Ny snygg & fräsch Bibel att ha i väskan

Jag är väldigt förtjust i den Bibel jag har men tyvärr är den lite stor för min väska. Så därför har jag fixat en ny snygg Bibel i ett mindre format. Erkänn snygg!


Och eftersom detta kommer att vara den Bibel jag har med mig när jag är ute och far så har jag underlättat bläddringen med ett sånt här register.

Är det bara jag som får en rysning av denna underbara syn?

Översättningen är Svenska Folkbibelns översättning. Jag tycker att den är bäst av de som jag har provat på hittills. Till exempel finns det en översättning av Nya Testamentet som heter Reformationsbibeln som ”alla som är nåt inom kristendomen” hyllar väldigt mycket, men jag är inte lika förtjust, haha. Tycker inte att det är nåt bra flyt i den.

Hur som helst så kan jag verkligen rekommendera Bibeln (oavsett hur den ser ut eller vilken storlek den har). Den är som en fräsch bris i både hjärta och själ. Det coolaste med den är nog att den är så himla öppen och vanlig (åtminstone här i Sverige) men att den trots detta ändå är en såpass välbevarad hemlighet. De som står utanför tron ser Bibeln och liksom ”vad är det här för gammal dammig och förlegad bok?”.

Hetaste tipset är att läsa den med den helige Ande, för det är han som avslöjar hemligheterna. Helig Ande är Guds egna Ande, och eftersom Bibeln är Guds ord så är det egentligen inte konstigt att det händer grejer när de får samverka. Om ni undrar hur man får helige Ande så fick jag honom när jag på fullaste allvar vände mig till Jesus i bön och bekände att jag behöver honom och vad han gjorde på korset.

Tycker ni att det är svårt att på allvar vända er till Jesus (tro kan vara ganska svår att pressa fram hux flux) så kan ni be honom om att plocka bort det som står i vägen mellan er och honom. Gud hör all bön, även den som man ber utan nån direkt tro på honom. Han hör liksom… allt.

Men nu ska jag inte börja skriva om massa grejer, jag ville mest visa hur snygg min nya Bibel är.

Ha de bra!

Sorg efter abort är inte ”hormonrubbning”!

Jag läste den här artikeln där journalisten Johanna Bladh berättar om sin abort. Så här står det i artikeln:

Johanna_Bladh_om_aborten__”Ingen_hade_berättat”___Hälsoliv_🔊

”När hon vaknade ur narkosen kände hon sig lättad – men också oförklarligt ledsen”.

Mitt hjärta sjönk när jag läste de orden. ”Oförklarligt ledsen”. Som att det är oförklarligt att vara ledsen och bryta ihop gång på gång efter att ena dagen ha haft sin avkomma växande i sitt inre – för att nästa dag inte ha det mer, eftersom man har valt att avsluta dess liv.

Det är mer än bara en ”hormonrubbning” som gör att man känner sorg efter en sån sak. Något otroligt dramatiskt har hänt: Ett liv har tänts och livet har släckts i något som går att likna med ett krig mot kvinnokroppen och dess inneboende.

Det här skriver jag inte för att skamma Johanna Bladh. Hon gjorde vad hon uppriktigt trodde var bäst. Vi lever i en kultur som ständigt spyr ut att abort är bra och det leder naturligtvis till att människor gör abort i tron om att det är just något bra.

Det går att läsa i artikeln att hon fick vänta i tre veckor på att döda fostret. Tre veckor. Fattar ni hur mycket ett ungt människoliv hinner växa och utvecklas på tre veckor? Hur många tankar som hinner gå genom en havande kvinnas huvud under tre veckors tid sammansvetsad med den ofödde? Bladh har gått igenom något som jag inte ens önskar min värsta fiende – en abort, och det jag skriver är över huvud taget inget ont mot henne, eller andra kvinnor som har genomgått samma lidande som henne, och det hoppas jag att ni förstår.

Jag skriver för att jag blir ledsen och förskräckt när jag ser hur sorgen efter abort reduceras och bortförklaras.

Jag har sett det förr, som i den här artikeln från 16 juli 2016 där Emilie Roslund berättar om sin abort:

Varför_pratar_vi_inte_mer_om_abort____Baaam

Är det inte typiskt hur kvinnors reaktioner och känslor bortförklaras som hormonella och att våra kroppar och ofödda reduceras till någon slags opersonlig kemisk process?

Det är klart att det hormonella påverkar oss men hormoner är inte hela historien och det är sannerligen inte hela historien när man just har blött ut sin avkomma i toaletten under obeskrivliga smärtor.

Ofödda är inte ”cellklumpar”, och känslan efter att ha gjort sig av med en ofödd kommer aldrig att vara samma som efter att man blivit av med bara en cellklump, hur gärna man än vill avhumanisera foster och framställa dem som något opersonligt, dött och utbytbart.

Jag rekommenderar att ni läser båda artiklarna. De säger något om hur den svenska abortvården ser ut.