyrkans second hand.

Annat är det med inomhusvästar. 

Min mormor till exempel hade alltid en väldigt lös stickad grå väst och den förstod jag mig kanske inte på när jag var barn, men nu förstår jag den.
Västar för inomhusbruk är som att gå omkring med en liten filt som är formsydd och anpassad för människokroppen. Det är alltså som en mysig filt – men praktisk och effektiviserad – man kan till och med ha den på jobbet utan att någon höjer på ögonbrynen!

Men utomhusvästarna? De förblir ett mysterium för mig.

vasthus

 

Tillägg senare under publiceringsdatumet: 

En läsare kommenterade och jämförde utomhusvästen med korta täckbyxor. JA! Exakt så!!

goretexshorts

 

Jag ska bli en bullmamma (tror jag)

Häromdan dök ordet bullmamma upp på TV. Mitt ena barn lös upp och sa direkt ”det är väl en sån som du!”.

Jag blev väldigt förvånad men efter en snabbcheck så visade det sig att barnet ifråga trodde att bullmamma betyder ”en mamma som sitter i soffan och äter bullar”.

Det fick mig att tänka. Kanske ska jag ta och bli bullmamma. Alltså en riktig bullmamma. Jag menar – det är aldrig för sent!
Den bästa tidpunkten för att plantera ett äppelträd var 50 år sen. Den näst bästa tidpunkten är idag. Jag är 32 år. Än är jag ung och vi äger en kavel. Den ligger i ett skåp. Vi köpte den i tisdags. Hur svårt kan det vara att välkomna barnen hem från skolan iklädd förkläde?

Sagt och gjort. Jag tog på mig ett förkläde och började baka bullar. Det hade jag inte (såvitt jag minns) gjort sen jag var 17 år och bakade åt deras pappa – som otacksamt la in bullarna i ett skåp och lät dem mögla. Jag förlåter honom aldrig för det!! Eller, ja.. det måste jag ju nu när jag är kristen. Nevermind.

Jag blandade ingredienserna och medan jag stod där och knådade degen vände jag mig upp mot taket (eller egentligen så var det faktiskt skyn som jag vände mig mot) och så sa jag till min himmelska Far så här: Det här är sååååå tråkigt. Jag sa det flera gånger. Det blev inte roligare för att jag sa det men det kändes bättre.

Trots blandade känslor så blev bullarna i alla fall till slut klara. De var inte i närheten av min mammas goda bullar. De blev liksom små och förtorkade på något sätt. Men de var slutförda och inte helt oätliga. Och det här är det bästa av allt: Min son älskade dem. Och han älskade dem lite för mycket för att det skulle vara för att vara snäll och vänlig. Jag förstår inte varför eller hur. Men han tyckte om dem.

Så jag tänker inte ge upp! Klart min son ska få mammas bullar även i fortsättningen. Förhoppningsvis kommer de bli godare med tiden. Jag kan redan nu tänka mig saker som jag kan göra annorlunda nästa gång för att de ska bli godare.

I egen kraft är det omöjligt. Men med Guds kraft är allt möjligt. Stay tuned.

Facebook – ett obehagligt och känsloutsugande monster

Jag skrev i förra inlägget om hur jag funderar kring att lämna facebook helt och jag vet jag vet, det här med att ”lämna facebook” har nästan blivit ett slagord som var och varannan facebookanvändare slänger sig med lite då och då utan att göra allvar av det. Många pausar facebook, även jag har gjort det flera gånger, för att sen återkomma när pausen är över.

radera facebook

Jag har alltid kommit tillbaka eftersom jag mitt bland alla nackdelar har sett så många fördelar. Där har jag kunnat dela länkar som jag tycker är viktiga (till exempel till min blogg ho ho ho) och där har jag tänkt att jag också kan ta tempen på min omvärld och bekantskapskrets för att se vad människor gör och vad de diskuterar. Jag har också inbillat mig att med facebook så håller jag kontakt med släkt och vänner.

Men jag tror att facebook har motsatt effekt. Visst jag kan dela länkar och tankar. Men jag tror att facebook mer och mer är en exeptionellt dålig plats för att ta tempen på omvärlden och när det kommer till att underhålla sitt sociala liv så är facebook förmodligen sämst.

Nyligen läste jag det här reportaget i Aftonbladet som på ett enkelt sätt (och med illustrationer!) beskriver hur Donald Trumps valkommitté använde sig av Facebook i presidentvalet. Det hela ger en liten smak om hur makthavare genom dessa tjänster kan manipulera de de vill, dit de vill, på ett sätt som dessutom kan upplevas som både behagligt, praktiskt och ”användarvänligt”.

Och jag finner det hela mycket frånstötande.

Man behöver inte vara konspirationsteoretiker (och för all del så är jag det med) för att känna att oboy, det här är inte bra.

Jag känner också att facebookfeeden gör mig känslomässigt störd och avtrubbad på ett sätt som jag verkligen hatar. 

Ni vet hur det kan vara när man scrollar i feeden.

  1. Det dyker det upp ett klipp på en gubbe som dansar salsa med sin hund. Hunden gör rytmiska höftrörelser till ”mexikansk musik” och det är jättegulligt. Man gillar. Man scrollar vidare.
  2. Nästa grej är ett inslag om trafficking och kvinnor och barn som säljs som sexslavar någonstans. En ung kvinna berättar med glasartad blick hur hon blev såld av sina egna föräldrar och sedan våldtagen upp emot 40 gånger varje natt. Man ser klippet klart. Empatisk som man är så har man gråtklumpen i halsen för de här stackars människorna. Man gillar inlägget. Scrollar vidare.
  3. Nästa grej är ett klipp där någon har klippt ihop de bästa scenerna från tv-serien The Office. Man tittar. Det är kul. Man gillar.
  4. Nästa klipp: ett dött barn ligger på en strand i Turkiet.

Och så fortsätter det så här. Skoj och allvar, skratt och gråt, blandat gränslöst på ett helt smaklöst sätt.

emotionalpervertedfacebook

Och jag känner personligen att det här gör något med mitt känsloliv som jag verkligen inte vill. Ska jag beskriva det med ett ord så väljer jag nog ordet perverst. Och jag vill inte ha perverst.

Jag är en kännande empatisk människa som de flesta är. Jag tycker om att jag kan känna och att jag har nerver inombords som gör att jag bryr mig. Jag vill värna om det här. Jag vill ta hand om det. Och det tror inte jag att jag gör genom att stoppa in och investera mitt känsloliv i denna cyniska och manipulativa onlineapparat som knådar och sticker och drar i det för att sen sälja det till vemhelst som vill ha det och som har råd.

Jag vill bry mig. Men jag vill inte bry mig på det sätt som facebook stimulerar mig till – några minuter i taget på nya saker hela tiden.

Ändå tvekar jag. Jag tvekar för att jag vet att jag är bra på sociala medier. Jag vet att jag inte skryter när jag säger att jag är bättre på sociala medier än de flesta. Och jag tror att om Gud vill så kan han nå en hel del människor genom mig och de sociala medier jag är medlem på. Men är det det han vill? Vad vill han att jag ska göra?

Jag vill inte göra något förhastat och radera något som är tänkt att användas innan jag fått svar. Så jag har inte raderat något än fastän jag egentligen vill. Tills vidare har jag pausat facebook och twitter. Jag postar inte längre på instagram (men har skapat ett privat konto som bara är för det direkta fåtalet) och jag är inaktiv på Snapchat.

Hur tänker ni andra kring det här? Hur tycker ni att facebook och liknande sociala medier känns? Hur mår ni när ni är online? Hur påverkar det er och livet runtomkring? Och sist men absolut inte minst: hur tänker ni kring hur informationen som Facebook samlar upp om er används/kan användas? 

Två år som kristen! Underbart och även svårt

Ojdå, nu var det ett tag sen som jag skrev. Luften gick väl lite ur efter semestern! Och så har jag haft fullt upp med annat och sociala medier+blogg har inte varit dit jag valt att lägga min energi.  Jag har pausat de flesta av mina sociala medier och jag funderar till och med på att ta bort facebook helt, men det är en annan historia..

Idag har jag iaf varit hemma från jobbet med förkylning och då tänkte jag att jag kan uppdatera bloggen!

Och visst, nu har det gått rätt länge sen 25 augusti, men jag vill ändå att säga att 25 augusti så fyllde jag två år som kristen!

Mtv-style-2nd-birthday-2

Tiden har bara flugit förbi och det känns som att det var nyss som jag var helt häpen över att jag av alla människor vill kalla mig för kristen utan att skämmas. Och på sätt och vis så var det ju nyss. Två år, vad är det egentligen.

Hur har de här två åren med Jesus varit? 

Här kan jag lugnt säga Oh My God utan att missbruka herrens namn. Det har varit underbart, lärorikt, fantastiskt och svårt.

Svårt.

Det är fantastiskt att veta att Gud finns, att han har sin uppmärksamhet på mig och att han är helt igenom god. Det är underbart att vara förlåten, lära sig förlåta andra och bit för bit bli helad och förstå att man är älskad. Det är en sann ynnest att få bära Guds egna heliga Ande i hjärtat och det finns inget att större och viktigare än att få veta det som jag har fått veta.

Men.

Det här är verkligen inte ett ”men” som tar något från resten, men det har onekligen varit jobbigt att inse att människor tycker att man är knäpp för saker som man står för och tror på. Det har bitvis varit riktigt tufft för mig att ta emot och bearbeta en del reaktioner mot mig som person, mina ställningstaganden och min nyfunna tro.

Anledningen till att jag har varit såpass öppen ändå är för att jag aldrig tidigare vetat om nåt som är så här viktigt och jag vill verkligen att folk ska få höra vad Gud har visat mig oavsett hur de tar emot det eller uppfattar mig som person.

Men det har inte direkt varit enkelt för den sakens skull eftersom jag tyvärr fortfarande bryr mig om hur folk uppfattar mig. Det är inte så att jag tycker att det är viktigast här i livet, Jesus är (suprise suprise), men det är ändå tillräckligt viktigt för att det ska kännas jobbigt och svårt när människor på olika sätt nedvärderar mig, och då särskilt när somliga har gjort det. Till exempel människor som jag har haft kontakt med länge och som jag tycker mycket om och har stor respekt för.

Jag har fått sörja och sörjer fortfarande det och de som jag har förlorat. Tanken att jag skulle bli så obekväm i sammanhang som jag levde i perfekt samklang med tidigare hade jag inte alls förstått när jag ”kom ut” som ny-nykristen. Visst fattade jag väl att saker skulle bli annorlunda och att det skulle finnas folk som tyckte att jag var konstigare än vanligt, men jag tänkte inte på att vissa saker skulle förändras så mycket och så snabbt.

21231332_1701814966509552_5604478007553241069_n

Inte tror jag att det kommer att bli ”lättare” heller men jag tvivlar inte en sekund på att jag kommer att komma till större ro med min kallelse och vad den innebär. Jag har redan kommit en bra bit. Men i mitt fall kommer det nog ta lite tid innan jag hoppar av glädje (Luk 6:22-23) när jag blir bortstött till exempel. Men men vem vet, mirakler sker ju hela tiden 🙂

Jag skulle i alla fall aldrig i livet vilja byta tillbaka till hur jag kände, tyckte och tänkte tidigare. Jag var helt lost in space. Och jag vet att många romantiserar space men rymden är ingenting. Rymden är skit.

Om jag hade kunnat säga nåt till mig själv som nynykristen: 

Då hade jag inte sagt nåt för då hade jag säkert gjort annorlunda, feg som stryk som jag är och allt. Även fast det har varit jobbigt så är jag glad att jag får lära mig saker den hårda vägen och jag har en känsla av att jag kommer fortsätta lära mig saker på det sättet.

Något jag vill säga till andra nynykristna: 

Jag är så glad för er skull. Ni har funnit källan till allt som är gott i den här skitvärlden. Men om du inte redan har det, be Gud att sända stöd. Du kommer förr eller senare vilja formulera vad som har hänt med dig och hur din tankevärld har förändrats och förr eller senare kommer någon/några att hata det du berättar. Det är inte mer än naturligt att folk reagerar på något som framstår som annorlunda men inte är det lätt bara för att man vet att det är så det är. Läs din Bibel och finn tröst och stöd där. Det finns massor. Och be om andligt beskydd.

Så här ser jag på framtiden

Tror man på Bibeln, vilket jag ju gör, så kommer den garanterat att bli tuff som tusan. Man ser ju redan nu hur förberedelserna och indoktrineringen av mänskligheten börjat nå nåt slags crescendo. Så min syn på framtiden är väl egentligen att det på många sätt inte kommer att bli särskilt kul. Men det fina med Gud är att han ger en annan slags glädje än det som syns, plus att han ju har berättat om allt det här redan och hur det slutar och det är förstås bra.

Vi bor egentligen i en väldigt spännande värld. Tyvärr har vi blivit lurade på väldigt många sätt sen barnsben och i generationer, men världen är spännande. Spännande och skrämmande. Ett riktigt äventyr (även om det kanske inte alltid känns som det, jag känner det tex inte när jag funderar på om det är dags att tvätta eller om jag ska vänta ett par dagar till).

Nu sitter jag och funderar på vad mer jag ska skriva efter att ha haft en så här stor megaduperpaus på flera månader men jag kommer inte på något mer. Men jag hoppas att jag kommer skriva igen snart för jag tycker ju om min blogg.