Varför får inte alla en omedelbar känsla av att vara frälsta?

En sak har gäckat och faktiskt besvärat mig senaste tiden, och det är att det finns de som ber till Jesus precis som jag gjorde men som ändå inte får någon tydlig upplevelse av att ha blivit frälsta. Det blir alltså inte en sån där dramatisk övergång från död till liv som det blev för mig, även fast de har överlåtit sig själva och också menat det när de gjorde det.

Jag har vridit och vänt på det här och jag har frågat Gud om vad det här beror på, för jag vet att han kommer till alla som kallar på honom och jag vet att jag inte gjorde nåt ”särskilt” (mina böner var högst mediokra). Så varför blev skillnaden så markant för mig?  Och nu tänker jag dela med mig av några tankar.

Att välja Jesus är i första hand inte en upplevelse, utan det är i första hand ett livsval. Att välja Jesus, att leva nära honom och ge honom makten är ett beslut. Och det är inte heller ett engångsbeslut som man bara tar en gång och sen återgår livet till hur det var innan, utan det är ett beslut som man får ta genom varje steg i livet och som formar och gör allting nytt.

Det är det som menas med att vandra i Jesus.

För han tar inte makten över våra liv – vi ger honom den. Han tar alltså inte för sig av oss som nån vild grobian på rymmen, utan han inväntar oss och ser till att förtjäna vårt förtroende i den takt vi är villiga att ge honom det.

Har vi inget förtroende för honom – ja då har vi inget förtroende för honom helt enkelt. Det betyder kort sagt att vi har mer förtroende för något annat. Och då håller han, av respekt för vårt frivilliga val, avståndet. Men han fortsätter som tur är tålmodigt att vänta på att vi ska kalla på honom (fast jag har en känsla av att han knappt kan bärga sig helt ärligt).

Han tar inte heller mer av oss än vad vi ger. Ger vi honom en liten del så kan han visserligen förvandla den lilla delen fullständigt, men han går inte iväg och tar en större del från vårt förråd såvida vi nu inte har bett honom och gett honom vår tillåtelse.

Gott mått

Och jag tror att det kan vara på grund av det här som mötet med honom blev så tydligt för mig (och andra i liknande sits som den jag var i).

För när jag kallade på honom så var mitt förråd i princip uttömt. Jag hade ingen tro alls på min egna förmåga och jag hade verkligen inte hopp om att nånting i den här skitvärlden skulle kunna ge mig vad som fattades i mig.

Den lilla spillran av hopp och kraft som jag hade, den bestämde jag mig för att ge till Jesus den där dan. Även fast jag inte kände honom eller fattade hur han skulle kunna hjälpa mig så gav jag honom allt som jag kunde skrapa ihop. Jag visste inte vad annat jag skulle göra. Allt annat kändes ju så gjort.

Och resten är historia. Jag blev alltså frälst.

Och som ni kanske förstår så tänkte jag inte i det här läget att det var ett misstag av mig att ge honom allt jag hade. Utan jag tänkte naturligtvis tvärt om.

bibelcitat gud är god

Jag tänkte: Det här beslutet är det bästa beslut som jag någonsin fattat. Tänk att jag kan ge honom en massa skit och så omvandlar han det till något fantastiskt. Jag måste fortsätta ge honom ännu mer! Jag fattar inte varför jag inte fattat det här tidigare! Så fett grymt! Wow! ALLA MÅSTE FÅ VETA ATT DOM OCKSÅ KAN TA DET HÄR BESLUTET!!!1

Ungefär så gick tankarna.

I den välkända bergspredikan säger Jesus ”Saliga är de som är fattiga i anden, ty dem tillhör himmelriket”, och jag tror att han kanske talar om just precis såna som mig där.

Jag var urfattig i anden men också därför slängde jag mig med hull och hår. Hade jag haft mer hade jag förmodligen slängt mig mer ”försiktigt” och alltså inte gett upp helt. Men nu hade jag ingenting att avvara. Och på grund av att jag inte hade något att avvara så kunde han också göra så himla mycket av det lilla jag hade och visa mig himlen.

Den fattiga änkan

Så ja – jag blev frälst i ett svep och ja, det var verkligen en upplevelse. Men det upplevelsen gjorde var egentligen ”bara” att visa mig vad Jesus kan göra om jag bara låter honom.

Och låta honom – det kan man faktiskt börja göra långt innan man är i samma usla skick som jag var i. Det är det faktiskt väldigt många som gör.

Så ni som har kallat på Jesus enligt till exempel det här inlägget, eller som bett till Jesus men inte känner igen er i det som jag har beskrivit – tro inte att Jesus inte är med er för den sakens skull. För det är han. 

Det ni har gjort är att ta ett första steg tillsammans med honom. Nu gäller det bara att fortsätta gå. Fortsätt ge honom makten, fortsätt bjud in honom i era tankar, fortsätt att dela era känslor och orosmoment med honom. Ge honom utrymme i era liv så ska ni se att han kommer fylla upp det. Förkasta honom inte bara för att ni inte upplever honom omedelbart på ett dramatiskt sätt. För den där upplevelsen är i sig själv helt värdelös om man efteråt lever på som om han inte finns.

Och sen hoppas jag att det inte låter som att jag har gett Jesus mitt liv i alla aspekter nu för det har jag helt uppenbart inte gjort, haha. Jag har såå många områden i mitt liv där jag inte har släppt in honom än. Jag har fortfarande destruktiva tankesätt och beteendemönster tyvärr och jag drabbas fortfarande av ångest och rädslor och all möjlig skit – varje dag.

Men det där är en naturlig del av vandringen tillsammans med honom och allt är ändå ojämförligt mycket enklare och bättre nu.

Vetskapen om att Gud finns, att han är god och att han har räddat oss gör den enorma skillnaden. Denna insikt är trygghet och en bättre grund att stå på finns faktiskt inte (obs objektiv fakta).

Mitt liv har inte förändrats på grund av en upplevelse. Mitt liv har förändrats på grund av ett beslut. Ett  beslut som jag lever i fortfarande så gott som jag kan (och jag ber och hoppas att jag aldrig ska sluta med det).

Så snälla, se inte Jesus som en ”fantastisk upplevelse” eller som ett rus som man kan få i stället för att ta en morfinspruta. Jesus är inte en drog, han är en person som man kan lära känna om man ger honom chansen. Och det relationsbygget gör var och en efter sin egna förutsättning och utgångspunkt och vandringen med honom ser olika ut för alla.

För en del kanske det inte är ”dags” ännu för att de har andra saker de är nyfikna på och vill testa. För andra är kanske idag dagen för första steget. För en del blir beslutet drastiskt. För andra börjar det så stilla att det knappt märks.

Det relevanta är inte hur man börjar utan det relevanta är att man fortsätter.

joh 15:9
Jag rekommenderar er att läsa hela Joh 15. Klicka här för att läsa på nätet.

Läs även:
Jag är kristen nu
5 spännande saker som jag hade missat med kristendomen
Så gick det till när blev jag frälst 

Rörelser kan inte vara ”onda”, men tankesätt kan

Jag vill bara förtydliga (apropå förra inlägget) att rörelser i sig självklart inte kan vara ”andligt skadliga”.

Det går ihop med det här Jesus säger i bl. a. Matteus 15:11 att ingenting som vi stoppar i munnen kan göra oss orena. På samma sätt som mat inte kan skada vad vi har i hjärtat så kan inte rörelser göra det heller (och det förutsätter att rörelserna inte blir till skumma andliga utövningar, men det är ju helt självklart).

Så när några säger ”min yoga är minsann bara svett och muskelvärk” och ”jag har aldrig påverkats av nån yogaandlighet under min tid på gymmet” osv så jaa, vad bra. Skönt! Men nu var det faktiskt inte de som inte har några problem med att hålla isär rörelser och andlighet som jag riktade inlägget till utan inlägget var riktat till de som bara kör på utan att ha koll på eller vara försiktiga med vad som är vad.

Många yogainstruktörer på gym gör några rörelser och så får det stanna så. Självklart är det så och jag tänker inte säga nåt annat.

Men så smyger andra yogainstruktörer på gym in andlighet. Eller så får den halvdana yogan på gymmet folk att söka sig vidare till mer hardcore instruktörer. Och det är då det kan bli dåligt om man är okunnig eller nonchalant eller både och.

Min aversion inför yoga handlar alltså inte om ”rörelser” som aldrig blir nåt mer än bara rörelser utan den handlar om hur himla tätt sammanknuten yogan är med sin världsbild. De följer så nära och så tätt ihop att det är näst intill omöjligt att skilja dem åt om man vill fördjupa sig det minsta lilla i ämnet. Och fördjupar man sig samtidigt som man känner en otillfredsställd törst och hunger efter andliga svar och förklaringsmodeller så kan man lätt förvilla sig rätt rejält om man inte vet bättre, av den enda anledningen av att världsbilden yoga presenterar är falsk. Och det är människor i den riskzonen som jag försöker varna.

Jag kan seriöst inte förstå hur man kan säga att yoga på gymmet är helt frikopplad från ett andligt tankesätt och att det inte finns några paralleller eller spår alls av det andliga där. Det är så otroligt okunnigt att påstå nåt sånt. Fattar inte varför man ens försöker, det blir ju bara så himla fånigt.

Alltså:  ”yoga” kan vara bara rörelser, men man kan aldrig säga att yoga är ”bara rörelser”. Yoga utan tankesättet är inte ens yoga!

Reaktionerna på senaste inlägget har varit av sådan art att man ju nästan kan tro att jag och Rydaholmsföräldrarna försöker hindra vuxna människor från att vårda sin hälsa överlag.

Men det här handlar ju över huvud taget inte om att förbjuda vare sig vuxna eller barn från att utöva träning de själva väljer utan det handlar om varför många människor har en vaksam inställning till just yoga och om varför man bör hålla den utanför skolan.

Och så tänker jag så här:
Om man ska göra nåt som bara är ”renodlade rörelser” och som är heeeeeeelt frikopplat från yogans andliga idévärld – varför måste man då ens kalla det för yoga?

Det är ungefär som att jag skulle skaffa en tortyrstol men använda den till annat än tortyr, och sen bli förvånad och oförstående om det kommer nån människa som inte vill sätta sig själv eller sina barn i tortyrstolen.

yogaotrygg