Jag ville ta bort mina ärr

När jag var tonåring så skar jag mig själv. Jag var så maktlös inför det som jag bar på men behövde göra nånting för att få ut det onda som fanns inom mig. Låt mig säga att det inte fungerade.

Idag har jag rätt stora ärr på ovan- och undersidan armen, och även fast jag inte direkt har gjort nåt för att dölja dem (är alldeles för lat för att orka hålla på att dölja ärr) så har jag under alla de här åren skämts för dem. Jag har avskytt när folk har frågat vad som har hänt med min arm. Som tur är så har det inte hänt så ofta.

I somras slog tanken mig att nu när jag är frisk från min depression och jag även har ett jobb så har jag ju faktiskt råd att reducera ärren avsevärt på en klinik. Kanske skulle jag till och med kunna bli av med dem?

Tanken gladde mig. Tänk att Jesus har gjort mig frisk så att jag skulle kunna ta bort mina ärr! Hurra! Den Gud har gjort fri den är sannerligen fri, tänkte jag.

Men så avbröts jag av en röst som sa, mjukt men bestämt: 

– Sonja. Du ska ha kvar ärren. 

Jag stannade upp för det är vad man gör när sånt här händer, och då såg jag i mitt inre Jesus ärr efter det att han hängt på korset. Jag såg hur människor, efter det att han återuppstått, sökte efter hans ärr för att se att det verkligen var han.

Thomas, en av de tolv, han som kallades Tvillingen hade inte varit med dem när Jesus kom. De andra lärjungarna sade nu till honom: ”Vi har sett Herren.” Men han svarade dem:

”Om jag inte får se hålen efter spikarna i hans händer och sticka fingret i hålen efter spikarna och inte får sticka min hand i hans sida, så kan jag inte tro.” 

Åtta dagar därefter samlades hans lärjungar igen där inne, och Thomas var med bland dem. Då kom Jesus, medan dörrarna var låsta, och stod mitt ibland dem och sade: ”Frid vare med er.” Sedan sade han till Thomas: ”Räck hit ditt finger och se mina händer. Och räck hit din hand och stick den i min sida. Och tvivla inte utan tro!”  Thomas svarade honom: ”Min Herre och min Gud!” Jesus sade till honom: ”Därför att du har sett mig, tror du. Saliga är de som tror, fastän de inte ser.” Joh 24-29

Jag förstod då att jag inte kommer att behöva uppsöka någon klinik. Jag insåg att bara ärren i sig själva är ett vittne om att jag är jag och på vad Jesus har befriat mig från.

För första gången sen ärren blev till så såg jag på dem och tyckte att de såg vackra ut, och i stället för besvärad så blev jag glad och varm inombords. Allt det här hände inom loppet av jag vet inte hur länge, men några minuter. Ärr som jag burit i minst 15 år och inte gillat en enda dag under den tiden blev som nya för mig.

Guds ord helar, förvandlar, befriar och sätter saker och ting i ett helt nytt ljus. Den Gud har gjort fri, den är sannerligen fri.

Någon dag efteråt, kanske var det till och med dagen efter, så frågade en tjej mig vad som hänt med min arm. Jag berättade väldigt kort och koncist om hur ledsen jag varit av att ha vuxit upp i ett trasigt hem och hur Jesus befriat mig från en smärta som genomsyrat hela mitt liv och att jag mår mycket bättre nu. Det var väldigt odramatiskt att berätta. Ingen har frågat något om mina ärr efter det, och det här var snart ett år sen. Jag undrar ibland om det kanske var meningen att jag skulle berätta just för henne. God knows.

img_2831

 

Har du som läser bloggen varit med om något liknande? Skriv gärna och berätta i kommentarerna!

10 åsikt på “Jag ville ta bort mina ärr

  • 4 juli, 2017 kl 09:03
    Permalink

    Tror det är det viktigaste man kan göra för de som mår dåligt är att visa att det finns hopp. Att de inte är ensamma i sin smärta medan andra är perfekta och lyckliga. Kristi frid!

    Svara
  • 4 juli, 2017 kl 12:10
    Permalink

    Hej Sonja!

    Jag undrar om du skulle kunna be för mig. Jag vill sluta med mina insomningstabletter. Vill verkligen verkligen sluta. Men det är så svårt.

    Tack för en fin blogg!

    Svara
    • 10 juli, 2017 kl 20:32
      Permalink

      Tack själv! Jag ber om ursäkt för att jag inte svarat tidigare men jag vill inte säga att jag ber om jag inte verkligen gör det, och har sparat kommentaren så jag inte glömmer 🙂 jag ber om att du ska bli befriad från behovet av insomningstabletter!

      Svara
      • 11 juli, 2017 kl 11:52
        Permalink

        Tack snälla Sonja! Jag är beroende av insomningstabletterna sedan flera år och det påverkar hela mitt liv. Jag vill verkligen bli fri.

        Svara
  • 4 juli, 2017 kl 13:04
    Permalink

    Jag stör mig väldigt mycket på mina ärr, även fast de inte är självorsakade så är de ”skada” på min kropp, något som inte ska vara där. Jag har svårt för tanken att min kropp legat på ett operationsbord (flera gånger) och skurits i. Mina ärr påminner mig om när jag låg där, om vad som hände, och inte om hur fri jag är som inte ligger där längre. Även om jag verkligen kan förstå att du känner så. Jag kanske borde jag titta på ärren och känna att det är skönt att de bleknar, men det gör jag inte, känslan är lika stark nu som då. Jag kan inte se vad det är jag ska känna mig befriad från. Jag inser ju meningen med att göra ett kejsarsnitt, men när jag tittar på det ärret känner jag sorg att jag inte ”fick” föda vaginalt. Vet inte hur jag ska vända på det, det är som det är.

    Svara
  • 4 juli, 2017 kl 21:42
    Permalink

    Delar inte din tro, men tycker mycket om det du skriver.

    Svara
  • 8 juli, 2017 kl 00:53
    Permalink

    Jag har ärr på båda mina armar men mest höger underarm. Jag mådde pissdåligt av dem och till skillnad från dig så har jag döljt dem väl inför alla nya människor jag träffat, samt släktingar (utom mamma och pappa). Har alltid suttit i långärmat under somrarna och svettats ihjäl men låtsats som ingenting för att ingen ska säga att jag ska ta av mig/byta tröja.

    Jag gick till en klinik för att ta bort (eller ja.. du kamouflerar dem snarare genom att med laser göra de plattare och sen sola för att pigmenten ska bli som resten av armen). Ingen hade rört mina ärr innan jag kom till kliniken men hon tog tag i min arm direkt, studerade ärren utan att lägga i någon egen värdering, drog med handen över dem och i början kände jag mig så sjukt obekväm och exponerad att jag inte visste vart jag skulle ta vägen… Men så småningom blev jag mer och mer okej med att hon tog på mina ärr och helt ärligt så var det nog det som gav mig mest från behandlingen, att tvingas bli mer bekväm med med mina ärr. Behandlingen i sig gav väl lite resultat men det var så dyrt (typ 3000 kr på session, och det behövs ganska många) att jag efter ett tag inte tyckte det var värt det längre.

    Nu går jag i kortärmat på jobbet och på stan även fast jag inte är skitbekväm med det. Men bästa tipset (enligt mig) för er som mår dåligt över dem är att steg för steg exponera dem. Först kanske på nåt ställe där man inte har armarna i andras fejs (är iaf för mig väldigt obekvämt då jag känner mig mer exponerad), eller typ nattklubb där man ändå inte ser dina armar tydligt.

    PS. Gick till Catarina på Eriksbergskliniken i Sthlm om nån är intresserad.

    Sorry för lång kommentar.

    Svara
    • 9 juli, 2017 kl 17:19
      Permalink

      Tack, vilken fin låt! Satt precis på bussen och kände mig inte sugen att lyssna på nånting alls men den där lyssnade jag på några ggr för att låta texten sjunka in. Fin!

      Svara

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *